Ribbing delar öde med många

I dag kom ett oväntat och sorgligt besked. Nämligen att den välkända och varmt uppskattade DN-medarbetaren Magdalena Ribbing har dött. Hon råkade ut för ett fall i hemmet, fördes till sjukhus, men hennes liv gick inte att rädda. Som så många andra läste jag, kanske mer ögnade igenom, det hon skrev om vett och etikett. Men mina minnen av henne är mer fokuserade till den tid när hon arbetade som politisk reporter på DN. I väl tio års tid bevakade vi de olika partiernas landsomfattande stämmor och kongresser. Hon var en sann journalist, skrev lätt och initierat.

Hon drabbades alltså av en fallolycka. Sådana är vanliga. Jag ser att Socialstyrelsen förra året informerade om att cirka 70.000 personer varje år uppsöker eller förs till sjukhus efter att ha fallit omkull och skadat sig. Ungefär 1.000 personer dör till följd av dessa fallolyckor. Det är i runda tal tre gånger fler än vad som omkommer i trafiken varje år.

Jag hoppas och vill tro att Magdalena Ribbings död kan leda till en ny debatt om hur fallolyckorna ska kunna begränsas. För många år sedan var det några kommuner som anställde en ”Malte”. Han – eller hon – fick till uppgift att åka hem framför allt till äldre personer som behövde hjälp med att byta lampor eller sätta upp gardiner. Den satsningen gav resultat där den enkla och billiga reformen infördes. Om sådana tjänster fortfarande existerar vet jag inte.

Om de finns så räcker det inte. Det är blott alltför vanligt att många äldre utan att veta om det utsätts för fallrisker. Det kan vara så enkla saker som att snubbla på en tröskel eller en mattkant. Eller att bara sträcka sig lite högre upp för att nå något i ett skåp. Eller för den delen – att snabbt vrida på huvudet. Det kan ge en kort, kort stund av yrsel som dock kan vara alldeles tillräcklig för att förlora balansen.

Hur man kommer till rätta med det här är sannerligen inte lätt. Säkert finns det kreativa människor som kan komma på åtgärder eller en kombination av åtgärder för att försöka begränsa dessa fallskador, som inte sällan orsakar lång rehabilitering. Med tanke på att antalet äldre blir allt fler under de närmaste åren,, så finns risken att också allt fler kommer att ramla och slå sig någon gång.

Och jodå – jag har ramlat jag också. Det var en gång för flera år sedan när vi var i Egypten. Vi hade bestämt oss för att måla om lägenheten som vi lånade. Färgen var, vill jag minnas, ljus. Knappt märkbart gul. Vi var i sovrummet. Jag stod på en stege och rollade väggen bakom den framflyttade sängen. Väggen var ljus, taket var vitt. Jag tappade för en sekund orienteringen när jag inte kunde fästa blicken på något. Så jag ramlade om än jag i i fallögonblicket försökte rädda mig från fallet genom att göra ett försök att medvetet hoppa av stegen. Det gick väl så där. En ordentlig lårkaka fick jag och jag vet än i dag inte vad jag slog i.

Värre var att jag tappade målarhinken. Det blev nästan som när Mister Bean skulle måla om och sprängde en burk färg för att snabbt klara av jobbet. Min färg hamnade på väggen, på golvet, i sängen och över ett nattduksbord där radion sabbades för all framtid. Givetvis täcktes jag också av färg. Just detta – med färg över halva rummet – blev den värsta följden av detta fall. Men den gav mig i alla fall en läxa, som jag mindes en tid. Och påmindes om i dag.

Det är kanske en god idé att inte ibland hålla på som man gör… Och med det sagt må jag väl säga att dagen har varit bra.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.