Bildts smarta svar

Jag vet inte vad Carl Bildt håller på med nuförtiden. Den forne statsministern och utrikesministern håller sig i alla fall jour med vad som händer. Jag är sannerligen inte någon fena på Twitter. Jag har ett konto som jag bara använder för att annonsera när jag lagt ut något inlägg på den här bloggen. När jag lönearbetade var jag mer aktiv, men jag har för länge sedan glömt bort hur man bär sig åt för att följa med i alla tweets som läggs ut. Det tar ju sådan tid att försöka hänga med där.

På andra forum har jag dock noterat att Carl Bildt, som väl var den första statsmannen av någon betydelse som använde Twitter för att berätta vad han gjorde, tyckte och tänkte, i två fall har kommenterat den nye USA-presidentens göranden och låtanden.

I en tweet konstaterar Bildt, som självklart skriver på engelska för att – kanske – Donald Trump eller någon i hans omgivning ska läsa, att han förstått att presidenten tycker att pressen är utom all kontroll (out of control). I nästa mening drar han slutsatsen att det är precis så som det ska fungera i ett fritt samhälle. Det är i mitt tycke ett fantastiskt koncentrat av hur det är och ska vara i en demokrati. Men om mottagaren, president Trump, förstår eller vill förstå det är väl högst tveksamt. Det tycks ju som om han har målsättningen att få tyst på medierna som med rätta kritiserar hans lögner.

Trump gick ju ut i sitt tal i Florida med att ett terrordåd tydligen ägt rum i Sverige häromdagen. Nu har det visat sig att Trump kvällen innan tittat på ett hårdvinklat reportage från Sverige i den konservativa TV-kanalen Fox News. Det var inte många bokstäver som var sanna i det programmet men Trump tog dem för sanning och drog sina egna felaktiga slutsatser. Därav påståendet att det häromdagen skett ett terrordåd i Sverige. Det som möjligtvis kan ha lett fram honom till den slutsatsen var en sekvens i reportaget som visade övervakningsbilderna av gatulivet när en islamist sprängde sig själv till döds på en sidogata i Stockholm i december 2010.

Nåväl, hur fel Trump än hade så gick han i dag till förnyat angrepp mot Sverige genom att i en ny tweet slå fast att den storskaliga invandringen till Sverige inte alls har fungerat bra. Här kommer Carl Bildt in igen genom ett underfundigt tweet som går ut på att ”om man står i en grop så ska man sluta gräva”. Men det fattar väl inte Trump – om han nu får veta vad Bildt skrivit.

Nog om Trump för i dag. Min dag har varit bra. Träning först en stund på morgonen och sedan åkte jag till en kompis som är bortrest för att skotta snö på hans gård. Det ser ut att bli mer skottning där eftersom ett snöväder tydligen närmar sig och kommer till våra trakter på onsdag och/eller torsdag. Det är bra övning. Jag har också varit nere på stan en sväng för några ärenden. Då träffade jag på några bekanta som jag ordade med en stund och bland andra träffade jag Staffan Nilsson, den tidigare nyhetschefen på Norran. Tyvärr avbröts vi i vårt samtal när jag fick telefon, men å andra sidan hann säkert Staffan till sin destination där tiden var inbokad. Ett av mina ärenden fick skjutas upp eftersom handläggaren inte var på plats. Så det blir kanske en tur till stan i morgon igen. Eller på onsdag. Vi får väl se. Ärendet springer ju inte ifrån mig utan måste fixas, så det är väl bara att avvakta rätt tid.

Och nu, gissar jag, är det väl rätt tid att sluta för i dag.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

McCain-kommentaren

Ibland har jag känt mig tjatig när jag skrivit något om USA:s president Donald Trump. Tjatig därför att han återkommer som ett aktuellt ämne snart sagt varje dag. En kompis sa till mig att jag inte behöver skriva om honom. Jag kan ju ändå inte påverka utvecklingen genom att säga vad jag tycker. Nej, det kan jag förstås inte. Men det är väldigt, väldigt svårt att låta bli att kommentera vad Trump gör och säger.

