Rädsla leder ingen vart

Vi reagerar alla på olika sätt. Det är självklart. Vi är ju individer och som sådana har vi olika förutsättningar, erfarenheter, kunskaper och värderingar. Ibland skapas en kollektiv känsla. En känsla som delas av de allra flesta. Då handlar det oftast om sorg,  vrede och rädsla. Mest sant är nog att känslorna som vi delar med så många andra är en kombination av dessa.

Den kombinationen tror jag har dominerat hos de flesta i dag – dagen efter terrordådet i centrala Stockholm när fyra personer dog och 15 skadades. Många, många andra som undkom den framrusande lastbilen på gågatan i går eftermiddag får säkerligen dras med minnena av skräcken under lång tid framåt.

I dag har statsminister Stefan Löfven talat. Kung Carl XVI Gustaf har talat. Statsministern hoppade självfallet över invigningen av den socialdemokratiska kongressen som startade i Göteborg i dag. Kungen och drottningen satte sig på ett plan och flög hem från Brasilien omedelbart när dådet blev känt. Båda dessa personer är, vare sig man vill det eller inte, viktiga symboler för vårt land. Deras roll och funktion i ett sådant här läge är att vara synliga. Att lugna. Att ingjuta mod. Att mota rädslan.

För alla oss som befann oss – och befinner oss – långt från händelsernas centrum är det självklart att vi också tänker på det som hände. Vi pratar om det med våra nära och med bekanta som vi stöter på. Händelsen var så fruktansvärd. Även om vi inte velat tro att ett terrordåd skulle inträffa i Sverige, så hände det. För självklart kan sådana inträffa i stort sett var och när som helst. När det händer, så är det alltid överraskande. Oväntat.

Jag vet inte hur andra reagerar och reagerat. Om jag ska döma andra efter mig själv så har dådet funnits i tankarna hela dagen. Men vi har gjort det vi skulle göra. Vi har haft vår vardag denna lördag. När jag var ute tidigare i dag så var allt som vanligt. Och det är precis som det ska vara. Det är precis vad alla säger att det ska vara. Som vanligt. Vi ska inte vara rädda för att någon galning ska hitta på något sådant här igen. Inte här. Inte där. Inte någonstans.

Många gånger har jag under mitt liv mött personer som levt som civilpersoner i brinnande krig. Även under situationer när två parter skjuter på varandra och när bomber faller runt omkring så finns där en vardag. Ytterst få av oss som är födda här i landet och har växt upp här känner till något om detta. Men vi har många människor här som flytt från krig och död, som kan vittna om hur viktigt det är att ha denna vardag med rutiner och göromål. Vardagen minskar rädslan och skräcken, som annars tar all kraft och energi. Rädslan och skräcken är destruktiv och den ger inte någon lösning.

Åtskilliga gånger har jag funderat på hur jag själv skulle reagera vid en kris eller vid en dramatisk händelse. Man vill ju gärna tro att man inte skulle drabbas av den oresonliga paniken som skräcken framkallar. Inte heller då förstås att springa dit alla andra springer – bara för att de springer. Jag skulle ju hoppas att man kan bedöma situationen och snabbt kunna analysera vad som händer och vad som är faran.

Men det är – förmodligen – bara ett önsketänkande. Jag har inte en aning om hur jag skulle reagera. Eller vad jag skulle göra. Fast dottern min, hon är för sin del övertygad om att jag skulle göra tvärt emot vad alla andra gör. Varifrån hon fått det vet jag inte, men jag anar att det har att göra med revolutionen i Egypten 2011 när jag var där. Och det i sin tur bara för att jag beställt taxi till Tharirtorget. Nu blev det inte så eftersom regimen klippte av alla möjligheter att komma i kontakt med någon vare sig det var via fast eller mobil telefon eller sociala medier. Kanske var det tur att jag inte hittade taxin eller att taxin inte hittade mig.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.