Ruinerna plundras

I dag har jag sett videofilmer som skickats från Damaskus. Filmerna har tagits av personal från Röda halvmånen som fått tillträde till stadsdelen Yarmouk i stan. Där bodde våra bekanta och vänner och där har jag varit många gånger under mina besök i Syrien. 2003 tror jag var sista gången som jag var där. Jo, jag skriver sista gången eftersom jag med allra största sannolikhet nog aldrig kommer att kunna, vilja eller våga åka dit igen.

Yarmouk har ju ”befriats” av den syriska armén. Området har varit hermetiskt tillslutet i åratal och så länge det har funnits så kallade rebeller där. I dag är det bara militären som har tillträde till området. Filmerna visar varför det är så. För nu är det dags för militären att plundra de totalförstörda husen. På gatorna står mängder av mindre lastbilar som lastar på kylskåp och frysar och lampkronor och vad som är helt. Dessa bärs ut från lägenheterna och tas därifrån. Naturligtvis för att så småningom säljas till dem som kanske återkommer och ska försöka bygga upp en så normalt liv som det nu är möjligt att bygga i Yarmouk där vartenda hus är förstört.

Likadant är det förstås i alla andra områden runt om i landet som hårt drabbats av bombningarna och striderna. Soldaterna och militären får här sin ”belöning”. Givetvis med gillande och kanske på uppmaning från sina chefer, som i sin tur naturligtvis har försett sig med de bästa roven. Att se förstörelsen av alla dessa hus och fastigheter som har varit hem för tusentals och åter tusentals familjer gör mig så oändligt ledsen. Det räcker inte med en generation för att bygga upp städer, stadsdelar och byar igen.

Och jag frågar mig igen och igen – varför är det så viktigt för president Bashar al-Assad att behålla makten? Makten över ett land i ruiner. Ett land i ruiner som jag inte tror att ens hans bloddränkta allierade Iran och Ryssland är särskilt intresserade av att bygga upp igen.

I dag ställde USA:s president Donald Trump in mötet med Nordkoreas diktator Kim Jong Un. Det var måhända väntat, sedan ordbruket mellan företrädare för respektive regim hårdnat igen. Vi får väl se hur det hela utvecklas. Gissningsvis är det som syns lite av en teater för jag är ganska övertygad om att parallellt med det officiella språkbruket händer saker bakom kulisserna genom att parterna har kontakt med varandra. Kanske inte direkt, men indirekt. Kanske är också Sverige en länk i det arbetet.

Min rygg känns inte ett dugg bättre. Jag var iväg till min massör Lena Thall i dag och hon kunde ganska snabbt konstatera att det jag behöver är en behandling av en kiropraktor. Så i morgon har jag bokat tid hos en sådan. Jag hoppas verkligen att han kan fixa den kota som tydligen har halkat iväg åt något håll och som ställer till det med – tror jag – ischiasnerven. Men bortsett från besvären och det onda så har min dag varit bra. I morgon bitti hoppar jag definitivt över träningen om det fortfarande känns som i dag. Vilket allt tyder på att det kommer att göra.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten (Norran). Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och tidigare verksam i egna firman Brola. Nu ägnar jag mig åt denna blogg och fritt skrivande för det egna höga nöjets skull. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.