Om detta vill jag skriva

Jag må erkänna att det ibland är svårt för mig att välja ämne för ett dagligt inlägg. Som i dag till exempel. Hur mycket krut ska jag lägga på att notera mina funderingar på dagens toppmöte i ryska Sotji där den ryska presidenten Vladimir Putin tog emot Tysklands förbundskansler Angela Merkel. I all sin enkelhet var det ett viktigt möte. Putin vill förmodligen gärna ha kontakter med andra ledare än sådana som har samma diktatoriska tendenser som han själv har.

Av det jag översiktligt har sett och hört om mötet mellan de två så var det respektfullt. Inte som förra gången när Putin, förmodligen väl medveten om Merkels hundrädsla, skickade in sin labrador som svansade framför henne. Inga hundar den här gången, enligt vad som rapporterats. Lite lustigt är det i rapporterna som konstaterar att de två vid presskonferensen efter mötet stod klart att det finns åsiktsskillnader mellan de båda.

Tacka för det. Tydligen har de två pratat om kriget i Syrien och i Ukraina. Det är två krig där Ryssland är djupt involverade i och där landet sannolikt är mycket drivande. Putin låtsas förstås som att det inte är någonting och att han önskar att krigen tar slut. Det är förstås bara ord. Om han ville se ett slut på krigen skulle det vara väldigt enkelt för honom att se till att de slutar: dra bort allt stöd och alla vapen från östra Ukraina och försvinn från Syrien.

Angela Merkel tog tydligen enligt egen uppgift upp hbtq-frågor och bad sin värd att bättre respektera minoriteter. Jo, den kulan visste nog var den tog. Men Putin höll förstås god min i elakt spel och nästa gång som de träffas – om det sker på Putins hemmaplan – så kallas nog labradoren in igen för att hälsa på Merkel.

Jag skulle också kunna skriva om att regeringen plötsligt har beslutat att från och med midnatt till torsdag upphöra med id-kontrollerna av dem som åker mellan Danmark och Sverige. Dessa kontroller upphör med andra ord lika plötsligt som de infördes. Pendlarna jublar eftersom pendlingen nu kommer att fungera som det är tänkt utan krångel och kontroller.

Samtidigt införs en strängare gränsbevakning, vilket innebär – så vitt jag förstår – att Sverige även fortsättningsvis gör det betydligt svårare för flyktingar och andra att komma in i landet för att söka asyl. Tydligen har det varit en strid inom regeringen om detta. Miljöpartiet har länge varit emot id-kontrollerna och ser gärna att de som behöver skydd ska kunna komma till oss för att söka asyl. Socialdemokraterna däremot är rädda för att den situation som vi hade under hösten 2015 ska upprepas igen. Därför blir gränskontrollen hårdare. Ett tagande och givande i regeringen som fick båda parter att inför opinionen och sina respektive sympatisörer hävda att de vunnit ”segrar” gentemot sina regeringskolleger.

Men det jag egentligen vill skriva om är en fundering som uppstått hos mig. Något givet svar finns inte eftersom svaret är helt kopplat till individen. Det jag lurar på är när man börjar känna sig och tro sig vara yngre än vad man är? Vagt vill jag minnas att när man var barn och ungdom så strävade man att försöka vara äldre, klokare och mer vuxen än man var. Vi är nog många i min generation som försökte köpa ut något på bolaget innan vi var tillräckligt gamla för det. Och visst har väl väldigt många försökt komma in på något ställe som hade åldersgräns till vilken man inte nått upp.

Det är helt ok att vilja vara äldre när man var och är ung. Men då borde det, tycker jag, vara lika ok att vilja vara och känna sig yngre än man är när man är äldre. Men det kanske det inte är. Kanske blir det bara patetiskt och larvigt.

Anledningen till att jag fått denna fundering, som jag nu ger uttryck för, är att jag i helgen träffade och pratade med en tjej, Matilda, som under drygt ett års tid varit reseledare med placering först i Grekland och sedan på Kanarieöarna. Hon har varit med om allt som tänkas kan – från glädjestunder till borttappade pass, olyckor och faktiskt även ett dödsfall.

Men så frågade jag henne om vilken grupp som var den ”värsta” för de unga reseledarna. Svaret kom utan tvekan: ”Gubbar mellan 70 och 80 som reser ensamma. De tror att och uppför sig som om de vore 50 år yngre”. Jag skrattade med henne, men svaret var som en liten örfil på mig. Just därför att jag går omkring och känner mig yngre än mina faktiska ålder. Och då är det förmodligen också så att jag uppträder en smula fjantigt och töntigt i olika situationer och på ett sätt som jag förstås inte alls är medveten om. För detta får jag väl i så fall be om ursäkt.

Matildas kommentar var lika träffande och förmodligen riktig som den kommentar som jag en gång för länge sedan fick av fotograf Jan Olby på Sundsvalls Tidning. Riksbankschefen Bengt Dennis skulle hålla ett föredrag på studentkåren i Sundsvall och Janne Olby och jag var där för bevaka händelsen. Det var massor av unga studenter där och jag trivdes i det unga sällskapet ända till dess att fotografen lutade sig fram mot mig och sa att jag var den ende där som hade vitt skägg!

Det var för 25 år sedan… Och fortfarande envisas jag med att känna mig yngre. Tydligen är det svårt att lära sig av läxorna.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.