Festen är över

Tio dagars fest är över. Friidrotts-VM i London är slut och i kväll avslutades hela arrangemanget med att friidrottsvärlden hyllade Usain Bolt. Det var en hyllning som han verkligen var och är värd. Och förmodligen har alla de rätt som siar att han kommer att vara historisk som idrottsman. Länge, länge kommer namnet Usain Bolt att leva. Förmodligen längre än vad han själv kommer att leva.

Det har hänt någon gång förut att vi här hemma har mätt upp hur högt och långt som toppidrottarna hoppar. 2.35 meter i höjd exempelvis är bara en och en halv decimeter från taket. Mät upp det mot väggen och försök förstå hur i hela världen någon ska kunna hoppa så högt. Världsrekordet ligger dessutom en decimeter högre, men det slås säkert nästa år. Om inte förr. Dagens vinnare kunde ju inte riktigt fokusera på högre höjder än 2.35 när han väl visste att han vunnit. Men hans tränare säger att han hoppat på världsrekordhöjder på träning.

Drygt åtta meter i längd. Det är också ofattbart – för oss – långt. Från sovrumsväggen och ut till väggen i vardagsrummet; väggen som skiljer rummet från balkongen. Åtta meter låter inte så långt, men i det perspektiv som hemmet erbjuder är det verkligen långt. Ja, sju meter och drygt det som kvinnorna hoppar är rackans långt det också.

Från mitt eget perspektiv har jag lärt mig att inte längre bli fysiskt inspirerad av stora friidrottstävlingar. Det lärde jag mig när jag för några år sedan försökte hoppa över den där rackans stången på södra sidan av älven strax väster om Lejonströmsbron. Inte kom jag över den fast det i min ungdoms skulle ha varit en skitsak. Dock tog jag en liten runda här hemma i ett fiktivt och lämpligt hinderlopp för en glad 70-åring. Två varv runt mellan kök och vardagsrum och jag klarade alla hinder i form av mattkanter. Det får jag vara nöjd med.

Så ja – de tio dagarnas idrottsfest gör det enklare att återgå till en normal vardag, där jag alldeles själv får hitta på vad jag ska göra. Det blir en prövning, förstås. Men med den mentala styrka jag besitter ska jag nog klara av det. Kanske inte till allas belåtenhet, men det räcker om det är till min egen belåtenhet.

Jag var helt kort inne på det redan i går. Det är ju synnerligen märkligt att USA:s president Donald Trump inte med ett ord har kritiserat det – faktiska – terrordåd som en vit makt-sympatisör utförde i lördags i Charlottesville i Virginia. Han har väl kanske sina skäl att inte nämna vitmaktrörelsen, Ku Klux Klan och nazisterna vid namn eftersom det är han som släppt loss dessa krafter med sitt tal om America first. Och därmed givit ordentligt ”eldunderstöd” för knäppa nationalister och patrioter. De utgör ju en del av hans väljarbas och det är väl snart bara dessa våldsamma människor på den extrema högerkanten som tycker att han är en bra president. Vilket, enligt mig, är ytterligare ett bevis på hur farlig Trump är inte bara för USA utan för hela världen.

Vi får väl se vad jag hittar på att skriva om i morgon. På tisdag verkar det som att dottern kommer på besök och det ser vi verkligen fram emot. Det ska bli så kul att ha henne här!

 

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.