På utflykt söderut

Förmodligen var jag den enda som noterade jag jag inte gjorde något inlägg i går. Ganska tidigt på morgonen, för att vara en påskafton, satte jag mig i bilen och rattade söderut mot Sundsvall. Jag kom fram i god tid innan Systembolaget stängde, vilket jag var glad för. Jag hade nämligen siktat in mig på att köpa ett par ölsorter som tillverkas i Sundsvall och som bara säljs på butikerna i stan och dess närhet. Det går tydligen att beställa dem också. Nu fick jag bara tag på två av bryggeriets produkter, men det blir väl en lämplig start för att smaka av sortimentet. Nu gäller det bara att få dem källarsvala. Det ska jag åstadkomma när jag är hemma igen.

För nu är det besök hos dottern som gäller. När jag kom ner arbetade hon fortfarande, men jag väntade snällt i Ejes färghus till dess att det stängde. Efter någon timme i hennes kalla lägenhet – av någon anledning har hon bara cirka 17 grader inomhus (det är varmare i trapphuset) – åkte vi till en restaurang. Den heter Pinchos och en sådan öppnar i Skellefteå till sommaren.

Det är en kul restaurang. När man är där bokar man maten, som är miniportioner, via en app på telefonen. När maten är klar så ges det information om det på telefonen och då får man själv gå och hämta käket. Vi beställde lite olika saker, dottern och jag. Allt var gott och vällagat, som jag i alla fall kunde bedöma. Och jag är säker på att restaurangen i Skellefteå kommer att bli lika populär som den är i Sundsvall. Om jag förstått rätt så är det den som driver restaurangen i Umeå som även ska öppna hos oss. Och i Sundsvall fick vi veta att de som driver det stället snart kommer att öppna i Östersund. Så konceptet med små portioner à 30–40 spänn sprider sig.

Sedan var det snack nästan hela kvällen och när klockan blev halv tolv insåg jag att det var sent för att blogga.

I dag for vi ytterligare söderut för att hälsa på släkt och vänner i Iggesund och Enånger. Det var kul att träffa alla och sitta och prata, även om det var lite sorgligt att behöva hälsa på en av dem på att avlastningsboende. Det är ju inte så ofta numera som jag träffar dem och därför är det alltid kul och givande att ta sig tid att prata med dem och umgås med dem.

Ute i stora världen har det i dag varit folkomröstning i Turkiet om förslag till ny konstitution. Det är presidenten Erdogan och hans parti som drivit fram det förslaget som utmynnar i presidenten i stort sett blir enväldig i landet. Det är en farlig utveckling som Turkiet varit inne på under några år och som nu manifesteras av resultatet i folkomröstningen. För dessvärre ser det ut som att konstitutionsförslaget godkänns av en knapp majoritet. Jag har inte i skrivande stund hört något definitivt slutresultat, men när det var ett par procent kvar av rösterna att räkna ledde ja-sidan med 51,3 procent mot 48,7 eller något sådant för dem som absolut inte vill ge Erdogan mer makt.

Oppositionen vill efter det jämna resultatet att rösterna ska räknas igen, eftersom oppositionen av mer eller mindre uppenbara skäl tror sig ha sett tecken på att rösträkningen manipulerats. Vi får väl se hur det går med det kravet. Erdogan vill säkert inte att resultatet ifrågasätts. Han har ju nu fått all den makt som han vill ha på papper.

Jag tror att jag nöjer mig med detta för i dag.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bråk fick uppmärksamhet

Ett bråk i Skellefteå i dag har blivit en riksnyhet. Nyfikenheten är förstås stor. Vad hände? Jag vet inte och jag får väl bida min tid. Vad som är känt är att det uppstod ett bråk och rent slagsmål när två lag möttes i en futsalmatch i Eddahallen. Ingen är gripen, men tydligen blev tre personer lindrigt skadade. Enligt polisen kan det finnas upp till nio målsäganden. Det är naturligtvis oerhört trist när idrottsmatcher urartar. Sport och idrott ska vara kul och utövarna ska förstås respektera reglerna som gäller. Jag har förstås inte en susning om hur det här bråket kommer att sluta, men det är uppenbart att ledare och spelare behöver sätt sig på skolbänken för att lära sig vad som gäller. Västerbottens Fotbollförbund hade ingenting med matchen att göra, men kan förhoppningsvis ta tag om utbildningsbiten. Det som hände ska inte behöva hända en gång till.