Vi satt uppe i går, hustrun och jag, och tittade på direktsändningen av hans tal på en flygplats i Orlando, Florida. Som vanligt angrep han medierna och om detta är hans framtida strategi att flyga runt i presidentplanet och prata ”direkt” med sina supportrar utan att möta pressen (men förlita sig på att pressen förstås alltid är där för att förmedla vad han säger), så är det något olustigt som händer. Attackerna på pressen är allvarliga och när Trump hävde ur sig att hans mål är att begränsa möjligheterna för medierna eftersom de bara kommer med ”fake news”, så är det verkligen allvarligt.

Den tidigare presidentkandidaten John McCain, som förlorade kampen mot Barack Obama när den senare första gången valdes till president, kommenterade Trumps attacker mot pressen i programmet Meet the press med “Det är så här diktarurer börjar”. Och precis så är det. Själv fick jag faktiskt vibbar från Hitlertyskland när jag satt där i soffan och lyssnade på vad Trump sa.

Trumps utspel om att Sverige hade utsatts för en, som man skulle förstå, terroristattack i fredags kom från ingenting. Svenska utrikesdepartementet har nu bett det amerikanska UD om en förklaring till vad Trump syftade på. Ingenting hade hänt i Sverige och Trumps påstående var helt gripet ur luften. En stor fet lögn. Och det är inte vare sig första eller sista gången som han ljuger. Hans presidentperiod kan bli en riktigt besvärlig prövning både för USA och amerikanerna och för världen i övrigt.

I dag fick vi fikafrämmnande och vi satt förstås – osökt – och pratade om den nye presidenten Donald Trump. Vi var överens om att det kanske finns något att göra ändå. I det väldigt lilla formatet – nämligen att inte sätta en fot i USA så länge Trump är president och att inte heller köpa amerikanska varor. Jag har inte kläm på vad det är för varor och tjänster med amerikanskt ägande som vi konsumerar, men man kan ju försöka i alla fall – om lusten att göra det blir överhängande. Varor och tjänster handlar väl om bilar, kan jag tänka mig, men mest om dataprylar och så förstås användningen av Google, Facebook och andra tjänster. Det senare blir förstås svårt eftersom marknaden domineras av dessa företag. Åtminstone i vår del av världen.

Ja, det finns säkert anledning att återkomma många gånger till Trump och vad han säger och gör. Min dag har varit god. Men oerhört slapp, som söndagar tenderar att vara när det är andra som jobbar och sliter – det vill säga skidåkarna som dyker upp i SVT:s Vinterstudion. På onsdag börjar skid-VM i Lahtis och då blir det jobbigt för en soffåkare som jag.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Slalom och Owe Thörnqvist

I förmiddags var jag faktiskt nere på stan i några ärenden. Då passade jag på att strosa i en del affärer och hamnade bland annat på Stadium. Under många år har jag låtit mig fascineras av sportaffärerna och deras ständigt växande och växlande utbud. I många fall är de rena kläd- och skoaffärer och det känns som att man skulle ha tur om man hittar en boll att köpa. Fast en bandyboll går väl inte att uppbringa i Skellefteå. Det tillhör väl, som man säger på Systembolaget, beställningssortimentet.

Jag har ju sett annonser om dessa varor, men nu gick jag riktigt nära utbudet av slalomskidor för att titta på dem. Jag har ju hört talas om att dagens skidor har en ”midja” för att åkaren ska kunna svänga snabbare genom portarna. Självklart kikade jag också på pjäxorna som hör till dessa skidor och de ser ut att vara något som astronauter som ska besöka månen ska ha på sig. En expedit kom fram till mig och förklarade att de är bekväma; det är som att sätta på sig tofflorna, sa hon. Fan tro´t, tänkte jag.

