Så det drog iväg, då…

Jag vet inte hur många gånger som jag under åren som ansvarig utgivare på totalt tre tidningar fick höra av läsarna att vi bara skrev om negativa nyheter. Varje gång det hände försökte jag förklara att så inte var fallet. Tidningarna – ja, medierna, heter det väl i dag – skriver och berättar självklart om det som bryter mönstret från det normala. Det är exempelvis olyckor och brott. När det gäller samhällsbevakningen så var i alla fall förr i tiden en del av bevakningen av redovisande natur. Det vill säga vilka beslut som fattades i styrelser och nämnder.

Vi kunde också granska saker, inte sällan efter tips, och då flöt det förstås upp en del saker som visade sig vara oegentligheter. Men om det ska kallas för negativa nyheter så håller jag inte med. Snarare är det väldigt positivt att sådana saker kan dras fram i ljuset. Och så skrev vi om – och fortfarande skrivs och berättas om – positiva nyheter i form av beslut som tas som gynnar samhället i stort. Det berättas om positiva företagsnyheter likaväl som när det går åt skogen för några företag och i reportage skildras ofta personer som gjort och gör skillnad på ett positivt sätt.

Jag är nog inte ensam om att i dag tycka att samhällsbevakningen har blivit sämre i snart sagt alla medier. Lokaltidningarna har överlag bantat sina redaktioner och sakta har det smugit sig in en tendens – som jag uppfattar det – att lägga mer fokus på händelser. Och då handlar det i mycket om brott och olyckor. I sin förlängning påverkar det allmänhetens uppfattning om samhället och det finns en risk för att det skapas en strömning i samhället där de som följer den strömmen letar efter enklare lösningar. Det bildas helt enkelt en grogrund för populister som med hög röst anser sig ha lösningar på det som uppfattas som problem. Sällan eller aldrig har dessa populister – ofta extremer åt det ena eller andra hållet – någon vilja att ta till sig andra argument eller ens låtsas förstå att samhällsproblem aldrig kan lösas på ett sätt. Samhällsbygget är oerhört komplext där du knappast kan förändra någonting utan att det får effekter någon annan stans, som i sin tur kanske måste korrigeras till följd av det första beslutet. Jo, det är så samhället fungerar.

Det som föranleder mig att ta upp det här ämnet i dag och i kväll är rapporterna om de senaste dödsskjutningarna. Bara under det senaste dygnet har det varit fem skjutningar som har krävt tre dödsoffer. Det är alls inte okänt att skjutningarna har ökat i våra samhällen. Framför allt är det gängrelaterade skjutningar där gängen gör upp med vapen.

Det här är förstås något verkligt oönskat. Till och från händer det ju att dessa skjutningar sker på öppen gatan och då riskerar helt oskyldiga personer att drabbas av dessa uppgörelser mellan gängen. Vad polisen gör och vad polisen kan göra vet jag inte så mycket om, men visst kan jag också tycka att polisen borde kunna göra mer för att stävja detta våld. Jag är dock bergfast övertygad om att polisen inte är den enda myndigheten som kan och ska agera. Gängbildningar och kriminalitet uppstår av olika skäl och för det mesta kan man hitta anledningen i sociala missförhållanden eller i delar av samhället där arbetslösheten är utbredd och där samhällsfunktioner saknas eller håller sig undan. Att förbättra situationen i dessa så kallade utanförskapsområden tar tid, är svårt och angeläget. Kanske är det också därför som så lite händer på det planet. Och händer det, så är medierna inte särskilt intresserade av att skildra det. Inte mycket, om ens något, har kommit till min kännedom i alla fall. Å andra sidan kan jag inte följa alla lokala media, all radio och alla tv-kanaler.

Nu ropas det i alla fall än en gång på mer resurser till polisen och på att landet behöver tusentals fler poliser. Jo, det skulle nog inte skada med fler poliser. Lätt för politikerna att säga. Men få talar om hur målet ska nås. Nu i höst står ungefär 100 utbildningsplatser tomma på polishögskolorna därför att långt ifrån de ungefär 8.000 sökandena klarade kraven. Hur få ihop ekvationen att tusentals nya poliser behövs och att inte dagens utbildningsplatser kan fyllas? Jag har inte hört någon politiker tala om det. Ska kraven sänkas och i så fall vilka krav? De fysiska kraven? Eller kraven på att ha en viss begåvning?

Politiker gör sitt för att påverka samhället åt det håll som respektive parti strävar efter. Politiker talar ofta om problem utifrån perspektivet att det som sägs ska vara positivt för dem själva och deras partier. Så har det alltid varit. Det som kanske oroar mig mer är alla andra som på olika sociala digitala plattformar gör sig till tolk för de enkla lösningarna, som gärna skyller allt som inträffar på en religion eller på människor som kommer från vissa länder. Det är en för vårt demokratiska samhälle livsfarlig utveckling, som vi tyvärr kan se i allt fler länder. Ja, till och med i USA.

Dessa propagandister är svåra att bemöta. Dels därför att de finns på många plattformar och sajter, dels därför att de inte vill bemötas med sakliga argument, dels därför att de tycks som uppfyllda av en nästa religiös tro på sin egen argumentation. Sedan tycks det dessvärre också vara så att dessa skäl bidragit till att allt färre gör sig besväret att faktiskt försöka bemöta propagandisterna och populisterna, vilket öppnar för att de får än mer livsluft och utrymme. Det är en olycksalig spiral, som gör mig orolig för framtiden.

Men, gott folk, dessa funderingar till trots har min dag varit bra.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.