Snart förlorad förmåga

Jag hängde kanske inte riktigt med under kvällens program med Skavlan. När han pratade med Ed Sheeran – som för övrigt framstod i intervjun som en trevlig person – uppgav den världsberömda artisten att han skrivit tiotusentals autografer. Det fick mig att börja tänka på hur det är vi skriver nuförtiden.

Utgångspunkten för tankegångarna var hur jag numera själv skriver. Det är ju bara någon enstaka gång som jag skriver för hand. Det är en jättestor skillnad från hur det har varit. Under min aktiva tid skrev jag dagligen mycket för hand. Jag skrev när jag satt i telefon och jag skrev anteckningar från debatter som jag lyssnade på. Jag skrev ner tankar i min anteckningsbok. Jag har också handskrivna utkast till både böcker och noveller; utkast som det naturligtvis inte har blivit något av.

Men nu? Möjligtvis att jag skriver mitt namn under något papper som ska signeras. Även det sker alltmer sällan eftersom allt mer sker via dator och telefon och då signeras det via bank-id eller mobilt bank-id. Aldrig eller oerhört sällan blir det så att jag sätter mig ner och skriver något för hand. Jo, inköpslistor om det vill sig väl.

Gissningsvis är jag inte ensam om denna erfarenhet. Med den alltmer sällsynta konsten att faktiskt formulera sig med papper och penna följer förmåga att läsa handskrivna meddelanden eller berättelser. I programmet ”Det sitter i väggarna” som visades häromdagen (sista avsnittet för säsongen) hade det plockats fram papper och kommentaren var att det var så svårt att läsa vad som skrevs för flera hundra år sedan.

Och i programmet ”Fråga Lund” ställdes en fråga om varför små barn så ofta vänder på bokstäverna när de lär sig skriva. Det finns många förklaringar till det, visade det sig. Jag blev nästan förvånad över att barn faktiskt får lära sig att skriva för hand. Allt mer av undervisningen, trodde jag, sker väl via dator och med bokstäverna på tangenter. Ja, så är det väl med telefoner också.

Så hur är det egentligen? Håller handskriften på att försvinna helt och hållet? Hur kommer det att se ut och vara om 10 – 20 år när också vår generation har försvunnit? Hur många kommer då att kunna läsa vad deras far- och morföräldrar knåpat ihop i form av minnen och tankar? Kanske har de varit förutseende och läst in sina berättelser på bandspelare eller med någon annan teknik. Som naturligtvis för länge sedan har gått förlorade därför att den tekniken är historia.

Hur många har möjligheter att läsa disketter eller spela upp kassettband, som de hittar i lådor efter avlidna anhöriga? Eller kika på bilder i diaramar? Ja, man kan förstås hålla upp dem mot ljuset för att se vad de föreställer. Det finns också negativläsare där bilderna kan lagras på dator. Det är ju positivt.

Det här med att skriva för hand är emellertid det som ligger närmast mig och som bekymrar mig. Jag tror inte att det är många som min dotter. Hon skriver oerhört mycket på sin fritid. Hon skriver så kallade fan fictions på engelska som hon delar med likasinnade via nätet över halva jorden. Några sådana som hon skrivit har hon också tryckt upp.

Men varje kväll skriver hon också dagbok. För hand. Det har hon gjort i säkert 25-30 år och jag är så glad över det. Hon har därmed skapat en fantastisk skatt för sig själv. Tänk om man själv skulle ha gjort det. Då skulle måhända minnena lättare återkomma från tider som flytt och från sådant som man varit med om. Dottern har en annan specialitet, som hon garanterat är tämligen ensam om. Hon skriver dessa dagliga betraktelser spegelvänt. Och för henne går det alldeles galant att göra det, vilket jag är djupt imponerad av.

Efter att ha skrivit det här känner jag att jag själv måste börja – om inte annat för att hålla förmågan vid liv – skriva mer för hand. Det är skulle jag tro kreativt. Å andra sidan har jag ju så till den grad vant mig vid att skriva från ett tangentbord (så mycket skriver jag att vissa bokstäver är helt utslitna och inte syns) att det nog är ganska svårt att frångå den vanan. Vi får väl se hur det går.

Men det måste ju vara nyttigt att kunna skriva något mer än sin namnteckning. Så tänker jag.

Min dag har varit bra.

Om olatheander

Har arbetat som journalist hela livet. Chefredaktör och ansvarig utgivare på Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls-Tidningen och Norra Västerbotten (Norran). Ledarskribent, politisk redaktör och politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norra Västerbotten. Skrivit ledare och krönikor sedan 1976. Pensionär och tidigare verksam i egna firman Brola. Nu ägnar jag mig åt denna blogg och fritt skrivande för det egna höga nöjets skull. Vill du komma i kontakt med mig går det enklast via e-post: olath47@yahoo.se
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.