Manchesterdådet

Terrordådet i Manchester i samband med Arina Grandes konsert dödade 22 människor och minst 59 är skadade. Många av offren är barn. Som alltid är det svårt att finna ord för sådana här dåd. De är hemska. Oskyldiga människor mister sina liv eller skadas ibland för livet. Sorgen drabbar många. Dåden är så meningslösa. Så hänsynslösa och så obegripliga. De som står bakom dem måste vara riktigt, riktigt skruvade.

Som alltid när det händer någonstans i Europa – i Frankrike, Bryssel, London, Nice, Berlin och Stockholm – blir det stora rubriker. Dåden känns så nära. Dåden blir så påtagliga. En del av dem som intervjuats av olika medier i dag säger att de nog kommer att tänka sig för innan de går på konserter eller större arrangemang. Kanske kommer de att undvika dem helt och hållet.

Uttalandena som dessa personer gjort bygger på en högst förståelig rädsla. Och det är väl precis vad dessa galningar till terrorister vill uppnå. Enligt vad som sägs. De vill skapa rädsla och otrygghet. Den kan i sin tur leda till ökad kontroll över människorna för att skapa trygghet och med ökad kontroll av människorna i ett samhälle fjärmas vi undan för undan från det demokratiska och öppna samhälle som vi tar för givet. Stegen är små, men riktningen tydlig. Vi lurar oss själva när vi tycker och tror att en tryggheten ökar. Priset av inskränkt integritet är något som vi gärna säger oss villig att betala. Allt under devisen ”jag har inte att dölja”.

Det senare förstår envar som någon gång har varit inne på någon eller några av de sociala plattformar som finns. Där lägger vi glatt ut allt som berör oss och som avslöjar oss. Så från det perspektivet kan inte myndigheternas eller samhällets åtgärder bli värre än det många av oss själva gör. Jag är en smula kluven i denna fråga. Om vi själva inte bryr oss om vad andra personer och/eller företag kan tjäna på att veta om oss, må vara en sak. Men om det är samhället som gör medvetna inskränkningar och utnyttjar informationen är det en annan sak. Resonemanget är inte komplett, men jag hoppas ni förstår ungefär vad jag menar.

Hur omfattande kontroller som än görs så kommer det inte att resultera i att vi alltid och för all framtid kan känna oss trygga. Terrorister kommer förmodligen alltid att finnas och på ett eller annat sätt kommer de alltid att kunna genomföra sina dåd – någonstans. Det kan vara i Europa, USA, Sydamerika, i något asiatiskt land och självklart i det kaotiska Mellanöstern. Dåden, som – var helst de inträffar – skördar människoliv och lemlästar oskyldiga är alltid lika fruktansvärda. Överallt där de sker drabbas anhöriga av sorg och förtvivlan. Vi borde känna lika starkt för dem som vi känner för vi i dag känner för dem som råkade ut för självmordsbombaren i Manchester. Eller som vi kände för dem som drabbades på i Stockholm helt nyligen.

Nu kort om en annan sak. Det så kallade Kevinfallet har granskats av Dagens Nyheter och SVT. Den polis som var ansvarig för utredningen, som uppenbarligen hade stora brister, har nu fått så många hot mot sig att han har fått sina personuppgifter sekretessbelagda i folkbokföringsregistret av Skatteverket. Hoten mot honom är oacceptabla. Men de är väl samtidigt symptomatiska för hur det dessvärre fungerar i dagens värld, där det finns alla möjligheter för alla att ge snabba och ogenomtänkta kommentarer till allt vad som sker. Och där det inte finns några spärrar för att häva ur sig vad som för tillfället far genom huvudet. Det är sorgligt, tycker jag.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.