Gustafsson, Isaak och Maru

I dag kom Johan Gustafsson hem till Sverige exakt på dagen fem år och sju månader sedan han togs till fånga av al-Qaida i Mali. Det är fantastiskt roligt för honom och för hans nära och kära som under årens lopp har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Vid en presskonferens i kväll var utrikesminister Margot Wallström mycket nöjd med att Johan Gustafsson har friats och nu kunnat komma hem.

Från UD:s sida uppges via både formella och informella källor till olika medier att man hela tiden har arbetat intensivt med att försöka få Gustafsson fri. Exakt vad som har lett fram till att han friades sägs det naturligtvis inte någonting om. Margot Wallström säger att frigivandet är en frukt av de ansträngningar som gjorts av UD, av polisens nationella operativa avdelning (NOA) samt av andra svenska och utländska myndigheter.

Den sydafrikan som kidnappades samtidigt med Johan Gustafsson, Stephen McGowan, sitter fortfarande som gisslan.

Många har ställt frågan om lösensumma har betalats. Den nordafrikanske grenen av al-Qaida, Aqim, begärde från början 220 miljoner kronor för att släppa Gustafsson fri. Den sydafrikanska hjälporganisationen Gift of the givers (GOTG) har haft kontakter med gruppen och fick ner summan till först 80 miljoner och i april i år till 44 miljoner kronor. Utrikesminister Margot Wallström svarade inte på denna fråga direkt utan hänvisade till att det är en svensk policy att inte betala några lösensummor. Möjligt, rent av troligt, är ändå att en lösensumma har betalats via någon mellanhand. Det som bland annat talar för det är att Stephen McGowan fortfarande är gisslan.

I det här sammanhanget och medan vi alla kan glädjas åt att Johan Gustafsson är fri finns det skäl att påminna om två andra fall där svenskar sitter fängslade i andra länder. Den mest kände är förstås Dawit Isaak som utan rättegång har suttit fängslad i Eritrea sedan 2001 – i femton år. För ett år sedan kommenterade Eritreas utrikesminister Osman Saleh för franska journalister fallet Isaak. Osman Saleh sade då att han trodde att Dawit Isaak snart skulle bli fri och att det skulle kunna ske inom ett år. Nu har det gått ett år och den optimism som började gro för ett år sedan har sedan dess börjat vissna.

Då för ett år sedan var journalisten Martin Schibbye – som greps av eritreanska myndigheter tillsammans med fotografen Johan Persson 2011 – åter i Eritrea. Också han hade talat med företrädare för eritreanska regeringen, som också de trodde att Isaak snart skulle friges. Låt oss hoppas att Dawit Isaak snart får göra samma resa som Johan Gustafsson fick göra i dag.

Ytterligare en fånge är hjärtläkaren Fikru Maru som sitter i fängelse i Etiopien sedan 2013. Hans hälsotillstånd är dåligt och han opererades av ett svenskt läkarteam i slutet av förra året då Maru hade en kollapsad lunga. Han har för inte så länge sedan frikänts av landets högsta domstol från anklagelsen om korruption, men står även åtalad för att ligga bakom en brand i fängelset.

Fikru Marus dotter Emy besöker honom varje dag i fängelset. Hon får träffa honom 20 minuter och då enbart tala det lokala språket. Gång på gång har hon försökt att få UD att arbeta mer intensivt och i ett brev till UD avslutar hon på följande sätt:

”Mitt hjärta brister i tusen bitar om jag måste ta hem honom i en kista, men jag kommer leva med samvetet att jag gjorde allt jag kunde för att rädda honom. Vill inte ni kunna säga samma sak? För i den takten ni jobbar nu så går han snabbt mot döden och ni långsamt mot en återvändsgränd.”

Förhoppningsvis kommer UD:s arbete väldigt snart att resultera i att Fikru Maru först och främst får den avancerade och långsiktiga vård han behöver. Och förstås att han får komma hem till Sverige. Det allra bästa vore om han kan få den här i landet.

Detta om detta. I dag har jag mest ägnat mig åt skriverier. Det visade sig emellertid att de inte dög och därför blir det väl ytterligare någon dag som jag får ägna åt detta – min favoritsysselsättning. Men jag var också ner till stan för att uträtta några ärenden. Bland annat var jag in till banken och där fick jag vänta länge. Väldigt länge. Tre kvart närmare bestämt.

Anledningen var framför allt att många kunder kommer in med sina slantar som bara är giltiga betalningsmedel fram till och med fredag. Själv gjorde jag det för länge sedan. Och jag har lite svårt att förstå att så många skjuter upp det nödvändiga till absolut sista stund. Åtminstone har jag svårt att förstå det till dess att jag själv skjuter upp saker till sista minuten. Men då är det förstås en helt annan sak. Och det eftersom det är så mycket lättare att vara kritisk till andra än till mig själv

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.