Mycket militärt

Försvarsmakten är inte välkommen att delta i det traditionella nationaldagsfirandet på Gammlia i Umeå. Den nyheten kablades ut i dag. Anledningen, som den kommunicerats till Försvarsmakten, är att det finns besökare från många olika kulturer och nationer på firandet och att en del av traumatiserade efter att flytt från krig och våld. De ska inte behöva mötas av militärfordon på området, säger Lillemor Elfgren. Hon är programansvarig för nationaldagsfirandet på Gammlia.

Beslutet är fattat, men jag tror att det kommer att kunna omprövas. På andra håll i landet har arrangörer av nationaldagsfirandet inte några problem med att låta Försvarsmakten vara med. Och jag tror nog att även personer som flytt från krig och våld vet att det svenska försvaret har helt andra uppgifter än de militärer eller militära grupperingar som de mött i sina hemländer. De har sökt sig till Sverige för att få skydd och de är nog inte helt omedvetna om att Sverige har ett försvar.

Så mot den bakgrunden tycker jag arrangörerna av nationaldagsfirandet i Umeå ska ompröva sitt beslut. Självklart ska Försvarsmakten få vara med i arrangemanget. Ytterst är det ju tänkt som så att vårt försvar finns till för att just försvara vårt land och våra demokratiska och humanistiska värderingar.

Det har hänt annat också när det gäller försvaret. I dag stod det klart att de nordiska länderna – förutom Sverige även Finland, Danmark, Norge och Island – ska ingå ett närmare militärt samarbete. Försvarsmakterna i respektive land ska bland annat ordna gemensamma övningar och utbyta underrättelser med varandra.

Anledningen till detta samarbete är förstås den ökade ryska aktiviteten i Östersjöområdet och i Norra ishavet.

Jag tycker att det är bra att samarbetet påbörjas. Inte minst därför att det är en gammal fin nordisk tradition att samarbeta och att den nu kompletteras med ett militärt samarbete. Men också för att det blir ett samarbete mellan stater som både tillhör Nato och som inte gör det. Det senare bekräftar min och många andras teori om att Sverige står betydligt närmare Nato än man många gånger vill tillstå från officiellt håll. Ytterligare ett steg tas nu mot ett svenskt Natomedlemskap, kan jag tänka.

Dagen har för min del varit lite småjäktig med aktiviteter och göromål som gått in i varandra. Gym på morgonen (det var ett tag sedan), en massage som gjorde väldigt gott (som alltid) och så tvättstugan med tillhörande strykning. Ett samtal med en kompis blev inte så långt och uttömmande som det brukar bli, men vi kom överens om att försöka se varandra i nästa vecka i stället. Och ge oss tid för utbyte av nyheter och åsikter, vilket nog en del skulle kalla för skvaller.

Så här mot kvällningen har jag börjat ladda för Sunnanås seriepremiär på söndag. Jag tycker att det ska bli spännande och jag vill tro att publiken i år kommer att bli mer månghövdad än tidigare. Matchen spelas redan klockan 13 så det finns gott om tid för den eller de som sedan vill gå och se första finalmatchen i Skellefteå Kraft arena. Det är ju inte många meter mellan Norrvalla och ishallen. Jag har också en magkänsla av att det kommer att gå bra för Sunnanå i år. Minst lika bra som förra året.

Hur det går i slutändan vet vi i oktober. Men dit är det väldigt långt. Sommardäcken har ju inte kommit på än och i oktober är det åter dags för dubbdäcken. Tänka sig…

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer

Nytt besked – igen

Vi har en liten maskin här hemma. Den har jag använt i dag för att göra morotsjuice. Smaken för denna juice fick jag i USA förra året och ibland blir vi riktigt sugna på denna dryck och då köper vi hem morötter och fixar till juicen. Första gången vi gjorde det blev jag faktiskt väldigt förvånad. Aldrig kunde jag tro att det var så mycket vatten i dessa hårda grönsaker. Ibland är de så hårda att man får akta tänderna – ja, plomberna för att vara exakt.

