Så där ja. Nu är det ordning på torpet igen, som man säger. Hustrun är tillbaka. Välbehållen. Ingen smitta. Skönt. Jag vet att också hon tycker att det är skönt. Redan i morgon börjar vardagen igen. När jag var yrkesverksam tyckte jag att det kändes bra att ramla in i rutinerna igen. Så är det nog för de flesta. I alla fall om man har ett jobb som man tycker om och goda kamrater på arbetsplatsen.
En hel del tid har jag ägnat åt att följa flygtrafiken på flightradar24.com. Det är alltid lika kul. Något måste ha hänt i Köpenhamn när ett plan fick gå om. Det var SAS-kärran från Miami som kom till Kastrup en stund efter det att planet från Washington landat.
Miami-planet gjorde en helt normal inflygning, men flög sedan över landningsbanan (längs med den), steg, svängde vänster och gjorde en ny inflygning för en landning som på datorn såg helt normal ut.
Det är inte så ofta som sådana saker händer. Jag var själv med om det en gång i Umeå. Jag kommer inte ihåg vad jag varit iväg på för att bevaka, men planet kom i alla fall från Stockholm. Vi gick inte ner i Umeå första gången utan gick om i en högersväng – en så kallad 360 – och landade normalt.
När vi gick ur planet försökte jag få reda på varför den extra svängen gjorts, men fick förstås inte något svar.
Å andra sidan har jag själv orsakat att ett SAS-plan fått avbryta sin landning och gå om. Det var i Sundsvall och jag skulle iväg med klubbens Piper. När jag lättade från banan började det blåsa alldeles väldigt in i kupén. Det visade sig att dörren lossnat i framkanten.
Jag gick upp en bit på höjd, gick ner längs den så kallade medvinden och bad sedan tornet om att få landa. När jag förklarat situationen fick jag order om att landa omedelbart. Så jag vek in på basen. Där låg jag vinkelrätt mot SAS-planet som var på finalen och kanske bara hade 30–40 sekunder till att landa. SAS-planet fick gå om och jag in på finalen och landade.
Jag minns tydligt hur piloten tittade på mig (vi var ju ganska nära varandra) och såg frågande ut. Det var, enligt medlemmarna i klubben, första gången som en Piper fått gå före en SAS-kärra.
Det var rätt beslut som fattades förstod jag senare. Om dörren hade slitits loss hade den kunnat slå sönder stabilisatorn och då hade det varit godnatt för mig.
Jag har förmodligen berättat den här storyn tidigare. En liten rolig grej som hände decennier efter detta var att kompisen här i Skellefteå berättade för mig att han alla gånger inte är så där bekväm med att flyga. Skälet var att han en gång i Sundsvall var passagerare i ett SAS-plan som bara sekunder från landning drog på och steg igen.
Tänk var världen ändå känns liten ibland. Fast den är så stor, så stor.
Nu är hustrun hemma och det har gjort en fin dag än finare och roligare.
Ristningar 