Apropå sport så ägnade jag kvällen åt att titta på den sjunde och helt avgörande matchen i semifinalserien i hockey mellan Frölunda och Brynäs. Det var spännande eftersom Frölunda låg på hela tiden, medan Brynäs gjorde målen. Det blev med andra ord, som alla hockeyintresserade förstås redan vet, Brynäs som gick vidare till finalspel med HV71 i bäst av sju matcher.

Jag tycker att det var väldigt roligt att Brynäs vann. Det räknas ju trots allt som ett lag från Norrland och det betyder något för mig. Att laget sedan slog ut Frölunda som gav Skellefteå AIK respass i första omgången av finalspelet gör ju inte saken sämre. Frölunda är ju regerande svenska mästare och hade nog räknat med att få spela final igen. Att Frölunda föll visar ju med ett visst eftertryck hur svårt det är återupprepa tidigare års framgångar.

Och det i sin tur demonstrerar med all önskvärd tydlighet hur duktigt det var av Skellefteå AIK att spela sex raka finaler. För visst var det väl sex gånger i följd som laget spelade i finalen? Eller var det ”bara” fem? Det kan ju i och för sig kvitta. Duktigt var det.

Det blir inte så långt det här inlägget. Dagen har varit god. Hustrun är på väg till Kairo för att gulla med barnbarnen, medan jag är kvar på hemmaplan. Alldeles nyss lyfte hustruns plan från Frankfurt och om drygt tre timmar ska hon vara framme. Just nu följer planets färd på Flightradar24.com. Jag gillar ju den sajten, men jag kommer inte att sitta uppe för att kolla in landningen.

Pyssel här hemma, bokläsning, lite snaskätning och tid framför datorn har fyllt min dag. Samt att jag ringt till en bekant i Stockholm som nu sitter ensam efter särbons död för en tid sedan. Hon uppskattade samtalet mycket. Det känns gott.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Annorlunda stress

Jag är ju inte mycket för att fira under sådana här helger. Länge, länge har det varit dagar som vanliga dagar för mig. Inte minst därför att jag har arbetat dessa helger. Julen, påsken och midsommar är bara helger som rullar förbi. Firandet är ju i stort sett detsamma dessa helger – åtminstone när det gäller maten. Skinka, sill och must. Ja, vid midsommar blir det ju framför allt matjessill och gräddfil med gräslök samt jordgubbar. Den menyn finns inte under jul och påsk.

Men trots att jag i stort sett struntar i helgerna, som ju i grunden är högtidlighållande av religiösa händelser, så kan jag känna en viss stress inför dem. Stressen har med den nya tekniken att göra och då specifikt med de sociala medierna att göra.

Jag vet nämligen inte när bästa tiden är att säga God Jul eller Glad Påsk. I flödena har det i flera dagar hälsats Glad Påsk. Jag besvarar förstås sådana hälsningar, men jag har ännu inte skickat ut någon själv. För det gör man väl först i morgon? Tidigast? Är det inte då som påsken börjar? I och för sig har alla dagar i påskveckan särskilda namn, men det innebär väl inte att påsken har börjat. Så tror jag i alla fall.

Ute i stora världen så meddelas att USA har släppt sin största bomb mot ett grottsystem i Aghanistan där man misstänkte att IS höll till. I Nordkorea har Kim Jung-Un invigt ett nytt bostadsområde till minne av Kim Il-Sungs 105-årsdag. Kim Il-Sung är ju farfar till nuvarande ledaren, men sedan 1998 – 54 år efter sin död – är han enligt den nordkoreanska grundlagen ”Republikens evige president”. Nu misstänks att Nordkorea kommer att skicka iväg en eller flera robotar eller att landet ska göra ytterligare en provsprängning med kärnkraft i samband med jubileet, som inträffar i morgon.

Om så blir fallet kommer nya protester från grannländerna. USA har skickat iväg en örlogsstyrka med ett hangarfartyg som bas till området och det gillar förstås inte Nordkorea, som tar det som en provokation. Vi får väl se vad som händer, men det står tämligen klart att spänningen i området har stigit.