Lite shopping och juicetillverkning. Det är väl vad jag sysslat med i dag. Och förstås har jag skrivit och kollat nyhetssajter på nätet. Ingenting går ju förvisso upp mot papperstidningar, tycker jag. Men med tidningarna på nätet går det alldeles utmärkt att skanna av händelserna i flera olika delar av landet. Från norr till söder.

En sådan händelse är vad infrastrukturminister Anna Johansson (S) säger. I går sa hon att Norrbotniabanan inte skulle börja byggas förrän nästa mandatperiod. Jag hörde henne på radion och hon hävdade bestämt att detta besked – att börja bygga nästa mandatperiod – var helt i linje med löftet före valet att börja bygga bansträckningen den här mandatperioden. Den logiken var hon nog väldigt ensam om att förstå.

I dag har hon skickat mail till NSD (Norrländska Socialdemokraten) om att Norrbotniabanan nog kommer att börja byggas på våren 2018. Det vill säga under den här mandatperioden. Allt det som i går omöjliggjorde byggstart under den här fyraårsperioden försvann tydligen över natten.

Ibland är det märkligt hur politiker reagerar och agerar. Trots att jag genom ett yrkesliv där jag i mångt och mycket både träffat och följt en lång rad politiker och granskat vad de har gjort och sagt, så blir jag stundom förvånad över vad de kan hitta på.

Så noterar jag att Centerledaren Annie Lööf är med barn och så småningom ska ta barnledigt i sex månader. Kristdemokraternas blivande partiledare Ebba Busch Thor ska också snart bli mamma och börjar i stort sett sin partiledartid med att vara ledig. Ja, jag är inte säker på det. Flera unga kvinnliga politiker har ju blivit mammor och jag är inte så lite imponerad av Birgitta Ohlsson, EU-ministern i alliansregeringen, som helt sonika tog med sig sina små barn till departementet och så skötte hon jobbet som vanligt. Det var inte många dagar som hon var borta.

En gång i världen anställde jag Birgitta Ohlsson som ledarskribent på Sundsvalls Tidning. Hennes engagemang var redan då på topp och jag är inte alls förvånad över den karriär som hon har gjort. Och det arbete som hon lägger ner på vad än hon sysslar med.

Jag vet att det ofta talats och talas om att arbetsgivare inte så gärna anställer kvinnor i fertil ålder eftersom det kan tänkas att de blir med barn och då kan bli borta från jobbet både under föräldraledighet och vab-dagar. Under min tid som chef slog mig inte ens tanken på detta. Det var den eller de mest kompetenta som skulle ha jobbet och så var det bra med det. Barnledigheter och annat är ju bara att hantera på sedvanligt sätt och det var inte något konstigt med det. Så tyckte jag då och så tycker jag nu.

Och med detta sagt så är jag helt övertygad om att varken Centerpartiet eller Kristdemokraterna kommer att lida någon ”skada” av att deras respektive ordförande blir mammor. Det kan kanske till och med bli så att föräldraskapet gör dem till bättre ledare när de väl kommer tillbaka. Precis som idrottskvinnor ofta blir bättre när de kommer tillbaka efter en graviditet.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Rasvåld, Grekland och (M)

Så har det hänt igen att en vit polis till synes helt oprovocerad skjuter ihjäl en svart kille i USA. Polisen hade tillsammans med en kollega stoppat en kille som körde en bil vars en baklykta var sönder. Vad som sägs och vad som händer mellan polisen och killen vet i dag bara polisen. Men någon med kamera fångar händelseförloppet som sedan följer. Killen springer från platsen och polisen skjuter honom i ryggen med åtta skott. Polisen säger att han kände sig hotad. Han kommer att åtalas för mord.

Under senare tid har det hänt ganska ofta att vita polismän skjutit ihjäl svarta människor. Oftast på ett sätt som tycks vara helt utan provokationer från den som blir dödad. Visst, i vissa fall har de gjort motstånd när poliserna försökt övermanna personen i fråga. Men vem skulle inte göra motstånd och känna sig angripen när man är oskyldig och hotas med att bli fängslad? Jag skulle göra det.