Det är bara att konstatera att utvecklingen av dessa produkter har sprungit ifrån mig för länge, länge sedan. När jag stod där överfölls jag av minnen. Att det var 1981 som jag åkte slalom senast. Vi var på Hundfjället i Sälen och om mitt minne inte sviker mig totalt var kompisen Håkan från Eskilstuna med på den resan. Ja, vi möttes där helt enligt våra planer. Vad jag minns från den skidåkningen som alltså blev den sista utförsåkningen för min del var att jag av misstag hamnade i den brantaste pisten och när jag insåg det var det för sent att vända. Jag körde också på en rot och gjorde, som Håkan sa, en ”TV-mässig vurpa”.

Vid den tiden hade jag riktiga slalomskidor och riktiga pjäxor. Men minnet av urtiden drogs fram där på Stadium. Jag mindes också hur man tagit sig ner från slalombackar med vanliga skidor och vanliga pjäxor. Inför utförsåkningen ändrade man bindningarna så att man fick en så kallad ”låg fästpunkt” så att foten skulle vara bättre förankrad vid skidan än när man – med samma skidor – ägnade sig åt längdåkning.

Ja, ja – vi fortsätter den nostalgiska resan. I kväll deltar Owe Thörnqvist i den tredje deltävlingen av Melodifestivalen. Owe var min sångidol när jag var barn. När vi införskaffade vår radiogrammofon blev mitt första skivval en EP med Owe och hans Dagny. Fortfarande minns jag en del av texten.

Vid ett tillfälle då och där i Örebro uppträdde Owe Thörnqvist i Brunnsparken utanför Örebro. Farsan var med mig och på något sätt – det var väl inte så märkvärdigt svårt på den tiden – snackade han med folk så att jag skulle få hans autograf i mitt autografblock. Vi hälsade på honom i hans loge. Förutom att vi fick komma in i den och komma nära honom blev jag mest imponerad av hans överkropp (han höll på att byta om efter showen). Han var muskulös och såg väldigt vältränad ut. Och jag minns som i går (ja, bättre eftersom närminnet sviktar då och då) när han berättade om att han som ägnade sig åt boxning – han var, vill jag minnas, studentmästare i boxning i tungvikt – och att han hade varit sparringpartner åt Ingemar”Ingo” Johansson, som senare blev världsmästare i tungvikt efter att ha slagit ut Floyd Patterson.

Så i kväll, mina vänner, håller jag av nostalgiska skäl på Owe Thörnqvist. Och det alldeles oavsett hur låten är och hur han låter. Är man 87 bast förtjänar man verkligen att gå vidare!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tiden går snabbt

Det är fantastiskt hur snabbt veckorna går. Ju äldre man blir desto fortare försvinner veckorna trots att man kan tycka att dagarna är långa när man inte har gjort något som man tycker är vettigt. Den här dagen var dock fylld med det sedvanliga stöket på fredagarna – en tid på Friskvårdskompaniet på morgonkulan, korsordet i Dagens Nyheter, tidningsläsning förstås och så tvättstugan och pyssel hemma.

Arbetet på och med balkongerna har nu kommit så långt att halva räcket på vår balkong är borttaget. Det var lite av en ögonöppnare att se balkongen utan räcke. Det blev så öppet och den öppna betongytan andas risker; det finns ju ingenting som tar emot. Så det är fullt förståeligt att handtagen till balkongdörrarna har tagits bort.

Egentligen har jag ingenting att skriva om. Men några rader kan det ändå bli om ett av fredagsnöjena på TV – På spåret. I dag sändes den första semifinalen i frågesporten och det är förstås naturligt att frågorna blir svårare ju närmare finalen kommer. Det som varit märkbart för mig – vilket kan bero på min egen kunskapsnivå – är att frågorna inte bara i år utan även tidigare år blivit allt svårare. Om den trenden fortsätter, vilket är stimulerande för dem som tävlar, finns – tror jag – en risk för att programmet tappar tittare. Det är inte så kul att se om man känner sig chanslös på frågefilmerna.