I Syrien har den blodsbesudlade presidenten Bashar al-Assad gett en intervju till franska AFP. I intervjun förnekar han bestämt att Syrien skulle ha haft något med den omtalade och hemska gasattacken att göra. Han menar att det är ett rent påhitt och ifrågasätter om de döda barnen som visades på bilder och videor verkligen var döda.

Intervjun som gjordes var sannerligen speciell. AFP hade fått löfte att ställa vilka frågor man ville, men villkoret var att det var syrier som kamerorna. När AFP fick tillbaka filmen från intervjun fick man bara den del – de första fem frågorna enligt uppgift – som den syriska staten ansåg kunna publiceras. Det är så det fungerar i diktaturer. All information är styrd och alldeles självklart är det bara det som staten vill ha ut som kommer ut. Och man får utgå från att det mesta är lögner.

En sak som släpptes ut var al-Assads förklaring till att det inte var Syrien som gasbombade sitt eget folk. En sådan attack ”skulle aldrig stödjas av allmänheten”, säger karl´n utan någon skam i kroppen. Om nu det som finns kvar av allmänheten i Syrien över huvud taget skulle våga knysta om någonting. Skulle någon protestera, så blir han eller hon omedelbart klassad som terrorist och därmed fängslad eller avrättad.

Det drar ihop sig till folkomröstning i Turkiet också. Den äger rum i helgen. Trots att president Erdogan har strypt i stort sett all fri press och opposition, så är det tydligen ganska jämnt mellan de som tänker säger ja till den nya konstitutionen som ger president Erdogan i stort sett all makt och de som säger nej till förslaget till konstitution. Jag hoppas förstås att nej-sidan vinner.

Dagen har, för min del, varit bra och jag har inte någonting att klaga på i min lilla värld. Det är jag glad och tacksam för. Och som sagt – glad påsk-hälsningen får vänta. Om jag kommer ihåg att framföra den i morgon…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ska försöka igen

Gång på gång – i alla fall en gång i månaden – försöker jag att fotografera fullmånen. Jag har aldrig lyckats. Däremot tog dotter Moa en alldeles utmärkt bild på fullmånen när vi var på Mallorca för länge sedan. Efteråt har jag försökt kopiera de inställningar som hon hade, men jag får inte till det.

I kväll lyste månen vackert genom grenverket på ett träd. Alltså grabbade jag kameran och försökte mig på att fånga månen där den hänger strax ovanför min horisont.

DSC04319.JPG

Den första bilden blev förstås inte alls bra. Inget stativ och jag kan inte få skärpa på vare sig måne eller grenar. Det är svårt att hålla kameran stilla ens en sekund när det är kallt ute. Men jag fick i alla fall med lite av himlen som lyste vackert i månskenet.

DSC04327.JPG

Den andra bilden är något klarare, men inte ens i närheten av hur jag vill ha den. Så nu får jag läsa på, kanske skaffa ett trebent stativ som står stadigt och försöka någon annan gång när det är fullmåne. Det är som med tipset och mina stående rader – någon gång ska det lyckas.

Nog om det. Dagen har varit bra och god. På morgonen gav jag mig själv en duvning på Friskvårdskompaniet. Det blir ju inte någon träning nu på fredag och inte heller på annandag påsk för min del, så jag inbillade mig att jag tog i lite extra. Fast om en vecka blir det väl som att börja om igen.

Det jag lite grann har funderat på i dag är om det egentligen är riktigt nyttigt för oss att hela tiden vara uppkopplade och nåbara. Jag tror att det är den här tekniken, som jag envisas med att kalla för nya tekniken, som gör så många människor stressade och uppjagade. I och med att numera nästan alla går omkring med sina apparater, så har allt fler tvingats in i dessa rutiner.

Jag tror att det skulle vara väldigt nyttigt för väldigt många att faktiskt helt stänga av sina telefoner och lägga undan sina paddor och strunta i att starta datorerna under en dag eller två dagar i veckan. Personligen har jag blivit mer restriktiv med användningen. I dag är jag inte inne på Facebook så ofta som jag var tidigare. Min tinnitus innebär att jag hör sämre och därför inte alla gånger hör när telefonen signalerar något eftersom jag har den i byxfickan.

Sedan är det något lustigt – vilket lär vara ett småländskt uttryck för konstigt – med min telefon. Ibland låter den som om jag skulle ha fått ett sms. Men inget sms har kommit och hur jag än letar så hittar jag inte orsaken till varför den låtit. Så numera har jag slutat leta. Är det inte ett sms, så är det något annat och om det verkligen är någon som vill mig något så går det väl att ringa. Så resonerar jag.