Det är – att döma av dessa händelser under senare tid och att döma av många, många andra faktorer – uppenbart för mig att det amerikanska samhället är ett samhälle där rasismen lever kvar och tillämpas i praktiken. Det är i hög utsträckning det vita samhället mot de övriga – det afroamerikanska, det latinamerikanska och det asiatiska samhället. Visst, undantag finns givetvis. Men skillnaderna socialt och ekonomiskt och hälsomässigt mellan dessa samhällen är väldigt stora och dessvärre till synes växande.

I och för sig ligger det i linje med den trend som jag tycker man också kan se i Europa och i andra delar av världen. En trend som går ut på att separera oss från dem. Att göra skillnad på folk. Att isolera sig genom att utestänga andra. Det är inte någon positiv trend utan tvärtom. Den bäddar för motsättningar och konfrontationer som kan växa till något riktigt obehagligt.

I morgon ska Grekland amortera en skuld. 450 miljoner euro ska betalas. Troligtvis klarar landet av det eftersom man håller på att skrapa ihop pengarna. Men den nya grekiska regeringen med premiärminister Alexis Tsipras i spetsen försöker slingra sig ur det ekonomiska kaoset på olika sätt. Miljarder euro är landet skyldigt och den grekiska regeringen är högst ovillig att rätta sig efter kraven från långivarna; krav som bland annat säger att strukturella reformer måste genomföras. Flera gånger har regeringen utlovat listor på vad regeringen ska göra, men ingen gång har sådana levererats. Och det är kanske inte så konstigt eftersom regeringen då skulle bryta mot alla de löften som gavs väljarna för inte så länge sedan.

Nu tycks det som om Grekland försöker få Ryssland att dela med sig av sina allt mer knackiga finanser. Alexis Tsipras åkte till Moskva och träffade president Vladimir Putin i dag. Den senare lovade inga kontanter, men väl lån till gemensamma projekt. Det som Ryssland då närmast tänker på är en gasledning som kan dras till Grekland. Oavsett vad som händer och när det händer så tycks det som om den grekiska krisen kommer att leva länge än och ställa till bekymmer både för grekerna själva och för Europa i övrigt.

Jag har också noterat att den svenska regeringen nu har brutit ytterligare ett löfte. Före valet sade regeringen att Norrbotniabanan skulle börja byggas under den här mandatperioden. Nu sägs att banan ska börja byggas under nästa mandatperiod och på något mycket märkligt sätt försöker regeringen hävda att detta senare besked är ett sätt att uppfylla vallöftet på. Jo, jo – regeringen kan ju försöka inbilla oss det. Men det går inte – det före valet givna löftet är brutet. Den satsning som på ökat underhåll av järnvägarna som ska göras kommer även den att inriktas på de starkt trafikerade passagerarlinjerna i Syd- och Mellansverige. Norrland finns som inte riktigt i medvetandet på den nya regeringen – heller.

Med stort nöje tittade jag på SVT-programmet om hur Nya moderaterna skapades. Det blir tydligen ett program till. Det gör gott i min själ att veta att jag varit med om många av de händelser som speglas i programmet. Naturligtvis visste jag inte allt om vad som skedde bakom kulisserna. Men lite av det. Och i stort alla de politiker som skymtade förbi har jag haft att göra med i jobbet. I alla fall sedan 1979 när jag började på Hudiksvalls-Tidningen och fram till 2009 när jag inte fick vara med längre.

Det känns gott att ha den erfarenheten och de minnena.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Adhd och utrymme

Först var det ett inslag i nyheterna och sedan kom programmet Korrespondenterna i SVT2. Jo, jag förstår att nyhetsinslaget var hämtat från en del av det som Korrespondenterna handlade om – adhd. Det handlade om diagnosen Adhd och hur man tacklar sjukdomen i olika delar av världen. Fast det var egentligen bara de väldiga skillnaderna i hur man diagnostiserar och behandlar adhd i Frankrike och USA.

