Mercan slutade gå

Hemmavid har det sakta börjat bli ljusare. Innan vi for iväg hade dagen förlängts på eftermiddagen med ett par futtiga minuter. Ännu inte märkbart för ögat. Fortfarande är det väl så att man nästan måste stå på tå för att se solen när den står som högst på himlen. Ja, det var förstås att ta i. Men ni vet vad jag menar.

Van vid att solen inte ens värmer var det gott att sitta i solen under några timmar. Solen värmde så skönt även om det bara var 17-18 grader i luften. Skjorta och kavaj var på. Skjortan är röd och när jag kom hem från denna utevistelse så var jag väldigt röd i ansiktet också. Att solen tar och man bränner sig är vanligt vid alla andra årstider här, men att den skulle ta så fantastiskt i dag trodde jag inte.

Det gjorde nu ingenting. Kanske hinner det övergå en smula till vanlig solbränna till dess att vi kommer hem och då ser det i så fall ut som om vi varit på Kanarieöarna för att sola och bada. Dit är det ju många som åker för att stanna längre än en vecka. Apropå det så träffade vi en Skelleftebo i förskingringen på planet. Han och hans familj hade tänkt ta en charterresa under jullovet. Men när pappan i familjen satt där på nätet och letade kom han på att familjen i stället via Lufthansa kunde åka till Los Angeles tur och retur för 4.500 kronor per person. Så det blir tio dagar längs den amerikanska västkusten i stället. Enligt honom skulle det inte bli någon skillnad i totalpriset. Det här visar med önskvärd tydlighet hur de etablerade flygbolagen tvingas anpassa sig till en lägre prisnivå och förstås en lägre kostnadsnivå för att finnas kvar på marknaden.

Tvillingarna är det fart på. De har ju presentats med en batteridriven Merca som de med nöd och näppe får plats i båda två. Men gissa om de båda ska vara där. Samtidigt. Går en ut så går den andra ut och går en in i bilen så går andra också in. De turas snällt om att sitta på höger och vänster sida, men båda är usla förare eftersom de inte håller ögonen på vägen, utan ständigt måste korrigeras av någon vuxen i närheten. Vi släpade iväg bilen till den närbelägna klubben för att de skulle få fritt fram att köra på gångvägar och gräsmattor. Det är ju inte någon fara med denna framfart eftersom maxhastigheten kanske är två-tre km/tim.

Allt var frid och fröjd till dess att batteriet tog slut. De båda treåringarna förstår inte riktigt varför batteriet tog slut och bilen slutade gå. Själv förstod jag inte varför i hela världen vi dragit iväg så långt in på klubbens område. Det var besvärligt att bogsera bilen hemöver med handkraft och den var inte lätt att bära över gatorna och uppför trappor. Jag kommer ivrigt att hävda att den bilen inte har något att göra utomhus. I alla fall när vi är här.

DSC03710.JPG

Framåt kvällningen blev barnen trötta. Men kvällsmålet intas mer eller mindre per automatik om det är något roligt på ”paddan”.

Nu sover barnen och vi vilar. Det blir ju en dag i morgon också.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.