Det är naturligtvis bra att Mats Odell, andre vice ordförande i Kristdemokraterna, nu har bestämt sig för att kandidera till ordförandeposten i partiet vid det extra rikstinget som partiet ska ha i slutet av januari. Det är alltid välgörande att sittande ordförande får konkurrens vid ett omval och nu är turbulensen stor i partiet.
Mats Odell har varit med länge i partiets topp och ledning. Redan 2004 när Göran Hägglund valdes så hade han utifrån landet fler nomineringar än Hägglund. Det hade för övrigt också Maria Larsson och jag minns från den tiden att jag förordade henne som ny ordförande. Nu tror jag inte för ett ögonblick att Maria Larsson är särskilt sugen på att ställa upp som kandidat, men det skulle ju onekligen vara spännande om hon gjorde det – utifrån rent journalistiska synpunkter. Tänk er att alla tre i den absoluta partitoppen ställde upp som kandidater mot varandra. Rimligtvis då med litet olika teman och olika viljor för att få partiets väljarstöd att öka.
Vilka motsättningar skulle inte ett sådant scenario avslöja. Men redan nu – när Hägglund ställs mot Odell – avslöjar det ett inre liv i partiet som säkerligen har bidragit till att Hägglund inte hårt kunnat driva vissa frågor mot framför allt finansministern men också mot de övriga alliansledarna i regeringen. Måhända han varit låst av en oenighet i partitoppen..?
Och när Odell nu ställer upp så avslöjar det också att Odell förmodligen under lång tid har varit missnöjd med sin situation. I alla fall sedan valet när han förlorade sin statsrådspost. Troligen var det då som ett frö till revansch såddes och då till en revansch som inriktade sig på att han skulle göra livet surt för partiledaren som bytte ut honom mot Lyckselesonen Stefan Attefall. Sådana eventuella hämndkänslor finns och framkallas förstås även bland kristdemokrater, då det kan vara högst mänskliga känslor. Och alla är vi människor – hur högt moraliskt stående vi än vill vara.
Jag finner inte någon annan orsak till varför Mats Odell vill bli partiledare. Om han efter att under så lång tid ha suttit i absoluta toppositioner i partiet och i regeringen inte anser att han kunnat påverka politiken – vare sig i partiet eller i regeringen – på det sätt han vill, så kan han absolut inte göra det som partiledare. Nej, han drivs av något annat. Och skulle mot den bakgrunden säkerligen må gott av att sitta av åren som riksdagsledamot fram till nästa val och därefter ägna sig åt – ja, varför inte en bitter och avslöjande memoarbok.
Nu till något helt annat, som jag inte än hunnit beröra. Sunnanås damer åkte i går till Sundsvall för den viktiga bortamatchen mot Sundsvall DFF. Tyvärr fick Sunnanå stryk med 4-2 och därmed är det kört för laget att gå upp i allsvenskan till nästa säsong. Glädjande nog var det lagets två främsta målgörare Peppe och Linda som gjorde Sunnanås mål. Peppe, som länge varit lagets i särklass duktigaste och viktigaste spelare.
Till nästa säsong förlorar Sunnanå Linda Fransson, men de många unga tjejerna i laget som skaffat sig erfarenheter i år kommer säkerligen tillsammans med Peppe och Helen Ukaonu – jag hoppas och tror att de kommer att vara kvar nästa säsong också – att spela stabilare och därmed inte åka på en del onödiga förluster. Så 2013 tror jag att vi åter får se allsvenskt spel för Sunnanå – det finns i alla fall all anledning att hoppas på det.
Ristningar 