När jag dessutom är en pensionär som inte har några speciella åtaganden så spelar det heller ingen roll om jag svarar direkt eller inte. Mailen får ofta vänta till framåt kvällningen innan jag läser dem och svarar på dem. På jobbet, minns jag, var jag strukturerad i bemärkelsen att jag bara läste mail vid vissa tidpunkter på dagen. Om jag inte hade gjort det så hade jag blivit alltför splittrad. Jag kan väl tänka mig att många gör likadant.

Tekniken är förunderlig och fantastisk. Den erbjuder så många möjligheter. Men möjligheterna överträffar oftast den enskilda människans förmåga att sålla och sovra och då kan tekniken bli till en förbannelse. En förbannelse som vi inte noterar och blir medvetna om förrän det kanske är för sent och vi med blicken på skärmen har traskat rakt in i väggen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fegade ur i dag

Jag fegade ur. I morgon skulle jag egentligen ha bytt till sommardäck. Men när jag kikar på väderprognoserna så spås blött väder – kanske i form av regn eller blötsnö eller rent av snö. Och minusgrader. Så jag har bokat om tiden till efter påskhelgen. Den stadiga värmen, det vill säga våren, borde ju faktiskt komma snart. Jag hoppas på att den börjar på tisdag och att plusgraderna håller i sig till dess våren som årstid kan bekräftas även här uppe hos oss. Häromdagen såg jag sångsvanar och för ganska länge sedan såg jag en skata med en pinne i näbben. Talgoxarna har blivit lite pilska, tycks det mig. Så något är på gång.

Jag har som vanligt fått hjälp med alla papper och sådant som krävs för deklarationen. Så i går kunde jag lämna in den digitalt. Det var skönt att få det ur världen. Jag tror att det är tredje eller fjärde året som jag lämnar in den digitalt och nu går det ganska galant om jag får säga det själv. Förutsättningen är förstås att sifferunderlaget är fixat.

Jag minns första gången som jag gjorde det. Det är ju en klocka som räknar ner tiden som man har på sig. Nu har de tydligen fixat till den så man har tio minuter på sig för varje grej (dvs om det är en bilaga som ska deklareras). Men första gången hade man 15 minuter på sig för alltsammans. Jag blev så stressad av den där klockan att jag mer tittade på den än på vad jag skulle göra. Så i slutändan fick jag bege mig ner till Skatteverkets kontor för att få en tjänsteman att få in de sista siffrorna.

Men ändå. Tänk vad lätt och enkelt det har blivit. Naturligtvis på gott och ont. Tekniken som utvecklats innebär att Skatteverket får information om allt och i regel är det bara att antingen knappa in någon kod på telefonen eller att bekräfta uppgifterna med bank-id. Jag minns hur det var förr i tiden och det sagt utan att jag vet hur länge sedan det var. Då satt man med förra årets uppgifter om hur mycket man fått i lön och alla papper på lån och uppgifter om hur man åkt bil och allt annat. Sedan skulle det räknas ihop och fyllas in i rätt rutor och så in till Skatteverket i tid.

Om jag minns rätt var det taxeringsnämnder som sedan fick ta hand om deklarationerna och i dessa satt oförvitliga kvinnor och män och granskade varje deklaration. Vilken organisation och så mycket folk som var engagerade. Som inkomsttagare och deklarant fick man sedan vänta och vänta på ett besked om man skulle få pengar tillbaka eller om man skulle få betala in mer. Under tiden kunde det komma besked om att något yrkat avdrag inte hade godkänts eller i alla fall ifrågasatts och då var det bara att formulera en skrivelse som bättre motiverade varför man inte ville ha med det i det beskattningsbara underlaget.

Så var det då. Det är kul att tänka tillbaka på. Det fungerade ju det också. Om jag minns rätt var det en del diskussion om hur det skulle fungera när de förtryckta deklarationsblanketterna kom. Jodå, vi har anpassat oss. De allra flesta av oss. Jag tycker att det är bra att det fortfarande finns de som lämnar in deklarationen på papper – de förtryckta uppgifterna till trots. Kanske borde jag göra det nästa år. Det är lite som med kontanter. De ska användas som betalningsmedel och så länge blanketterna kommer i brevlådan så borde de kanske också returneras till Skatteverkets brevlåda. Eller..?

