Naturliga manifestationer

En av mina vänner på Facebook tog kontakt med mig nyss. Påminde mig om att det bara är vecka sedan bussolyckan utanför Sveg inträffade. Tre ungdomar dog. Sorg och bedrövelse för alla de drabbade förstås. Är denna olycka och de tre ungdomarnas öde redan glömd av allmänheten. Glömd efter det som alltsedan i fredags dominerat nyhetsflödena – terrordådet i Stockholm.

Jo, så är det nog. Medierna har sitt sätt att fungera och det är helt naturligt att terrordådet i fredags är en så mycket större nyhet än en trafikolycka i Härjedalen. Detta särskilt som terrordådet var en kopia av de dåd som ägde rum i somras i Nice och före jul i Berlin. Vi får nog anta att uppmärksamheten blir så mycket större också för det faktum att dådet ägde rum mitt i Stockholm.

I dag har det varit en dag för manifestationer av sammanhållning och minnen. tusentals och åter tusentals människor samlades på Sergels torg i Stockholm för att vara tillsammans och visa sitt deltagande i sorgen av dem som dog på Drottninggatan. Den traditionella marschen till matcharenan där Hammarby skulle spela sin första hemmamatch för säsongen utvecklade sig också till en manifestation för sammanhållning och kärlek, som det rapporterats.

Sådana manifestationer och traditionen att lägga blommor i närheten av den plats där en hemsk händelse inträffat är naturliga och bra. Jag kan mycket väl tänka mig att det är ett sätt för många att kanalisera sin oro eller rädsla – eller kanske hellre lättnad över att ha klarat sig undan. Att göra så är djupt mänskligt.

Men hur långt – och hur länge – sträcker sig vår solidaritet? Jag tycker att frågan är berättigad även om den nog en dag som i dag kan reta somliga. Jag förringar inte alls eller på något sätt den mobilisering av sympati och solidaritet som visas just i Stockholm dessa dagar.

Ett liv som förloras är alltid ett liv som ändas. Det kan hända på vägen utanför Sveg, på Drottninggatan i Stockholm eller i och utanför kyrkorna i Tanta och Alexandria i dag. Där på de senare platserna dödades 43 personer och långt över 100 skadades. Dagligen förloras massor av liv i krigets Syrien. För att inte tala om den pågående katastrofen som torkan orsakat i Somalia och Somaliland och i andra delar av östra Afrika.

Dessa liv som går till spillo borde också vara vår angelägenhet. Jo, jag vet att Egypten och andra länder i Afrika ligger långt borta från oss. Men vad som händer långt bort från oss betyder i sig inte mindre än det som händer nära oss. Inte när det handlar om liv som går till spillo. Antingen i meningslösa terrordåd eller som resultat av en flera år lång torrperiod, vilket i sig är en konsekvens av den klimatförändring som vi drivit fram genom vårt leverne i de rika och välmående delarna av världen. Utifrån den synvinkeln borde svälten vara en del av vårt ansvar. Men tar vi det?

Jag kan skriva så mycket mer om detta, men jag tror inte att några egentligen vill läsa om det. Så jag slutar nu med ett konstaterande att min dag har varit god. Det är jag tacksam för.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.