Är kamp rätt ord?

Jag läser i DN att forskare vid Linnéuniversitetet i Växja, Lunds universitet och Lancaster university ska undersöka bilderna som används för att beskriva hur det är att drabbas av cancer och att leva med cancer. Tre år ska forskningsprojektet pågå. Det är säkerligen en intressant forskning, även om jag tämligen omedelbart och för mig själv konstaterar att den forskningen förmodligen inte kommer att kunna leda till något konkret resultat. Och med det tänker jag mig att resultaten inte kommer till nytta för någon som drabbas av och måste leva med cancer.

Att få en cancerdiagnos är inget som någon vill ha. Ändå är det ganska vanligt. Minns jag rätt så har jag någonstans sett att var tredje människa någon gång får en sådan diagnos. Det låter väldigt mycket och det är fullt möjligt att jag har fel. Dock – cancer i olika former är relativt sett vanligt. Så pass vanligt att vi alla nog har hört talas om bekanta och kanske haft familjemedlemmar eller vänner som drabbats av cancer.

Det forskarna i Växjö, Lund och Lancaster nu ska kika på är hur människor beskriver hur de känner och vad de gör för att hantera diagnosen. Det är ju väldigt vanligt att folk skriver bloggar eller på annat sätt på olika sociala medieplattformar ger uttryck för vad de känner och vad de gör. Det är detta som ska studeras.

Vad forskarna redan nu kan konstatera är att det är väldigt vanligt att cancerpatienter beskriver sina känslor och sitt sätt att betrakta bekämpningen av sjukdomen som en kamp eller ett krig mot den sjukdom som härjar i kroppen. Lyckligtvis har den medicinska utvecklingen undan för undan förbättrats och det blir allt fler som kan botas från sin cancer. Den medicinska behandlingen gör självklart sitt till, men inte sällan beskrivs friskskrivningen som att patienten kämpat väl och på det sättet vunnit kampen mot cancern.

Det är självklart, som jag ser det, att viljan att leva och att bli frisk är en betydande del av hur vården ska lyckas. Men det är faktiskt också så att en del sjukdomar är väldigt svåra och att utgången på det sättet är given; nämligen att patienten dör. Forskarna tror att just i dessa fall kan talet om kampen och kriget mot cancern bli något negativt för andra cancerpatienter och för de anhöriga till den som dött. När det talas om att någon förlorat kampen mot cancern kan skapa en stress hos andra. En stress som bottnar i att de inte kämpade tillräckligt bra. Att de inte ville fortsätta leva tillräckligt starkt.

Jo, utgångspunkten för forskningen och de antaganden som forskningen bygger på är säkert riktiga. Men än gång ställer jag mig tvivlande till vad forskningen verkligen kommer att betyda för dagens och framtida cancerpatienter. Ska språkbruket förändras? Nja, det tror jag inte att forskningsprojektet kommer att resultera i, även om det landar i slutsatsen att så bör ske. I dagligt tal kommer det nog fortfarande att heta att man vinner eller förlorar kampen mot cancern.

I slutändan handlar det om hur den enskilda individen hanterar situationen när en diagnos är ställd och bekräftad. Varje individ reagerar på sitt sätt. Och så – naturligtvis – handlar det om vilken typ av cancer som individen drabbas av. Och ytterst är det ju så, vilket det alltför sällan talas om, att allas våra dagar är räknade. Frågorna som man kan ställa är bara  hur och när det tar slut. De frågorna har inga svar och det är åtminstone jag väldigt tacksam för eftersom det ger mig möjlighet att leva varje dag.

Så här mot slutet av dagen kan jag därför konstatera att min dag har varit bra. Ingenting har jag att klaga på. I alla fall inte i dag…

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.