Ovant vara hemma

Jag noterar att det börjat röra sig lite här utanför på gatan. Det har varit väldigt lugnt från eftermiddagen och fram till nu på kvällningen. Jag är nog inte helt fel ute när jag antar att folk har varit borta hos andra och firat julaftonen i gemenskap med mat, samtal och – kanske – lekar. Vad vet jag? Julaftonen är ju för de allra flesta en väldigt viktig dag trots att den i sina förberedelser kan erbjuda stress och jäkt. Det är ju mycket som ska klaffa och de flesta vill nog att allt ska vara perfekt.

För mig och för oss känns det ovanligt att vara här hemma under julen. Vanligtvis är vi nere i Kairo och där är julen absolut inte någonting som märks. Inte vår jul i alla fall. De kristna i Egypten, kopterna, har ju sin jul i början av januari och den helgen är förstås lika viktig för dem som julen är för oss. Den stora skillnaden är emellertid att kopterna alla går till sina kyrkor. Julen är ju en i grunden religiös högtid, även om det inte märks så mycket här. Visst går folk här i midnattsmässor på julaftonen och julottor på juldagens morgon. Men det är – om jag förstått det rätt – mer en tradition och ett socialt ”måste” än ett uttryck för verklig tro.

Eftersom vi är ovana att fira jul, så har vi inte heller firat på något speciellt sätt. Som vanligt har vi tagit hand om varandra och dagen har varit fylld av det som måste göras. Vi har ägnat en del av dagen åt att packa väskor för det är ju faktiskt så att vi i morgon beger oss neröver i landet för att på tredjedag jul landa i – Kairo.

Trodde ni något annat? I så fall trodde ni fel. Ibland får jag en känsla av att vi är tämligen ensamma i landet om att ständigt åka dit. Nu åker vi ju inte för att turista. Vi har många vänner där nere som det är kul att träffa och umgås med. I år kommer vi inte att vara där särskilt länge så det lär bli lite mer intensivt än tidigare år. Men framför allt barnbarnen där just nu. Maya och Ramy fyller ju tre år och det känns som självklart att vi ska vara där då för att fira dem.

Att vi så ofta ser dem på Skype och håller kontakten med dem på det sättet är ju en sak. Det är en helt annan sak att vara där, prata och leka med dem och försöka hålla deras tempo när de springer omkring. I och för sig är jag mycket tveksam till om de kommer att förstå mig. De pratar ju en del engelska förstås så det går ju alltid. Men jag vill att de ska lära sig svenska så de i alla fall kan några ord när och om de kommer hit. Vilket skulle vara väldigt, väldigt roligt.

Tids nog får väl det ske, om det vill sig så. Till dess blir det för oss att åka till dem var de än är och det är ju lika roligt. Lite avundsjuk kan jag bli på vänner och bekanta som har sina barn och barnbarn lite närmare, men jag är väldigt glad och förväntansfull inför morgondagen när vi åker till dotter Moa för att vara med henne ett dygn innan vi drar vidare. Vi får väl se vad vi hittar på tillsammans med henne.

Så, go´ vänner, jag hoppas för er alla att ni har haft en bra dag och att den har blivit som ni ville ha den. Det blev den för mig och för oss.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.