Sagan om Carl Bildt

Nej, nu är det dags för några rader. Det känns som att jag har varit i farten mest hela dagen, men det kan vara inbillning. För när jag tittar tillbaka har sannerligen inte mycket blivit gjort. Ingenting som går till historien i alla fall. Inte ens min egen historia. Fast det kan man ju alltid bygga en skröna kring.

Jag har nyligen tagit del av en tidigare kollegas utskickade nödrop på Facebook: Vad ska jag skriva om i min julaftonskrönika? Tala om att det var ett ämne som engagerade. Mängder av förslag från aktiva kolleger, tidigare kolleger, läsare och andra. Så nog finns det att skriva om.

Dock vet jag med bestämdhet efter alla mina år i tyckarbranschen att det vissa dagar kan vara svårt att få ihop en text om en åsikt. Julen är speciell. Den politiska aktiviteten i landet och i kommuner och landsting är ju inte särskilt hög och det görs inga utspel. Partiledarna har hållit sina jultal, kungen har väl också talat, fullmäktigemötena har avslutats och då inte sällan i någon form av julstämning och gemyt. Ja, det är ganska tomt på ämnen.

Lättare blir det inte under nyåret. Det traditionella väger tungt i form av att ett år läggs bakom oss och ett nytt väntar. Ett nytt som förhoppningsvis blir lite bättre än det som varit. För det kan ju alltid bli bättre. Svårigheten att hitta ämnen för ledare och krönikor fram till trettondagen fortsätter.

Jag minns en jul- och nyårshelg och fram till trettondagen när jag jobbade i Sundsvall. Jag tänkte vara smart och fixa texter i krönikeform under alla dagar. Och fixa dem i förväg. Så jag skrev en saga i tolv-tretton (tror jag) avsnitt. Den sagan handlade om de då främsta regeringsföreträdarna Carl Bildt och Bengt Westerberg. Fantasin flödade och jag skrev ivrigt om ett tänkt scenario över hur det skulle vara på det framtida millennieskiftet. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg hur sagan slutade, men jag minns med bestämdhet att statsministern Carl Bildt gick vilse på fjället och hittades i Norge.

Jag tror att jag måste leta upp den texten, nu när jag plötsligt erinrade mig den. Det roliga var att jag inte fick en enda kommentar av läsarna. Inte en och det var lite ovanligt eftersom det alltid brukade vara någon som hörde av sig om det man skrivit. Varje dag. Men här gick en saga, dessutom illustrerad av tecknare, under två veckors tid och inte någon hörde av sig. Inte ens någon kollega sa någonting.

Till slut var jag ju tvungen att fråga. Den som hamnade i vägen för min fråga var den dåvarande folkpartistiske riksdagsledamoten från Västernorrland. Han noterade frågan och hänvisade till en passus i sagan och sa: ”Så där skulle Bengt (Westerberg) aldrig ha sagt!”

Jag blev lite paff. Men samtidigt lite glad. Han hade alltså läst sagan. Nu så här många, många år efteråt kan jag nog konstatera att detta mitt grepp att underlätta arbetet för mig själv inte var så lyckat. Fast det var roligt att pröva på och jag ångrar mig inte alls. Det som nu återstår är bara att försöka hitta igen texten. Sagan skulle vara rolig att läsa. Men det är nog bäst att sätta på sig skämsmössan innan jag börjar läsa…

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.