Efter gympasset i morgon blir det nog så att jag måste sätta mig och pärma en stund. Det papperslösa samhället har jag fortfarande inte sett mycket av. Och jag är duktig på att samla på mig sådant som jag tror har någon betydelse.

Dagen har varit god. Jag har varit på stan i ärenden och blev förvånad över att CK-parkeringen var full redan före klockan 10: Jag säger som Kenneth, som jag talar med nästan varje dag: ”Är det inga som jobbar nuförtiden? Alla tycks ju vara på stan.” Sedan har jag med glädje varit lite bärhjälp åt bästa kompisen. Men mest blev det förstås prat och god samvaro. Så gick dagen och i morgon väntar en ny. Må den bli lika bra och inte bjuda på några negativa överraskningar.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Effektivitet efterlyses

Nu har tre dygn gått sedan terrordådet i Stockholm. Stockholmarna – framför allt – har oroats och förskräckts, de har sörjt och de har ställt upp i minnesmanifestationer. De har bokstavligt rosat poliserna och efter dagens tysta minut så har de – och vi – börjat återgå till vardagen.

Det innebär också att det nu börjar ställas frågor som är viktiga att få svar på. Och inte bara det. Frågorna grundar sig i hur det fungerar i dag när det gäller asylprövningen av dem som kommit till vårt land, integrationen samt – inte minst – den mycket låga effektiviteten att avvisa dem som inte beviljas asyl. Det senare håller på att blåsas upp till en stor fråga.

Den 39-årige uzbeken, som polisen är 100-procentigt säker på begick terrordådet, hade ju inte fått sin asylansökan godkänd. Om jag har förstått saken rätt så fattade Migrationsdomstolen det beslutet i juni förra året. Men det var först i februari som gränspolisen fick uppdrag att utvisa honom och då var han förstås försvunnen. Fortfarande har jag dock reservationer om det är rätt uppfattat.

Vad som dock är klart är att gränspolisen har uppskattningsvis 12.500 personer som de letar efter. Det är personer som fått avvisningsbeslut, men som har gått under jorden, som det heter. Gränspolisen har inte tillräckligt med resurser och sedan 2013 vågar man sig inte heller på att utföra kontroller som man gjorde tidigare eftersom sådana anses integritetskränkande och/eller diskriminerande. Effekten har blivit att allt färre avvisas. Det är inte bra för de som går under jorden och det är inte bra för samhället att de gömmer sig; de kommer tveklöst att hamna i en grå eller svart zon i samhället.

Det står i min värld helt klart att svenska myndigheter måste bli effektivare när det avvisningar av personer som inte anses ha asylskäl. Måhända måste också asylprocessen skyndas på. Under hösten 2015 kom det väldigt många asylsökande till Sverige och det är självklart att det innebar och innebär en påfrestning för Migrationsverket som ska utreda asylskälen. Men tiden som de asylsökande får vänta på besked är alltför lång. Och processen blir inte precis kortare av att väldigt många som inte beviljas asyl överklagar beslutet. Det i sin tur innebär nya många månader i sysslolös väntan på besked. Denna väntan är förödande för många.

Sedan tidigare har det stått klart för de ansvariga politikerna att såväl mottagande som integrationen måste fås att fungera bättre. Det gäller fortfarande. Kort sagt – alla led behöver effektiviseras.

Nu är jag inte särskilt hoppfull om att någon del av detta radikalt kan förbättras under överskådlig tid. Vi har en mycket väl utvecklad förmåga här i landet att byråkratisera det mesta som vi gör. Det gäller överallt. Förändringar av lagar och införande av nya lagar ska självklart utredas och granskas i en både politisk och juridisk process. När nya rutiner ska införas så ska det på varje myndighet och varje arbetsplats förhandlas och om det sedan inte fungerar som det är tänkt går mycket kraft och energi åt att beklaga sig över arbetsbördan.

Jag vet att jag är en smula cynisk som häver ur mig sådana här stereotypiska tankar. Men någon sanning finns det dock i vår byråkrati, som ett hinder för en högre effektivitet. Vi får väl dock hoppas att utvecklingen går åt det mer effektiva hållet. Inte bara när det gäller invandring och integration utan även i så många andra frågor. Inte minst vad fattade beslut med tillhörande finansiering faktiskt resulterar i. Detta senare har jag tjatat om i decennier.