I USA pumpar man i ungarna mediciner i en helt otrolig utsträckning. Diagnoserna måste också ifrågasättas eftersom det uppges att ungefär 15 procent av skoleleverna har adhd. I Frankrike – och i Sverige – ligger antalet adhd-diagnostiserade på mellan tre-fem procent av eleverna. Jag minns inte om jag hörde vilka åldersgrupper som det handlar om.

Att så många fler barn i USA än i Europa har adhd tror jag inte på. Över huvud taget är jag skeptisk till diagnosen och jag har definitivt en känsla av att det finns en tendens i samhället att överdiagnostisera både unga och gamla. Förmodligen för att hitta en förklaring till ett beteende som ligger lite utanför ramarna som majoriteten anser vara normen. Det kan också finnas, under trycket från omgivningen som ger en person en känsla av att vara utanför, ett behov av att få en diagnos som ”förklarar” beteendet.

Sedan må man hela tiden ha i åtanke att det finns starka ekonomiska krafter bakom utvecklingen som gör att vi hela tiden blir ”sjukare” eller betraktas som ”sjuka”. De krafterna stavas medicinbolagen som tjänar stora pengar på den medicin som gör adhd-diagnostiserade barn lugnare och mer koncentrerade. Ja, i ett senare inslag i nyheterna rapporteras det om att förskrivningen av antidepressiva medel ökar till unga människor. Till och med ner i åldrar där barnen går i lågstadiet.

Men det här med adhd. I Korrespondenterna fanns det några experter som har samma åsikt som jag. Nämligen att det finns barn som är livligare än andra. Så har alltid varit fallet. När jag gick i skolan fanns det självklart en del klasskamrater eller andra i skolan som var – som vi sa då – busigare och mer fyllda av hyss än andra. Så var det och det var väl inte något konstigt med det. De ”hanterades” med anmärkningar, kvarsittningar och sämre betyg i ordning och uppförande (finns fortfarande sådana betyg?). I regel var de påhittiga och smarta. I dag säger man väl att de var kreativa och intelligenta. Det har genom historien visat sig att dessa busiga pojkar och flickor (mest pojkar) i vuxen ålder har rönt framgångar inom de områden där de utvecklats – som idrottsmän, konstnärer, musiker, företagare. Framgångsrika byråkrater har en helt annan bakgrund.

Det är väldigt lätt att i den här diskussionen komma in på den minskade toleransen i samhället. I dag finns det inte utrymme i skolorna för hyss och bus. Sannerligen inte i samhället i övrigt heller. Allt ska gå enligt normen och den eller de som bryter normen ser man på som man nästan skulle se på en utomjording. Vart har våra original tagit vägen? Inte finns det många sådana kvar längre. Men förr i tiden satte de färg på samhället vare sig det var stadsdelar i större städer, i hela mindre städer eller i byar.

I Enånger fanns exempelvis Hugo. Han betraktades som en smula eljest i byn. Han hade ett speciellt sätt att gå och när han pratade glappade löständerna. Byborna hade roligt åt det eftersom det såg ut som om tänderna fortsatte röra sig efter det att han slutat prata. Och jo, det såg roligt ut. Hugo hade nog aldrig varit lagd åt adhd-hållet. Men ett original var han. Efter ett liv som bjudit jobb som fiskedräng och skogshuggare kom han så småningom in till Iggesunds bruk som pappersbruksarbetare.

Ibland kallades han upp till kontoret. Det var när bruket fick besök av tyska kunder. Då fick Hugo agera tolk. För tyska hade han minsann lärt sig när han lyssnade på radio under andra världskriget. Tyska kunde han därför flytande. Förvåningen blev också stor i byn när det stod klart att Hugo kartlagt Enångersmålet. Flera tusen ord i normalskrift och fonetisk skrift med översättning till normalsvenska hade han plitat ner genom åren och så skickade han ner det till Uppsala universitet som gav ut en ordbok.

Smart som tusan och eljest i uppträdandet var han en udda figur i samhället. Men alltid respekterad för den han var. För han var ju alltid ”en av oss”. Vi kan ha roligt åt honom ibland, men inga andra fick driva gäck med honom. Det var i alla fall så jag uppfattade det. Kanske var det rätt uppfattat. Kanske fel.

