En synnerligen märklig historia

En bra dag går mot sitt slut. Åtminstone en märklig sak har inträffat och det är alldeles nyligen. Men jag återkommer till den. Först vill jag berätta att Moa och jag vid middagstid åkte till Moas kompis Cecilia och hennes sambo Ingemar. De har köpt hus och bara bott i det i två veckor. Huset måste ju inspekteras. Läget är lite udda. Avskilt läge men nära stan ändå och väldigt nära havet. Faktiskt mellan gamla E4 och havet och bara ett par hundra meter från Fläsians camping (som för övrigt redan tycks ha gäster). Det var kul att vara där och se och höra entusiasmen hos de två nyinflyttade.

Efter det åkte vi in till stan igen. För nu var det dags för bio. Jag har ju sedan tidigare siktat in mig på att se Sameblod och den gick vi och såg. Det var, tycker jag, en stark film. Vad filmen handlar om har ni säkert läst om tidigare. I alla tider har jag av någon anledning fascinerats av ursprungsbefolkningar och deras traditioner. Samerna är vår ursprungsbefolkning och jag har många gånger upprörts över det sätt på vilket samerna har behandlats och behandlas. I gångna tider var det ren diskriminering och det är detta som är grunden i Sameblod. Huvudrollen vill inte förknippas med sina samiska rötter, men återkommer till dem i slutet av filmen.

Filmen har många bottnar. Hur beroende vi är av att tillhöra en grupp, även om det ”bara” är den egna familjen. Men vi tillhör också andra grupper. Ibland önskar man att man tillhörde en annan grupp och försöker komma in i den. Det senare var ju fallet i filmen. Förneka den egna gruppen för att göra en annan till den nya egna gruppen.

Vi ser det överallt och alltid. Vi ser det hos oss själva och vi ser det hos andra. Inte minst i dessa migrationstider är det intressant att notera. Flyktingar från Syrien söker sig till landsmän och -kvinnor i det nya landet. Likadant med andra flyktingar. Det är precis som det alltid har varit. När svenskarna emigrerade i stora mängder till USA så sökte de också sig till varandra. Var det inte Chicago som ett tag var Sveriges tredje största stad?

Sameblod väckte många känslor och tankar hos mig. Jag tror att filmen skulle göra det hos många, men jag har samtidigt en känsla av att alltför många inte vill gå och se den just därför. Den är stark och det finns förmodligen både de som inte gillar samer och de som har dåligt samvete – och inte vill bli påminda om det – för hur illa samerna har blivit behandlade av det svenska samhället genom åren.

På TV har andra delen av porträtteringen av PG Gyllenhammar visats. Jag kikade på den också. Bra bild, tycker jag, av en av de verkligt stora i svensk industri.

Men nu till det väldigt märkliga som hände sig i kväll. Moa och jag satt och tittade på gamla bilder av och från tidigare generationer i en förhoppning om att jag kanske skulle kunna känna igen någon som hon inte kunnat härleda. Moa har ju sedan en tid tillbaka byggt på ett släktträd och där har hon i dagsläget ungefär 350 personer, som grenar ut sig åt alla möjliga håll.

För att kolla en uppgift plockar hon upp sidan på vilken hon har släktträdet. Plötsligt ser jag ett namn som jag känner igen. Det borde ju inte ha överraskat mig, tänker ni. Det är ju ett släktträd. Men min släkt är liten och jag har någorlunda koll på den. Det här var på Moas mammas sida. Där hittar jag plötsligt ett namn – Sverker Hållander.

Vi kollar vidare och det visar sig att det är samma Sverker Hållander som jag blev kompis med när jag jobbade på Nynäshamns-Posten. Av någon anledning uppsökte Sverker tidningen när han kom till den stan 1978. Vi snackade och kom väl överens. Det hela slutade med att jag, när han hade någon form av ekonomisk knipa, lånade ut 3.000 spänn till honom. Jag vet inte om jag fick tillbaka pengarna någon gång. Jag hade ju mycket att göra och snart nog flyttade jag från stan. Förmodligen glömde jag bort det, även om det var en ordentlig summa på den tiden.

Nu i kväll visade det sig att denne Sverker Hållander visade sig vara halvkusin med dotter Moa på Moas mammas sida! Moa föddes ju fem år efter det att Sverker och jag satt och snackade marsch- och militärmusik och Tattooparader i det röda huset i centrum av Nynäshamn där tidningen hyrde lokaler.

Jag skulle ju ha ringt Sverker omedelbart jag fick reda på detta nu i kväll. Men sorgligt nog ser jag att han dött och att han dog för länge sedan – 2002. Det visste jag inte. Någon gång hade vi kontakt med varandra efter det att jag flyttat från Nynäshamn till Hudiksvall. I Hudiksvall var nämligen Sverker född. Men kontakten försvagades och försvann. Vi hade ju båda fullt upp med våra liv och så där väldigt nära kompisar blev vi aldrig.

Det är ju inte alla som träffar sin fortfarande ofödda eller ens påtänkta dotters halvkusin fem år innan det blir ett faktum. Och därmed ungefär 40 år innan vi visste om det. Visst var det en märklig historia. I alla fall för mig och för Moa. Och med den släcker jag ner datorn för i kväll…

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.