Fallskärm och Ceta

Det är snabba puckar – ibland – inom politiken. Knappt hade Dagens Nyheter avslöjat att statssekreteraren Erik Bromander hos infrastrukturminister Anna Johansson (S) hade varit ute och åkt i världen för drygt 800 000 kronor under två år. Och att han dessutom stannat kvar längre eller kommit tidigare till de platser han besökte utan att det funnits något program för honom. Han utnyttjade helt enkelt vistelserna för lite avkoppling och turistande, som det verkar. Ändå stod regeringen och staten för hans hotellräkningar och betalade traktamente.

Det var ett bra avslöjande, som naturligtvis kommer från något tips till DN:s redaktion. Erik Bromanders resor har kostat mer än dubbelt så mycket som andra statssekreterares och även så i förhållande till sin chef, statsrådet Johansson. När avslöjandet kom avbröt Bromander en resa; han var i Myanmar (fd Burma). Han kom hem och kommenterade att om det skett några felaktigheter så skulle han betala tillbaka det han fått för mycket.

Statsrådet Anna Johansson förklarade att hon då, i en första kommentar, hade förtroende för sin statssekreterare. Det förtroendet raserades uppenbarligen dagen därefter när DN fortsatte avslöjandet med att Bromander tydligen använt bonuspoängen som alla resor gett privat. Bromander fick sparken och nu hävdar Expressen att han har en så kallad fallskärm med full lön i två år, vilket ger honom totalt 2,3 miljoner kronor. Drygt 96 000 kronor i månaden tjänar han.

Det är bra att han får lämna sitt jobb. Resorna har varit överdrivet många och de har inte gått till på rätt sätt i och med att han utnyttjat dem för egen tid på fjärran platser. Alla gånger har de nog inte heller varit motiverade. Alla gånger har de heller inte redovisats i form av rapporter som ska skrivas. Däremot finns det anledning att ifrågasätta varför statssekreterarna ska ha två års fallskärm. Ett år borde vara maximum.

Positivt är också, tycker jag, att regeringskansliet nu ska undersöka alla resor som statsråden och deras politiskt tillsatta statssekreterare har gjort. Det är mycket troligt att regelverket kommer att skärpas så att exemplet Bromander inte kan upprepas. Å andra sidan skulle man ju önska att regeringen med statsminister Stefan Löfven i spetsen agerar lika snabbt och resolut i andra och kanske för allmänheten mer angelägna frågor.

I dag blev det klart att Belgien säger ja till det handelsavtal, Ceta, som under sju år har förhandlats fram mellan EU och Kanada. Två av Belgiens fyra parlament har tidigare sagt nej till avtalet trots att alla andra parlament i EU:s 28 medlemsländer sagt ja till det. Belgiens regering har under den senaste veckan förhandlat med de regioner som sagt nej och i dag blev det klart att de accepterar avtalet.

Ändå är det inte riktigt klart. För även om EU-ländernas alla parlament nu har sagt ja till det så ska det formellt godkännas av alla parlamenten också. Dessutom ska EU-parlamentet ge sitt godkännande. Det ska dock inte vara några problem med det, som det ser ut i dag. Att frihandelsavtalet mellan EU och Kanada nu är klart är en seger för båda parter och det är jättebra för EU, som nu faktiskt kan visa att de kan ”få till det” trots att det är 28 länder som ska enas.

Vad som ligger framför EU är att också försöka få till stånd ett frihandelsavtal med USA. TTIP kallas det avtalet och det har funnits förhoppningar om att det skulle bli klart innan president Barack Obama avslutar sin tjänstgöring. Nu blev det inte så och eftersom både Hillary Clinton och Donald Trump i sina valkampanjer har uttryckt tveksamheter om avtalet så är det lite osäkert om det blir något avtal i förstone. Men vad som sägs i en valkampanj är en sak – praktisk politik är något annat. I synnerhet om det kan gynna USA. Svårigheterna att få igenom TTIP inom EU blir förmodligen svårare än att få USA att acceptera avtalet, när det väl är färdigförhandlat.

Så här mot kvällningen ser jag att Moderaterna här i landet tydligen har lagt fram ett förslag som innebär att vissa privata välfärdsföretag kan komma att få vinstbegränsningar. Spännande. Det öppnar ju faktiskt för en kompromiss över blockgränsen när det gäller den fråga som länge varit på tapeten – nämligen de privata välfärdsföretagens många gånger väldigt stora vinster. Vinster som ibland försvinner utomlands. Frågan är dock om regeringen vill ha en sådan lösning eller om den vill låta frågan leva över nästa val. Klokt vore det emellertid med en blocköverskridande lösning. En sådan kan ju faktiskt ligga till grund för ett mer samarbetsinriktat och blocköverskridande arbete efter nästa val. Jag tror att en regering med partier på båda sidor om blockgränsen skulle vara bra för landet. Bättre än den ordning som råder nu. Men om det blir så vet ingen i dagsläget. Så mycket hinner hända på två år.

 

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.