Prispengar och Stig Ahlgren

Nu har skidsäsongen definitivt tagit slut. Stina Nilsson vann alla tre loppen i minitouren i Quebec i Kanada när hon i dag vann jaktstarten. Hanna Öberg tog sin första världscupseger i skidskytte i säsongens sista tävling i Oslo. Sammantaget har det varit en härlig säsong med framför allt framgångar för tjejerna i alla discipliner – utförsåkning och skicross inräknat.

Dock har jag funderat på en sak som har med ekonomi att göra. För det första krävs det ett ofattbar engagemang och en vilja utöver det vanliga för att en idrottare ska kunna nå inte bara ett svenskt elitskikt utan även ett internationellt sådant. Oändliga träningstimmar och finslipning av detaljer som vanliga människor inte förstår under många, många år bygger det virke som ska bygga framtida framgångar.

När en idrottare väl når en viss nationell nivå vaknar förhoppningarna hos respektive nationellt förbund. Idrottarna får ett visst stöd så att de kan hålla på att fortsätta utvecklas. När landslagsdressen väl får dras på, så svarar – antar jag – förbunden för resor och uppehälle. All kringservice svarar förbunden för. Kanske är det lite annorlunda inom utförsåkningen. Där har jag hört att vissa åkare har egna tekniker som håller skidor och annan utrustning i trim. Då och då händer det att någon elitåkare väljer att träna på egen hand och då får hon eller han förmodligen bekosta allt själv.

Men i stort sett är det nog så att förbunden betalar det mesta. Går det sedan bra för idrottarna så får de segerbonusar som – lite varierande för olika idrotter – kan uppgå till respektabla summor. Blir idrottaren riktigt känd eller uppvisar någon form av säljande personlighet så får hon eller han ta ställning till att ställa upp i olika reklamsammanhang. Givetvis mot ersättning som då tillfaller idrottaren personligen.

Jag tycker att det är lite orättvist faktiskt att förbunden ska bekosta uppbyggnaden av idrottarna och nästan allt under tävlingar runt om på klotet medan prispengarna ramlar ner i fickorna på individerna. Vore det inte hyfsat om idrottaren betalar tillbaka en viss procent till förbunden för de pengar som körs in vid tävlingar? Det tycker jag i alla fall.

Hur det fungerar i verkligheten vet jag inte. Kanske finns det redan en sådan form av ”återbetalning” till förbunden. I så fall har jag utgjutit mig om detta helt i onödan och då får det nu skrivna glömmas bort så snart som möjligt.

Apropå vad som borde kunna glömmas bort är vissa saker som man gjort sig skyldig till. För att jag har gjort bort mig duktigt då och då står helt klart. Jag påmindes om detta i dag när jag i Dagens Nyheter läste om Stig Ahlgren, den vassa kritikern och en gång benämnd ”Sveriges elakaste skribent”.

När jag flyttade till Nynäshamn 1976 för att bli chefredaktör på Nynäshamns-Posten var jag självklart fylld av ambitioner. Tidningen saknade en ledare och en sådan skulle förstås skrivas. NP var och är en lokaltidning och ledartexterna skulle självklart vara lokala. Så från första numret jag medverkade i skrev jag en lokal ledare.

Det var nu inte så klokt. Att bara efter någon dag tycka – och tycka med eftertryck – i en fråga som jag egentligen inte hade en aning om var väl inte det bästa beslut som jag tagit. Jag vill minnas att mitt tyckande gick ut på att Nynäshamns kommun byggde daghem i onödan och bara för att ha något att visa upp grannkommunerna. Ja, det var en väldig flopp.

Dock hade min ledare det goda med sig att upplagan ökade markant snabbt. Folk ville väl läsa vad den nya redaktören hittade på nästa gång. Nästa ledare blev en flera tusen tecken lång så kallad pudel där jag tog tillbaka allt som jag skrivit i den första ledaren. Måhända att läsarna tänkte att om det skulle fortsätta så, så skulle det bli en rolig tidning att läsa.

Vad jag naturligtvis inte heller visste om var att Stig Ahlgren vid den tiden hade flyttat till och bodde i Ösmo, som ligger i Nynäshamns kommun och var en viktig ort i tidningens spridningsområde. Så en dag kom konstnären Holger Tillberg inrusande på redaktionen med ett exemplar av Vecko-Journalen i handen. I sin gamla tidning hade Stig Ahlgren ägnat en sida åt lilla mig och min start på lokaltidningen. Det var som vanligt vasst formulerat och kanske var det inte så snällt. Men det var rättvist och skrivet med en humoristisk spets.

Undrar om jag har den tidningen kvar? Jag får bege mig ner i källaren och leta i mina gömmor. Annars finns väl artikeln bevarad någonstans. I dag minns jag den med glädje och lite stolthet. Det var min själ inte alla som Stig Ahlgren valde att kölhala.

Min dag har varit bra.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten (Norran). Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och tidigare verksam i egna firman Brola. Nu ägnar jag mig åt denna blogg och fritt skrivande för det egna höga nöjets skull. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.