Slalom och Owe Thörnqvist

I förmiddags var jag faktiskt nere på stan i några ärenden. Då passade jag på att strosa i en del affärer och hamnade bland annat på Stadium. Under många år har jag låtit mig fascineras av sportaffärerna och deras ständigt växande och växlande utbud. I många fall är de rena kläd- och skoaffärer och det känns som att man skulle ha tur om man hittar en boll att köpa. Fast en bandyboll går väl inte att uppbringa i Skellefteå. Det tillhör väl, som man säger på Systembolaget, beställningssortimentet.

Jag har ju sett annonser om dessa varor, men nu gick jag riktigt nära utbudet av slalomskidor för att titta på dem. Jag har ju hört talas om att dagens skidor har en ”midja” för att åkaren ska kunna svänga snabbare genom portarna. Självklart kikade jag också på pjäxorna som hör till dessa skidor och de ser ut att vara något som astronauter som ska besöka månen ska ha på sig. En expedit kom fram till mig och förklarade att de är bekväma; det är som att sätta på sig tofflorna, sa hon. Fan tro´t, tänkte jag.

Det är bara att konstatera att utvecklingen av dessa produkter har sprungit ifrån mig för länge, länge sedan. När jag stod där överfölls jag av minnen. Att det var 1981 som jag åkte slalom senast. Vi var på Hundfjället i Sälen och om mitt minne inte sviker mig totalt var kompisen Håkan från Eskilstuna med på den resan. Ja, vi möttes där helt enligt våra planer. Vad jag minns från den skidåkningen som alltså blev den sista utförsåkningen för min del var att jag av misstag hamnade i den brantaste pisten och när jag insåg det var det för sent att vända. Jag körde också på en rot och gjorde, som Håkan sa, en ”TV-mässig vurpa”.

Vid den tiden hade jag riktiga slalomskidor och riktiga pjäxor. Men minnet av urtiden drogs fram där på Stadium. Jag mindes också hur man tagit sig ner från slalombackar med vanliga skidor och vanliga pjäxor. Inför utförsåkningen ändrade man bindningarna så att man fick en så kallad ”låg fästpunkt” så att foten skulle vara bättre förankrad vid skidan än när man – med samma skidor – ägnade sig åt längdåkning.

Ja, ja – vi fortsätter den nostalgiska resan. I kväll deltar Owe Thörnqvist i den tredje deltävlingen av Melodifestivalen. Owe var min sångidol när jag var barn. När vi införskaffade vår radiogrammofon blev mitt första skivval en EP med Owe och hans Dagny. Fortfarande minns jag en del av texten.

Vid ett tillfälle då och där i Örebro uppträdde Owe Thörnqvist i Brunnsparken utanför Örebro. Farsan var med mig och på något sätt – det var väl inte så märkvärdigt svårt på den tiden – snackade han med folk så att jag skulle få hans autograf i mitt autografblock. Vi hälsade på honom i hans loge. Förutom att vi fick komma in i den och komma nära honom blev jag mest imponerad av hans överkropp (han höll på att byta om efter showen). Han var muskulös och såg väldigt vältränad ut. Och jag minns som i går (ja, bättre eftersom närminnet sviktar då och då) när han berättade om att han som ägnade sig åt boxning – han var, vill jag minnas, studentmästare i boxning i tungvikt – och att han hade varit sparringpartner åt Ingemar”Ingo” Johansson, som senare blev världsmästare i tungvikt efter att ha slagit ut Floyd Patterson.

Så i kväll, mina vänner, håller jag av nostalgiska skäl på Owe Thörnqvist. Och det alldeles oavsett hur låten är och hur han låter. Är man 87 bast förtjänar man verkligen att gå vidare!

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.