Barnens bästa – alltid?

Tre kvinnor som varit engagerade på ett eller annat sätt i IS och som suttit i kurdernas fångläger under lång tid är nu på väg tillbaka till Sverige. Kvinnorna har inte kunnat ställas inför rätta av det kurdiska självstyret i Syrien. Men kvinnorna klassas som säkerhetshot. Därför har kvinnorna med sina totalt sex barn utvisats på livstid. Enligt uppgift kommer de till Sverige i morgon.

Det kommer att mötas av folk från Utrikesdepartementet, Migrationsverket, åklagarmyndigheten samt förstås sociala myndigheter. Enligt vad som har uppgetts kommer det att omedelbart börja undersökas om kvinnorna har varit delaktiga i brott för vilka de kan ställas till svars.

Av de många kommentarerna som har getts efter att nyheten presenterades är det självklart att flera handlat om hur viktigt det är att ta hand om barnen. De måste få en trygg uppväxt och deras bästa ska vara vägledande i allt vad som händer dem efter att de kommit tillbaka till Sverige. Varje barn bör också bedömas individuellt.

Jo, det är självklart att barnens bästa alltid ska vara för ögonen och det som ska prioriteras. I synnerhet nu när det är barn som suttit i fångläger med sina mammor som kommer tillbaka till Sverige. Det blir en väldig omställning för dem.

Det låter så bra. Säkerligen kommer insatser också att göras. Kanske inte minst för att dessa barns öden har varit och kommer att vara så uppmärksammade. De har ju hamnat i en situation utan att ha något med saken att göra. Det är ju inte de som har valt att åka och strida för IS.

Men det finns egentligen inte något barn i de här åldrarna som själv väljer sitt öde. Det finns många tusentals familjer som har kommit till Sverige från olika delar av världen. Väldigt många av dem har kommit från länder där det har varit strider och/eller där familjerna har utsatts för hot.

Jag ska väl ärligt säga att jag inte är insatt i hur dessa familjer tas emot. De hyses in någonstans, får hjälp med lite administration, sätts i skola för att lära sig svenska. När de etablerat sig har de förhoppningsvis hittat någonstans att bo. Inte sällan blir det i områden som är kända för att inte vara så trygga – i storstädernas förorter eller i vissa stadsdelar i andra städer.

Jag har inte hört talas om att barnen i den här åldern, som kommer från flyktingläger och kanske strider utanför dörren bemöts individuellt och att deras behov prioriteras. Inte på det sättet som ”IS-barnen” nu tycks bli mottagna. Och med detta sagt menar jag förstås inte att de som nu kommer tillbaka med sina mammor inte ska få den hjälp som samhället kan ge. Mer funderar jag på hur situationen för barnen i de så kallade utanförskapsområdena ska kunna förbättras.

Jag tror att det är viktigt. Inte minst därför att det i dessa områden finns gängbildningar som hela tiden ser till att rekrytera allt yngre personer till sina gäng. Kan situationen förbättras för dessa barn – genom bra skolor och måhända åtgärder på det sociala planet samt att lösa problem med trångboddhet – ja, då inbillar jag mig att samhället totalt sett kommer att bli bättre och tryggare.

Vi får väl se vad som händer. Men nu blir det ett tag mycket stort fokus på dessa sex barn som snart kommer till Sverige.

Också i dag har jag kollat på friidrotten och Finnkampen. Sverige vann både herrarnas och damernas kamper – igen. Det var roligt och det är tydligt att friidrottens alla olika grenar tycks ha lockat en ny generation att träna hårt för att bli bra. Underifrån finns det många lovande juniorer som snart knackar på dörren för att vilja och kunna vara med i seniorlandslagen och kanske bli så duktiga att de kan tävla på allra högsta nivåerna.

I samband med Finnkampen slutar förbundskapten Karin Torneklint som basat för landslagen i åtta år. Ny förbundskapten blir Kajsa Bergqvist, den tidigare duktiga höjdhopparen. Hon får mycket att jobba med. Synd bara att hennes pappa Gunnar inte kan fortsätta följa sin dotters karriär. Gunnar dog tidigare i år men fick i alla fall veta att dotter Kajsa skulle bli förbundskapten.

Att jag nämner hennes pappa beror bara på att vi var goda kamrater under våra ungdomsår i Örebro.

Min dag har varit bra.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten (Norran). Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och tidigare verksam i egna firman Brola. Nu ägnar jag mig åt denna blogg och fritt skrivande för det egna höga nöjets skull. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s