Jag kan också berätta att jag i afton var ner till bollhallen på Norrvalla för att kika lite på damlagets träning. Ännu återstår det drygt två månader till seriestart, men tjejerna tränar på med sex pass i veckan. Jag ska väl skriva en smula om detta under helgen och då lägga ut på sskbloggen. Nästa helg blir det ett antal matcher i en cup som spelas i Arcushallen i Luleå och det blir ett första test på vad träningen har givit och vad som behöver tränas lite extra.

Och nu har jag inte lust att skriva mer. Helgen väntar och vi får se om det händer något under de dagarna som jag finner mödan värt att skriva om.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Satsa på ny väg

En bra dag börjar så sakteliga gå mot sitt slut. Först och främst fick jag på morgonkulan massage av Lena Thall. Det var ett tag sedan och som vanligt behövligt. Dessutom får man ju hos henne tips om streching och kroppshållning och annat, som kan vara värt att ägna både tid och uppmärksamhet åt. Hon håller ju nu till i en ny lokal på Varvsgatan och den lokalen är definitivt bättre än den som tidigare höll till i. Om än den inte är lika centralt belägen. Dock är den inte längre bort än vid Ainas café.

Sedan var det dags att fiska upp en kompis som skulle ut till flygplatsen. Vi fikade och snackade innan vi for iväg ut mot Falmark. På vägen därifrån satt jag och funderade medan jag körde på att vägen till flygplatsen från Burträskvägen är utomordentligt dålig. Jag har inte en aning om en upprustning ligger i någon långtidsplan eller inte. Men alldeles oavsett det borde något snarast göras åt vägen.

Skellefteå flygplats ökar ju antalet resenärer för varje år och det finns ambitioner som innebär att antalet resenärer ska öka ytterligare. I framtidsplanerna finns en utbyggnad av start- och landningsbanan och en förhoppning om att Skellefteå flygplats ska bli en så kallad rymdhamn. Innan det senare eventuellt blir verklighet finns säkerligen en ny väg ut dit, men det ligger långt fram i tiden. Det skulle nog inte skada om politikerna i Skellefteå kommun tar ett krafttag för att göra vägen lite mer farbar och bekväm. Det är inte något särskilt positivt intryck som nya gäster till Skellefteå får när de guppar och skumpar på den åtta kilometer långa vägsträckan.

När jag väl kom hem från flygplatsen hade de som bygger ut balkongerna tagit bort handtaget till dörren ut till balkongen. Förmodligen kommer räcket att tas bort i morgon och då blir det ju förenat med en viss fara att vara där ute. Visserligen är det ett tunt snötäcke där nere på marken, men det är inte något att förlita sig på om man ramlar ner de där fem metrarna som väl är fallhöjden från balkonggolvet. Om en vecka är kanske och förhoppningsvis utbyggnaden av golvytan klar och ett nytt räcke uppsatt så vi åter kan frekventera uteplatsen. Inglasningen blir väl av lite senare.

Och så här mot slutet kan jag väl konstatera att Donald Trump haft en ny presskonferens i dag. Och jag tycker i än större utsträckning att han inte är vuxen uppdraget. Eller värdig det.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad ska man säga?

Jag tittade faktiskt på presskonferensen som USA:s president Donald Trump och den gästande israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu höll i afton svensk tid. Den sändes förstås på CNN och det var via den som jag följde med i vad som sades. Det har ju spekulerats en hel del i hur Trump och hans administration ska ställa sig till konflikten mellan israeler och palestinier och om den sedan decennier förordade tvåstatslösningen fortfarande ska gälla. Beskedet som gavs av Trump var lite av typen ”goddag yxskaft”. Han sa att om det blir en enstatslösning (läs: Israel) eller tvåstatslösning spelar inte någon roll för hans del.

Men han sa också att det krävs kompromisser från båda håll för att det ska bli en bestående fred. Vad dessa kompromisser skulle bestå av kunde han inte riktigt ge besked om annat än att tyckte att Israel ska ta det lugnt med nya bosättningar på palestinska områden och att palestinierna måste sluta lära ut hat mot Israel i skolorna.

