Sport och vetenskap

Jag gillar sport och jag tittar på mycket sport. Direkt på plats blir det väl mest bara Sunnanåtjejernas hemmamatcher som jag kikar på. Då skriver jag också om matcherna. Vi får väl se hur det blir i sommar. Det är väl troligt att jag gör det i år också. Jag tycker i och för sig att klubben borde kunna jaga fram någon annan som gör det. Men det är kanske inte så lätt att hitta någon frivillig till det.

Hur som helst så blir det mycket tv-tittande. Kanske för mycket eftersom den ena händelsen läggs till den andra och det blir blir svårt att sålla fram det bästa som man sett. Och med det bästa menar jag de allra främsta prestationerna. Eller särskilda händelser som är spektakulära.

Därför är det så kul att kika på Idrottsgalan. Den ägde rum i kväll och även om jag kom in efter en timmes sändning bjöds på många återblickar av stora prestationer av svenska idrottare. Jag tyckte nog att Armas Duplantis borde ha fått något pris och att Stina Nilsson borde ha fått Jerringpriset. Nu fick orienteraren Tove Alexandersson det i stället.

Att hon skulle få priset har jag tidigare ordat om och försökt motivera. Men nu hade hon redan fått pris, medan Stina blivit utan. Så det är väl av något märkligt och säkert orättvist rättviseskäl som jag tycker som jag gör. Jerringpriset grundas ju på de röster som svenska folket avger, så då är det väl ändå rättvist att den som får flest röster också får den eftertraktansvärda skålen av glas.

När många fina prestationer har utförts under året måste det vara svårt för dem som i slutändan avgör vilken idrottare som är mest värd det aktuella priset. Inte sällan står idrottare i helt skilda grenar mot varandra och det måste vara väldigt svårt att gradera hur bra en prestation är i förhållande till en annan.

Nåväl, det är som det är och då är det bara att acceptera resultatet. Och försöka hålla i minnet att priserna delas ut efter bedömningar av utomstående. Som alltid när det gäller bedömningar så finns det olika åsikter.

Att jag missade första timmen av Idrottsgalan har en enkel förklaring. SVT:s Vetenskapens värld tog i dag upp och försökte klargöra vad den tinande ryska tundran kan gömma. Forskare är speciellt ute efter att hitta lämningar av mammutar och det var spännande att se hur forskarna hittar kvarlevor av dessa gigantiska djur som levde i Sibirien för länge sedan och som dog ut för cirka 4000 år sedan. Andra djur hittades också. Ett sådant var en grottlejonunge som var ytterligt väl bevarad. Nedfrysningen i tundran hade lämnat ungen i ett sådant skick att man kunde tro att den dött bara för någon vecka sedan. Det var ett fascinerande program att titta på.

Ambitionen som finns hos vissa forskare att försöka återskapa mammutar, eller hybrider av mammutar, ger jag inte mycket för. Tanken hos de forskarna som förfäktar den idén är att man ska placera mammut-dna i elefanter och på så sätt försöka få fram en typ av hårig elefant som kan leva i sibiriska förhållanden. Det vill säga i temperaturer neråt 60–70 minusgrader när det är som kallast. Måtte de tankarna och försöken aldrig ge något resultat.

I dag för 75 år sedan kom styrkor ur den ryska Röda armén fram till det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz. De som var kvar i dödslägret kunde räddas och världen fick full vetskap om nazisternas fruktansvärda dåd mot judar och romer och andra grupper som nazisterna föraktade och inte ansåg hade berättigande att leva.

Det är självklart att en sådan dag högtidlighålls och fungerar som på smärtsam påminnelse om vad vi kan göra mot varandra. Att hedra offren för Förintelsen är naturligt. Länge var världen överens om att det som nazisterna gjorde under andra världskriget mot framför allt den judiska befolkningen aldrig skulle upprepas. Dock har vi sett detta återkomma på olika håll i världen. På Balkan sattes folk i koncentrationsliknande läger, i Rwanda dödades 800000 tutsier under tre månader 1994 och i Burma ägnade sig staten åt att döda och fördriva rohingyer. 

Antisemitismen sprider sig i västerländska samhällen och det är självklart oacceptabelt. På samma sätt som det är oacceptabelt med all förföljelse av personer därför att de kommer från en viss plats eller har en annan tro än den förhärskande. Det finns skäl att alltid, varje dag, arbeta mot sådana strömningar och tendenser. Det är viktigare än det kanske varit under lång tid eftersom det finns många tecken på att vi är på väg in i en tid när grupper ställs mot varandra. Ett sådant samhälle vill jag inte ha.

Min dag har varit bra. Men sådana blir dagarna alltid när den börjar med träning och snack med kompisarna. Då pallar jag även med att det har snöat hela dagen och att jag har fått sopa bilen flera gånger. Egentligen är det ju bara bra att den vita nederbörden blir riklig och det är bara att hoppas på att den inte kommer att smälta bort i första taget.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten. Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och tidigare verksam i egna firman Brola. Nu ägnar jag mig åt denna blogg och fritt skrivande för det egna höga nöjets skull. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.