Så kan det gå

En gång i världen – för sisådär 30 år sedan – var jag någorlunda händig. Jag byggde ett loft på det torp, som nu ägs av dottern. Jag hade mycket hjälp i form av kunniga människor som talade om vad jag skulle göra. Och vad jag absolut inte skulle göra. Så jag höll på och gnetade med detta loft i fyra år innan det blev klart. Fyra år där hela semestrarna och väldigt många helger användes till detta bygge. Jo, jag kallar det bygge.

Jag är fortfarande oerhört stolt över vad jag då åstadkom. Det är så fantastiskt roligt att lyckas med något som man normalt inte alls håller på med. Jag tänker på att de enda gångerna innan loftet som jag hållit i en hammare och såg var väl i träslöjden på realskolan. Jag fick underkänt i det ämnet, kan jag meddela.

Anledningen var mitt redan då påtagliga sportintresse. Rickard Dahl hade blivit Europamästare i höjdhopp med 2.12 (i dykstil). Det inspirerade mig väldigt och fick mig till beslutet att jag skulle hoppa högre än han. Så jag började tillverka en höjdhoppsställning i slöjden. Den skulle förstås kunna bära en ribba på en höjd över 2.12.

Jodå, jag fick till det. Två terminer senare – ett läsår – kunde jag släpa hem ställningen. Men jag fick underkänt i träslöjd. Att såga och sandpappra sex bräder – fyra korslagda kortare historier varpå varje upprättstående planka (?) på 2.20 stod – ansåg inte läraren var tillräckligt för ett godkänt betyg. Då var jag naturligtvis sur och besviken på det, men nu förstår jag honom så väl. Behöver jag säga att jag aldrig – inte ens enda gång – använde ställningen. Litet senare i min ungdom hoppade jag dock 1.78 som bäst, men det är en annan historia.

Efter denna fullständigt ovidkommande utvikning kommer vi fram till denna dag. I vårt sovrum bar det sig nämligen inte bättre för ett par veckor sedan att gångjärnen till en garderobsdörr gav vika. Sedan dess har dörren stått lutad mot garderoben och jag har noterat på hustruns menande blickar att jag nog borde ordna så att dörren går att använda på ett mer praktiskt sätt än att man behöver lyfta den fram och tillbaka. Jag har ju för sjutton en gång byggt ett loft, så vad är en dörr i sammanhanget – så tolkade jag hennes blickar.

Under de senaste veckorna har jag köpt gångjärn. Men det var förstås helt fel. Så jag letade länge efter samma typ av upphängning som hade funnits där tidigare. Jag fick lära mig att de heter pinngångjärn. De införskaffades. Fram med borren och så gjorde jag glatt några nya hål för dessa gångjärn. Det gick alldeles utmärkt till dess att jag försökte lyfta dit dörren igen. Då visade det sig att hålen på dörren skulle sitta cirka en halv centimeter högre än de andra.

Jag lät det hela bero. Till i dag. Noga – mycket noga – mätte jag enligt konstens alla regler. Jag mätte och märkte ut var hålen skulle sitta. Jag borrade och skruvade in dessa pinngångjärn. I kväll var jag mallig när jag bad hustrun hjälpa mig att få dörren på plats. Det är ju lite bökigt att passa in tre hängen på en relativt tung dörr. Det går lätt att pricka in det som är längst upp eller längst ner när man är ensam. Men svårare att få dit alla tre. Så hustrun hjälpte till. Det var ju också ett utmärkt sätt för mig att visa henne att något faktiskt blivit gjort.

När dörren var på plats visade det sig dock att den inte går att stänga helt. Dörren hänger helt enkelt snett. Men den skyler i alla fall innehållet i garderoben. Så nu får dörren hänga där till dess att jag möjligtvis kommer på varför dörren hänger snett. Det borde den inte göra. Gissningsvis – om jag känner mig själv – kommer jag inte någonsin att fundera fram en lösning. Så det får vara som det blev.

Bortsett från denna lilla besvikelse och mitt stukade självförtroende när det gäller praktiska saker, så har min dag varit bra.

Annonser

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och nu verksam i egna firman Brola. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Så kan det gå

  1. Bo Fuhrman skriver:

    Snyggt jobbat trots allt, Ola.
    Jag skrivjobbar på Rhodos.
    Ha en underbar dag, hela familjen!
    Bosse & Solveig

Kommentarsfältet är stängt.