På socialdemokraternas kongress åkte partiledningen tydligen på ett nederlag i dag. Partiledningen ville att vinster bara ska begränsas inom skolans värld, men kongressen nöjde sig inte med det. Den tog beslutet att vinster inom privat vård och omsorg också ska begränsas. Frågan är hur. När den frågan är besvarad så återstår det att få igenom förslaget i riksdagen och det lär inte vara möjligt med den riksdag som den ser ut i dag. De gamla allianspartierna och Sverigedemokraterna är helt emot att begränsa vinsterna som privata företag gör i välfärdssektorn.

Apropå Socialdemokraterna så tror jag att det partiet kommer att få bättre siffror i opinionsundersökningarna som kommer. Om denna min tro stämmer, så är det förmodligen en konsekvens av det sätt på vilket statsminister Stefan Löfven uppträtt under de senaste dagarna. Han förmedlade bestämdhet och empati på ett bra sätt. Många var det säkert som fick större förtroende för honom.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Naturliga manifestationer

En av mina vänner på Facebook tog kontakt med mig nyss. Påminde mig om att det bara är vecka sedan bussolyckan utanför Sveg inträffade. Tre ungdomar dog. Sorg och bedrövelse för alla de drabbade förstås. Är denna olycka och de tre ungdomarnas öde redan glömd av allmänheten. Glömd efter det som alltsedan i fredags dominerat nyhetsflödena – terrordådet i Stockholm.

Jo, så är det nog. Medierna har sitt sätt att fungera och det är helt naturligt att terrordådet i fredags är en så mycket större nyhet än en trafikolycka i Härjedalen. Detta särskilt som terrordådet var en kopia av de dåd som ägde rum i somras i Nice och före jul i Berlin. Vi får nog anta att uppmärksamheten blir så mycket större också för det faktum att dådet ägde rum mitt i Stockholm.

I dag har det varit en dag för manifestationer av sammanhållning och minnen. tusentals och åter tusentals människor samlades på Sergels torg i Stockholm för att vara tillsammans och visa sitt deltagande i sorgen av dem som dog på Drottninggatan. Den traditionella marschen till matcharenan där Hammarby skulle spela sin första hemmamatch för säsongen utvecklade sig också till en manifestation för sammanhållning och kärlek, som det rapporterats.

Sådana manifestationer och traditionen att lägga blommor i närheten av den plats där en hemsk händelse inträffat är naturliga och bra. Jag kan mycket väl tänka mig att det är ett sätt för många att kanalisera sin oro eller rädsla – eller kanske hellre lättnad över att ha klarat sig undan. Att göra så är djupt mänskligt.

Men hur långt – och hur länge – sträcker sig vår solidaritet? Jag tycker att frågan är berättigad även om den nog en dag som i dag kan reta somliga. Jag förringar inte alls eller på något sätt den mobilisering av sympati och solidaritet som visas just i Stockholm dessa dagar.

Ett liv som förloras är alltid ett liv som ändas. Det kan hända på vägen utanför Sveg, på Drottninggatan i Stockholm eller i och utanför kyrkorna i Tanta och Alexandria i dag. Där på de senare platserna dödades 43 personer och långt över 100 skadades. Dagligen förloras massor av liv i krigets Syrien. För att inte tala om den pågående katastrofen som torkan orsakat i Somalia och Somaliland och i andra delar av östra Afrika.

Dessa liv som går till spillo borde också vara vår angelägenhet. Jo, jag vet att Egypten och andra länder i Afrika ligger långt borta från oss. Men vad som händer långt bort från oss betyder i sig inte mindre än det som händer nära oss. Inte när det handlar om liv som går till spillo. Antingen i meningslösa terrordåd eller som resultat av en flera år lång torrperiod, vilket i sig är en konsekvens av den klimatförändring som vi drivit fram genom vårt leverne i de rika och välmående delarna av världen. Utifrån den synvinkeln borde svälten vara en del av vårt ansvar. Men tar vi det?

Jag kan skriva så mycket mer om detta, men jag tror inte att några egentligen vill läsa om det. Så jag slutar nu med ett konstaterande att min dag har varit god. Det är jag tacksam för.

Publicerat i Uncategorized