En skam utan like

Jag blir mer och mer irriterad på hur Försäkringskassan fungerar. Jag är det på grund av att jag har flera bekanta som har drabbats av att inte få sina sjukskrivningar godkända efter 180 dagar. Regeringen Löfven avskaffade ju snabbt den så kallade bortre parentesen när den tillträdde 2014. Regeringen berömde sig stort för detta och menade att det nu skulle bli tryggare för de sjukskrivna.

Vilket snack. Snart nog fattade denna regering beslut om att målet skulle vara att det genomsnittliga antalet sjukdagar skulle vara nio dagar 2020. Detta beslut har varit förödande för tusentals människor. Efter 180 dagar har många blivit helt utan sjukpenning och därmed försörjning. Tjänstemännen på Försäkringskassan konstaterar att de sjuka i stället ska söka sig till Arbetsförmedlingen eftersom det nog finns något jobb som även dessa sjuka kan ta.

180 dagars sjukskrivning. Sedan väntar stupstocken. Den förtvivlan som det innebär att inte få någon försörjning trots att man är så sjuk att man exempelvis inte kan röra sig är inte svårt att föreställa sig. Många personer har i sin bottenlösa förtvivlan tagit sina liv. De har sett självmordet som den enda vägen ur mörkret.

Jag har haft tur här i livet. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någon gång under mina aktiva år har varit hemma och tagit ut sjukpenning. Visst har jag varit krasslig då och då, men inte värre än att jag i stället har kunnat ta ut en kompdag eller två. När dottern föddes tog jag först de tio dagarna som farsorna får i samband med barnets födsel och sedan tog jag också en månads pappaledigt, vilket inte var så vanligt 1983. Ersättningen jag fick då kom från Försäkringskassan.

Trots att jag är lyckligt lottad i det här avseendet, så blir jag väldigt provocerad av det sätt på vilket Försäkringskassan anser att den måste arbeta. Jag är sedan en tid med i Facebookgruppen Försäkringskassanupproret. Jag stöder dess kamp helhjärtat. I fredags arrangerades runt om i landet en demonstration. Gravljus sattes ut vid Försäkringskassans lokaler med information om en del av de tragiska öden som Försäkringskassans agerande har resulterat i. Jag har blivit upprörd över de uppgifter som kom tidigare och som sade att handläggare som avslår fortsatt sjukskrivning får någon form av bonus. Ett löneincitament för att Försäkringskassan ska nå det mål som regeringen har satt upp.

Ljusdemonstrationen i fredags och under helgen har fått berättigad uppmärksamhet. Nu har Dagens Nyheter fått upp ögonen för kampanjen och faktiskt har fått socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi att kommentera saken. En översyn av sjukförsäkringen pågår tydligen med syftet att få en mer ändamålsenlig och rättssäker sjukförsäkring.

Så här skriver socialförsäkringsminister Shekarabi till DN: ”Vi ska ha en sjukförsäkring som går att lita på. Att ge människor gott stöd tillbaka till hälsa och arbete är centralt i vårt svenska välfärdssystem. Ingen ska falla mellan stolarna”.

Det är många som ivrigt hoppas på att den tidigare ordningen återinförs. Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har kollat utvecklingen mellan 2014 och 2017. Resultatet är smått skrämmande. 2014 fick 1,2 procent av de sjukskrivna sin sjukpenning indragen. 2017 var det 5,8 procent som blev utan sjukpenning. Hur stor andelen är nu 2019 finns det inte någon siffra på, men garanterat är den ännu högre än den var för två år sedan. Det handlar alltså om tusentals människor som ställs utan försörjning.

Så här kan det inte fortsätta att vara. Försäkringskassan gör vad den blir tillsagd att göra. Enda sättet för denna myndighet att få ned sjuktalen är att strunta i att godkänna sjukskrivningar. Sedan får personerna och patienterna i stort sett vara döda. Det spelar tydligen inte någon roll för Försäkringskassan. Och inte för regeringen, dess stödpartier eller de andra partierna heller. Ingen ansvarig bryr sig och det är skrämmande.