Jag skulle önska att det skulle finnas mer utrymme i samhället. Ett utrymme som också ger plats för alla dem som tänker lite utanför ramarna och agerar därefter.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Sällsynt olycka

Så nu är det fixat – alla skriverier som har legat och väntat på att bli skrivna och som har med Sunnanå att göra. Texterna till bilagan är klara och jag hoppas bara att de får grönt ljus. Ja, i morgon ska jag träffa en företagare vars företag jag har skrivit om. Han har säkert en del synpunkter, men det är bara trevligt. Protokoll och utdrag ur protokoll har fixats och jag har satt in en massa papper och handlingar i pärmar.

Tyvärr har det inte blivit något eget skrivande, men det får anstå till en annan dag. Det viktiga är ju att skriva över huvud taget och även om det stundtals är väldigt mycket så är det hela tiden roligt. Gissningsvis är det väl ett skäl till att jag alltid har hamnat på sekreterarstolen när jag engagerat mig i föreningar. Både i Umeå och i Sundsvall blev det ju så när jag var aktiv i respektive orts flygklubb. Fast i Sundsvall hette det Flygsällskap. Det tyckte och tycker jag är en trevlig benämning på en förening.

Apropå flyg så ser jag att ett segelflygplan har havererat i Norrbotten och dessvärre ser det ut som om det är en som har följt med planet ner mot marken. Planet har ännu inte hittats och risken är stor för att den personen har omkommit. Den andra personen som var med i planet hoppade ut med fallskärm och klarade sig.

Olyckor med segelflygplan är väldigt sällsynta. Visserligen kan det hända tämligen frekvent att segelflygare gör så kallade utelandningar, det vill säga landar där det går att landa och att det inte är på någon flygplats. När uppåtvindarna inte kan hittas och föra planet högre upp och längre bort så finns det bara ett alternativ och det är att landa så säkert som möjligt.

Från tiden när jag flög kommer jag ihåg berättelser om att många segelflygare begav sig upp i fjällvärlden på vårvintern. Tydligen skapas goda uppåtvindar där och jag har hört att segelflyg kan komma upp på höjder som normalt trafikeras av trafikflygplan. I norra Sverige är det lugnt. Trafikflygplanen kör ju inte i några stråk över fjällen så då kan segelflyget ligga i sina trevliga bubblor där uppe. Det måste vara en väldigt speciell känsla.

Själv har jag aldrig suttit i ett segelflygplan. Däremot fick jag upp dottern i ett en gång när de ett sportlov hade uppstigningar från Sidsjön i Sundsvall. Hon gillade det starkt, vill jag minnas. Även om hon hade sina tvivel när hon fick ha fallskärmen på sig utfall något oväntat skulle inträffa. Om det hade hänt hade hon fått hoppa över stan och det hade ju varit något att berätta om.

Sunnanå har spelat sin sista träningsmatch inför seriestarten på söndag. Det gjorde laget i Piteå och mot Piteå. Det blev stryk med 3–0, men det är inte så dåligt med tanke på att Sunnanå spelade mot ett allsvenskt lag och saknade tre spelare som var engagerade i landslagsspel. Sundsvall fick för övrigt också stryk i sin allsvenska premiär. Hemma förlorade Giffarna med 1–4.

Nej det här duger inte. Nu ska jag vara social en stund innan det blir dags att gå till sängs så att jag – kanske – är utvilad inför de två närmast kommande dagarna, som ser ut att bli arbetsfyllda. Vilket är väldigt kul för mig.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 1 kommentar

Månbilder och final

Jag tror inte att jag sover sämre för att det är fullmåne. Sådant har jag inte trott på – att man sover bättre eller sämre därför att månen står i olika faser. Fast det kanske man ska göra. Månen har ju dragningskraft som skapar ebb och flod så måhända har det inverkan också på oss människor. Åtminstone en del. Det är i alla fall fint när det är fullmåne.

DSC02598

Häromkvällen tog jag den här bilden som jag tycker blev någorlunda hygglig. I kväll gick månen upp över horisonten och hade en annan kulör. Den var rödare i början men eftersom jag försökte plåta med linsskyddet på och innan jag förstått varför det inte fungerade hade månen fått en ljusare färg.

