Sameblods framgångar

Jag brukar inte titta på galor av diverse slag på TV. Men i kväll gjorde jag det lite då och då. Anledningen till att jag kikade in på Guldbaggegalan var att jag framför allt tittade på handbollsmatchen mellan Sverige och Vitryssland. Sverige tog ju tag i matchen tämligen omgående och det var i mina ögon aldrig riktigt spännande. Så då hoppade jag mellan kanalerna.

Jag blev väldigt glad över att filmen Sameblod fick tre guldbaggar för bästa manus, klipp och bästa kvinnliga huvudroll. När filmen dessutom fick publikpriset så blev jag både överraskad och än gladare. Det är en stark och bra film, som jag gärna skulle se flera gånger.

Här i Skellefteå bor vi ju inte så långt från Sapmi och eftersom jag i alla tider varit intresserad av olika länders ursprungsbefolkningar och det sätt som de har behandlats av majoriteterna, så har jag självklart varit intresserad av – även om jag inte är särskilt kunnig – samernas historia här i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Filmen Sameblod, tycker jag, speglar väl det sätt på vilket samerna diskriminerats och fortfarande diskrimineras. Kanske inte märkbart för de flesta av oss, men på ett kännbart sätt för samerna själva.

Det stör mig också att Sverige, som hårt drev frågan om ursprungsbefolkningarnas rättigheter, ännu inte har undertecknat den konvention som togs fram. Vilket – om jag inte är helt ute och cyklar – Norge har gjort.

The Nile Hilton incident har jag däremot inte sett. Dock har jag hört talas om denna incident. När vi åker till Egypten så bor vi i ett område som heter El Rehab. Det området har byggts – och byggs – upp av mannen som filmen handlar om. Åtskilliga gånger har våra vänner berättat historien om honom och hur han dömdes för mord. Kanske har jag även någon gång sett honom innan han åkte i fängelse, eftersom det är relativt vanligt att hans bror, som tog över rörelsen när ägaren åkte i fängelse, besökte området och den klubb som ligger centralt i området. Kanske borde jag se filmen för att se hur historien återges på stor filmduk. Självklart har historien dramatiserats, men jag har en känsla av att verkligheten varit mer dramatisk än vad filmen kan visa.

Nedstängningen av den amerikanska statsapparaten blev kort. Nu har republikanerna och demokraterna kommit överens om att hålla den igång. Men frågan som utlöste krisen ligger kvar och har skjutits på framtiden. Senast 8 februari ska kongressen vara överens om hur de så kallade drömmarnas framtid ska se ut. Drömmarna är de personer som kommit till USA som barn när deras föräldrar illegalt tagit sig in i landet. President Trump har sagt att dessa personer ska utvisas från och med någon gång i början av mars. Demokraterna motsätter sig detta – och även många republikaner – eftersom dessa personer i stor utsträckning har byggt sig en framtid med god utbildning och bra jobb och därför verksamt bidrar till landets ekonomi och utveckling.

Vi får väl se hur det går. Säkert är det ju inte att demokraterna lyckas med sin kamp och enligt personer som säger sig förstå saken bättre så beror utgången i mycket på om partierna i kongressen kan hålla presidenten borta från frågan, så han inte lägger sig i den förhandling som äger rum på olika plan i kongressen.

Så ser jag att den svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai än en gång har gripits. Han ”frigavs” i oktober förra året och var vid det nya gripandet på väg tillsammans med två anställda på den svenska ambassaden till ambassaden för att genomgå en läkarundersökning. Vid en station när Peking kom ett tiotal civilklädda poliser ombord på tåget och grep honom igen.

Svenska UD är inkopplat på fallet – naturligtvis – och utrikesminister Margot Wallström har kallat upp den kinesiske ambassadören för att få en förklaring samtidigt som krav självklart ställs på att Gui Minhai ska friges.

Gui Minhai drev ett bokförlag i Hongkong, som formellt har yttrandefrihet. Böcker som gavs ut var kritiska till den kommunistiska ledningen i Kina. Vid ett besök i Thailand försvann han plötsligt och det står klart att kinesiska agenter tog honom och förde honom till Kina, där han så småningom framträdde i TV och erkände att han smitit från en trafikolycka. Han tvingades också säga att han återvänt till Kina frivilligt.

Kina är verkligen inte någon trevlig stat, men stora delar av världen bortser från alla brott mot mänskliga rättigheter som begås därför att handeln med landet känns så mycket viktigare. Det är ledsamt att det är så, kan jag tycka.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.