Det senare är lite intressant. När Netanyahu svarade på en fråga – och det sa han innan Trump yttrade sitt exempel på kompromisser – sa han att Israels villkor för fred är att palestinierna erkänner Israel, att de slutar att lära ut hat mot Israel i skolorna och att Israel fortsättningsvis ska ha koll på hela området. Det senare innebär, om jag förstår saken rätt, att Israel – även om det skulle bli en tvåstatslösning – ska fortsätta att ha vägspärrar och checkpoints i det palestinska området. Och detta för sin säkerhets skull. Under de förutsättningarna lär det inte bli fred i första taget. Självklart vill palestinierna själva sköta sin framtida stat utan inblandning av Israel och deras säkerhetsstyrkor och militär.

Vad som slog mig var att Trump tydligen lätt tar till sig vad andra tycker. Och sedan upprepar detta som ett argument. Han är ju dokumenterat okunnig om tillståndet i världen och knappast sanningsenligt informerad om förhållandena inför ett statsbesök. Jag befarar att han inte ens är intresserad av det eftersom hans fokus, enligt egen utsago, är att sätta USA:s intressen främst. Då kan man strunta i andra.

De frågor som Trump fick om sin nationella säkerhetsrådgivare Michael Flynn och hans avgång besvarade han med angrepp på pressen. Han sa att Flynn var en ”fantastisk man” och att han behandlats orättvist av fejkmedierna. Det är rent häpnadsväckande. Uppenbarligen var det Trump som gav honom sparken, men tydligen inte för att han ljugit för vicepresidenten utan för att lögnen avslöjats och gjort det ohållbart för Trump att behålla denna ”fantastiska” man.

I dag avslöjade New York Times att personer i Trumps organisation haft återkommande och flitiga möten med ryska agenter under presidentvalskampanjen. Det är högst illavarslande och bekräftar med viss emfas misstankarna att Trump halvt om halvt låter sig styras av Kreml och president Putin, om vilken han fortfarande inte har sagt ett ont ord. Det återstår att se vad som följer av dessa nya avslöjanden.

Här hemmavid har det varit utrikespolitisk debatt i riksdagen. Den följde jag inte och jag har därför inte något att säga om den. Inte om något annat heller för den delen. För nu får det vara slut för i dag med skrivandet. Jo, det förstås – jag kan säga att dagen har varit god mot mig.

Slutligen måste jag bara visa en fantastisk – tycker jag – bild som dotter Moa tog på väg till jobbet för någon morgon sedan. Jag har fått hennes tillåtelse att visa den.

DSC_7236.JPG

Foto: Moa Theander

Visst är det en häftig bild!

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Bra bok av Peter Dahlgren

Under den senaste tiden har jag haft stort nöje med att läsa boken ”Jakten på gråmännen” som Peter Dahlgren har skrivit. Peter var Norrtälje Tidningens lokalredaktör i Vallentuna under första hälften av 1970-talet någon gång. Vi var med andra ord arbetskamrater. Jag minns fortfarande hans fantastiska reportage om hur brandkåren i Vallentuna (måste det väl ha varit) under en övning lyckades med konststycket att elda upp ett hus som inte alls skulle brännas ned.

Kanske borde man redan då ha förstått vilken kreativ ådra som fanns och finns i Peter. Han liksom så många andra av oss traskade vidare på olika arbetsplatser för att på olika sätt ägna oss åt journalistik. Peter hamnade så småningom på SVT där han var nyhetsankare i många år. Dock slutade han i förtid för att ge sig själv utrymme för den kreativitet som jag nämnde nyligen. Han inte bara skriver. Han komponerar musik, spelar musik och är en fantastisk fotograf. Så tycker i alla fall jag.

Boken som nyligen kommit ut är tryckt och utgiven via solentro.se. Peter har berättat för mig att han har ruvat på den här historien sedan tonåren. Historien utspelar sig för länge sedan. Jag tillåter mig att citera hur han själv inleder berättelsen.