DSC02620

Lite tjusigt tycker jag det är även om jag inte kan ta bilder som förmedlar samma känsla som uppstår när ögat träffas av bilden och upplevelsen. Det är ju så mycket i levande livet som påverkar just den känslan och som aldrig någonsin kan fångas med kamera vare sig det är stillbilds- eller filmkamera.

Just känslan och upplevelsen ville en av våra vänner uppleva i Skellefteå Kraft arena i eftermiddags när han kollade den femte semifinalmatchen mellan Skellefteå AIK och Linköping. En match som nu alla vet att SAIK vann och därmed blev klara för finalspel för femte året i följd. All respekt för den insatsen. Nu återstår att se om finalspelet slutar med seger också vilket i så fall skulle ge den tredje raka SM-titeln och det tror jag inte något lag har mäktat med tidigare. Hur det går återstår att se. Finalmotståndaren, vilken det nu blir, har ju inte kommit till finalen av en slump precis, så det blir säkert jämna kamper.

När mannen var på hockey så kom hans hustru och dotter hit i stället. Vi åt och pratade och hade jättetrevligt. Vi satte förstås på tv:n också så vi kunde hålla oss informerade om hur det gick i matchen. Eftersom hockeyintresset mest inskränker sig till att veta hur det står och går i matchen, så nöjde vi oss med det. Känslan, stämningen och – som jag gröna vill kalla det – oväsendet går inte fram när man bara kollar repriserna på målen som görs. Goda vänners umgänge smäller högre, tycker jag. Tids nog är hockeysäsongen över och då är alla med i svängen igen – såvida inte Sunnanå lirar fotboll då. För då ska be att få avstå för att i stället kolla fotboll.

I nyhetsflödet ser jag att en vulkan, Villarrica i södra Chile, har fått ett utbrott som tvingat fram evakuering av befolkningen som bor i närheten av vulkanen. Alltid slår det mig hur små och obetydliga vi människor är inför naturens otyglade och ostyrbara krafter. Det är fascinerande i sig och något som aldrig så ny teknik kan skydda oss emot.

Med visst intresse läste jag en liten artikel på dn.se om hur språket sakta förändras i takt med att vi blir alltmer vana att uttrycka oss via sms och twitter och allt vad det heter. Nu blir det tydligen allt vanligare att inte sätta punkt efter en mening. Detta därför att punkten tydligen betraktas som formell och som ett uttryck för – ilska. Jag förstår faktiskt inte sådana här glidningar i språkutvecklingen och kommer förmodligen, hoppas jag, att sätta punkt när det är slut på meningen. Då och då avslutar jag också en mening med tre punkter – … – bara för att jag kan och för att jag tycker att det passar. Om dessa tre punkter på något sätt uttrycker något som jag inte menar har jag inte en aning om och jag bryr mig faktiskt inte om det heller.

I morgon väntar ytterligare en helgdag. Den dagen har jag tänkt viga åt skriverier av olika slag. Bara så att ni vet. Blir det ett riktigt fint väder kan det tänkas att jag även tar en promenad. Om inte annat för att lura på när det blir bäst att byta till sommardäck. Än kan det bli vinterväder och halka. Kanske. Tror jag.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Kortast hittills

En heldag i Luleå – ja, i alla fall en hel eftermiddag och en god del av kvällen – med mycket arabisk mat, arabiskt kaffe, te, sötsaker samt ett gott och glatt umgänge. Det har varit min och vår dag i dag. Mätt så det räcker för ett par dagar framöver, känns det som. Huvudet fullt av positiva intryck.

Vad mer finns att säga? Jag har inte en aning om vad som hänt ute i världen i dag och jag är säker på att jag får reda på det när jag väl börjar ta in nyheterna. Men det gör jag inte nu utan det får allt vänta till i morgon.

Och därmed har jag väl skrivit mitt kortaste inlägg på bloggen sedan jag började i oktober 2010. Någon gång skulle det väl ske och det skedde i dag.

Fortsatt god helg på er!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar