Jag blir faktiskt rädd

Dagens Nyheter har redan nu en artikel i sin webbutgåva – förhoppningsvis kommer den även i papperstidningen i morgon – som är intressant. Den handlar om att Google arbetar med att försöka få fram mjukvara som skiljer falska nyheter från falska. Genom algoritmer kan man tydligen efter att ha gått igenom massor av artiklar lära maskinerna vad som är sant och vad som är falskt. Detta har aktualiserats efter det amerikanska presidentvalet där flera bedömare anser att de falska nyheterna kan ha påverkat valresultatet. Det vill säga att många väljare har trott på de falska nyheterna och agerat med dessa som grund.

Det är ju spännande. Intressant och inte så lite skrämmande. Om man kan lära maskinerna och datorerna att tolka texter för att släppa igenom dem eller inte beroende på om datorerna anser dem vara falska eller sanna är vi ute på en farlig väg tycker jag. Det blir de stora företagen som Google och Facebook och andra som jag inte känner till som med sina algoritmer avgör vad som är sant och vad som är falskt.

Vad är det sedan som hindrar att andra lär sig av tekniken och för sina syften som kan vara både politiska och kommersiella ser till att bara ”rätt” information släpps igenom och kommer ut till allmänheten. Det är mycket lätt att föreställa sig att en stor del av den breda allmänheten känner sig trygg med detta och invaggas i en falsk säkerhet att det som finns att läsa alltid är ”sant”.

I en värld när inte bara jag utan många, många andra ser hur politiska extremrörelser och -partier får alltmer att säga till om och där allt fler stater ser ut att gå i et totalitär riktning där inte minst medierna kuvas och stryps är dessa tankegångar om att maskiner och datorer ska avgöra vad som släpps ut en klar fara mot den demokrati som vi känner den. För vad är det som hindrar en stat att inte bara strypa pressen och medierna utan även att likrikta opinionsbildningen genom att bara släppa igenom godkänt material och godkända åsikter? Ingenting är svaret på den frågan.

Redan i dag kan vi läsa om hur exempelvis Facebook censurerar bilder som inte anses ska publiceras. Tänk tanken när det kommer också till texten. Om du och jag lägger ut något som anses störa bilden av det samhälle som ett företag eller en stat vill skapa, så blir det aldrig publicerat. Och du kan inte göra någonting åt det. Du märker det förstås genom att det du lägger ut aldrig kommer ut, men du står dig tämligen slätt mot de makter som styr informationsflödet.

Redan i dag finns det rikligt med propaganda från myndigheter och offentliga organ. Ja, det sägs förstås inte att det är propaganda, men informatörerna i det offentliga livet och i företagen skapar ju den bild som de har betalt för att föra ut. Uppgifterna saknar all kritisk granskning och i den tid som vi lever när journalistiken utarmas genom allt färre journalister som gör sitt granskande och rapporterande arbete blir verkligheten tillrättalagd på ett farligt sätt. Om jag inte är helt fel underrättad finns det exempelvis i Skellefteå kommun betydligt fler informatörer än verksamma journalister i stan. Så är det på många ställen runt om i landet. Och i världen.

Det är en olycklig och väldigt farlig utveckling, enligt mitt tyckande. Och redan är vi en bra bit på väg. Det skrämmer mig.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.