”Det är medeltid. I övergången mellan 1500- och 1600-talet i Det Fria Landet, av de rättrogna kallat Befrielsen. Landet med huvudstaden Mormosa gränsar till Den Ändlösa Skogen, Fori. Bortom skogen ligger den isolerade byn Lordi Lorda vid Gryningens sjö. I byn finns källan Epi med sitt grönskimrande hälsobringande vatten och gruvan med den unika metallen alma. Det finns tyvärr inga fakta som anger var på jorden dessa platser låg, eller ligger.”

Det är en ny värld som Peter har skapat. En värld som aldrig har funnits, men som är detaljerat beskriven. Djur och växter har fantastiska och fantasieggande namn. Självklart är de båda samhällena som beskrivs liknande våra med torg och gator och affärer och krogar. De båda orterna styrs på helt olika sätt och likheterna med dagens samhällsutveckling finns där med totalitarism och liberalism. Beskrivningen av hur feminismen i kombination med humanism och liberalism vunnit makten har ännu inte konkretiserats i vår verklighet någonstans. Men det kanske kommer.

Och självklart har vi inslag av religiöst drivna ränksmidare som ivrigt och med alla till buds stående medel försöker gripa makten.

Berättelsen är förstås knuten till ett antal personer vars öden vi får följa närmare och i takt med att man läser boken tätnar spänningen. Det är bra bok, tycker jag. Och om det är som det står på omslaget till boken att detta är den första berättelsen, så ser jag mycket fram emot den andra berättelsen. Peter har gjort ett mycket bra jobb. Men i nästa berättelse får han nog läsa korrektur lite bättre.

Jag tycker att det är väldigt kul att Peter har konkretiserat sin dröm att skriva ner den historia som han under många år har format mentalt. Det är ju många, inte minst journalister, som har haft eller har planer på att skriva en bok. Så även jag förstås. Men det är svårt. Mycket svårare än man kan tänka sig. För mig personligen ligger svårigheten i att beskriva skeenden, händelser och miljö på ett levande sätt. Förmodligen också i att skapa en dialog som för handlingen framåt och som är tillräckligt givande för en potentiell läsare. Det är ett helt annat skrivande än att formulera åsikter på max 3.000 tecken eller att – för den delen – skriva ett reportage eller teckna ett porträtt över en person som man intervjuat under en timme eller två.

Hur som helst blev jag lite inspirerad av att läsa ”Jakten på gråmännen”. Vi får kanske se om den inspirationen leder till någonting.

Nu helt kort till något helt annat. Natten till i dag, svensk tid, avgick den nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynn. Hans kontakter med Ryssland och företrädare för Ryssland var alltför intima och hade resulterat i samtal som FBI spelat in. Att dessa samtal förts har varit känt länge av säkerhetstjänsterna och av Vita huset och andra, men har hela tiden förnekats. När det stod klart att Flynn ljugit var också förtroendet förbrukat hos president Trump som – fortfarande – ännu inte sagt ett ont ord om Ryssland och presidentkollegan Vladimir Putin.

I USA växer nu en misstro mot den egna ledningen och mot Trumpadministrationen och somliga funderar på om det är Putin eller Trump som verkligen styr landet. Flynn har i tweeter antytt att det inte bara är han som är inblandad i kontakterna med Ryssland utan att det är han som fått bära det så kallade hundhuvudet. Och fortfarande har inte presidenten själv kommenterat, så vitt jag vet, Flynns lögner och avgång. Dock uppgav han så sent som i fredags att han inte hade en aning om vad som hänt. Detta trots att Vita huset i veckor känt till det. Märkligt.

Vart den här affären tar vägen vet ingen. Men mycket tyder på att den långt ifrån är slut. Vi kan nog också vara ganska säkra på att det hela tiden framöver kommer att hända saker som innebär att inte bara världen i övrigt – utom möjligen Ryssland – utan även amerikanarna själva allt starkare ifrågasätter Trumpadministrationens egenintressen, syften och inte minst kompetens.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar