Tidens flykt

20 år sedan terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon ägde rum. Jag har skrivit om det de senaste dagarna och det är väl på ett sätt naturligt. Det var en händelse utöver det vanliga. En händelse som i mycket påverkade händelseförloppet i olika delar av världen.

Vad jag tänker på – bland annat – när jag följd SVT2:s temakväll i afton är tidens flykt. Som med en del andra händelser minns jag och så många andra exakt hur nyheten togs emot och var jag var. Naturligtvis var jag på tidningen. På Norran. Jag fick se hur ett av tornen i World Trade Center brann och jag såg i direktsändning hur det andra planet dundrade in i det andra tornet.

Allt arbete på tidningen lades om. Det var en sådan dag när man jobbade utan en tanke på annat än att försöka få med så mycket som möjligt i tidningen innan den skulle börja tryckas. Inte en enda tanke på arbetstiden. Men det blev en lång dag. Och resultatet blev bra tack vare alla andra på de övriga avdelningarna på tidningen. Alla gjorde allt de kunde för att tidningen skulle kunna i någon mån skildra händelsen. Av det som var känt då under de första timmarna.

Jag minns andra sådana händelser. Som när jag jobbade på Eskilstuna-Kuriren på nattredaktionen och västtyska ambassaden i Stockholm attackerades av terrorister. Ytterligare en reporter och jag satt i chefredaktörens rum (som hade tv) och skrev från direktsändningen. Någon kom och tog manuspapperen för sättning. Det var intensivt.

Jag prövade till och med att skicka frågor till terroristerna på telexapparaten, men fick förstås inte något svar. Men om jag hade fått det hade det blivit ett så kallat scoop. I alla fall värt ett försök. Det var också en intensiv natt.

Vad jag tänker på i kväll är som sagt tidens flykt. När jag tänker tillbaka på dessa händelser tycker jag inte att det var så rackans länge sedan. Minnena är starka. Förmodligen är det därför som jag tycker att det inte var så länge sedan. Sådant som händer i vardagen är ju bara sådana små saker som oftast inte betyder särskilt mycket. De blir svårare att minnas.

Men dagarna flyger förbi även om de inte är särskilt minnesvärda. Jag är förmodligen inte ensam om att då och då fundera på vad jag gjorde för en vecka sedan. Eller kan pricka in vilken veckodag som det var som jag snackade med den eller den kompisen. I telefonen ser jag att det var fem eller sex dagar sedan. Var det verkligen så länge sedan? Och är fem eller sex dagar en lång tid? Nuförtiden?

Nja, jag släpper ämnet och konstaterar att också denna dag har varit en bra dag. Det är jag fullt nöjd med och rent av tacksam för.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten (Norran). Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och tidigare verksam i egna firman Brola. Nu ägnar jag mig åt denna blogg och fritt skrivande för det egna höga nöjets skull. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s