Alla som arbetar vitt betalar in skatt. Arbetsgivarna betalar sociala avgifter, som är en del av lönen. En del av dessa avgifter går till sjukförsäkringen. Under många år har den varit överfinansierad, det vill säga det har kommit in mer pengar till den än vad som har betalats ut till de sjuka. Överskottet har våra regeringar, oavsett färg, använt till andra saker som tydligen ansetts vara viktigare.

Nu är det så att sjukförsäkringen är en grundbult i vår välfärd. När den grundbulten nu inte längre håller så skapas en stor oro och en frustration i samhället i allt bredare grupper. Om regeringen och dess samarbetspartier inte vill förstå vad detta i sin förlängning kan komma att föra med sig, så är vi alla illa ute. Därför är det allra viktigaste för politiken just nu, enligt mitt förmenande, att börja återupprätta förtroendet för och tilliten till denna del av vårt välfärdssystem. När vårt samhälle, som gärna utåt vill framhäva sig som mer eller mindre världsledande i humanitet, inte bryr sig om samhällets allra svagaste utan tvärtom kastar ut dem i armod och fattigdom – ja, då ska politikerna inte bli förvånade över eller upprörda över det som kan tänkas hända när folk får nog.

Det här är därför viktigare i dagsläget än att kappas med andra partier om vem som hårdast vill slå mot gängkriminaliteten. Eller vem som mest vill begränsa antalet asylsökande. Eller vem som snabbast vill bygga höghastighetsbanor. Eller vem som anslår mest pengar till det ena och till det andra. Eller vem som har de bästa åtgärderna för snabbast möjligt minska konsekvenserna av klimatförändringen. De sjuka och svaga som ställs utan försörjning skiter fullständigt i det.

Att värna samhällets svaga och sjuka, de som inte orkar skrika och som inte ens har en röst, är en grundläggande skyldighet som politikerna har ansvar för. Det ansvaret tar inte politikerna i dag. Och det är en skam utan like!

För min egen del har dagen varit bra. Jag har hälsat på en tidigare arbetskamrat och hade stor behållning av det. I övrigt har dagen rullat på.

 

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och tidigare verksam i egna firman Brola. Nu ägnar jag mig åt denna blogg och fritt skrivande för det egna höga nöjets skull. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till En skam utan like

  1. Astrid Hellgren skriver:

    Mycket bra analys och sammanfattning av situationen med sjukförsäkringen!

  2. Annics skriver:

    Verkligen bra skrivet!

  3. Berit skriver:

    En folkupplysningskampanj är nödvändig för att utbilda medmänniskor boende i Sverige om hur socialförsäkringssystemet är kopplat till VÄLFÄRD. Vi behöver hjälpas åt att spåra socialförsäkringssystemet tillbaka till Folkhemmets byggnad och koppla det till hur fattigt Sverige var för 100 år sedan.

    Vi behöver damma av Otto von Bismark, välfärdsstatens grundare och lära oss hur Norditalien byggde ett skråväsen som hjälpte varandra när det var kris.

    Jag orkar inte göra det på egen hand, men jag tror att du Ola besitter den förmågan. Ska vi hjälpas åt? Jag har en master i politik och ekonomi, svensk offentlig förvaltning, revision. Jag är utmattad på grund av min kamp mot först AF sedan FK.

    • Jeanette Hoffsten skriver:

      Hej Berit !
      Ursäkta sent svar ( Har haft inloggningsproblem tills sent i kväll )
      Vill bara kommentera att du skriver väldigt klokt , samt att det är skönt veta att du har bra kanaler med att gå vidare med detta!
      TACK från en 57årig sjukpensionär i Västerås som är med i #Sick as FK, Försäkringsupproret , Aktion gravljus m.fl.!

Kommentarsfältet är stängt.