Så blir det nog…

I dag berättade finansminister Magdalena Andersson (S) att den svenska ekonomin går väldigt bra. Lägre arbetslöshet och ökad sysselsättning har gett staten mer skatteintäkter än man tidigare räknat med. Regeringens prognos sträcker sig fram till 2020 och den prognosen säger att högkonjunkturen håller i sig. I praktiken innebär väl det också att regeringen fortsätter att få in pengar i en god takt. I alla fall kan man lugnt räkna med att regeringen kommer att spendera de pengar som den nu räknar med att få.

Magdalena Andersson varnar emellertid för att den demografiska utvecklingen kommer att ställa stora krav på kommuner och landsting. De äldre blir allt fler och det blir även fler barn och ungdomar. Detta kräver stora framtida satsningar på vård och omsorg samt skola och förskolor. Pengarna som det tros kosta framåt 2025 är 40 miljarder kronor mer än vad fallet är i dag. Och staten räknar med att betala de pengarna eftersom  kommuner och landsting annars måste höja skatten mycket.

Regeringen har redan utlovat fem miljarder kronor till välfärden i höstbudgeten. Men med det starka finanserna kan man nog räkna med att den rödgröna regeringen kommer att lägga fram en budget i höst som är generös i många avseenden och som kommer att gynna en hel del inför och under valåret. En regering som spenderar kan ju alltid hoppas på att det ska gynna deras partier i valet.

Vi får se vad som händer när budgeten väl presenteras. Det är ju inte bara välfärdssektorn och skolan som behöver pengar, utan även rättsväsende och försvar för att nämna två exempel på områden som rymmer frågor som plötsligt kan bli stora igen nästa år.

Vad jag tycker är intressant är vad dessa utomordentligt starka finanser betyder för det uppseglade skattebråket i riksdagen. En samlad opposition har ju gått emot regeringens förslag att höja två skatter och införa en så kallad flygskatt. Jag kan mycket väl tänka mig att regeringen när den sitter för sig själv och funderar kan överväga att släppa dessa skatteförslag. Pedagogiskt är de svåra att få genomslag för när ekonomin går så bra och det ändå finns ett reformutrymme. Regeringen vill säkert också i det här läget undvika en misstroendeomröstning mot finansministern. Hon klädde sig i gyllene kläder i dag och strålade som en sol. Utåt ger det en bild av en framgångsrik finansminister och en lyckosam regering. Den bilden skulle onekligen solkas av om finansministern utsätts för riksdagens misstroende.

Mitt grundtips blir därför att höstbudgeten inte kommer att innehålla skattehöjningarna. De får återkomma till nästa höstbudget, som då nästa regering får ansvar för. Vilken regeringen det nu blir. Det är ju alltid lättare att höja skatter första året av mandattiden än det sista året. Det som sker tidigt under mandatperioden glöms bort av väljarna tre år därefter.

Vad man också bör tänka på är att prognosen som regeringen presenterade är just bara en prognos. Det vill säga en gissning eller ett antagande om hur åren framöver kommer att bli. Så mycket kan hända som välter prognoserna över ända. Lehmankraschen och dess effekter över snart sagt hela världen kom fort och var oanade. Liknande krascher eller andra händelser kan snabbt grusa all optimism och särskilt om perspektivet sträcker sig fram till 2020. Det skulle mot den bakgrunden kanske inte vara så dumt att – som det heter – spara i ladorna till sämre tider. Och att amortera på statsskulden. Att den minskar de närmaste åren beror mest på att dess andel av den totala ekonomin blir mindre.

Ja, det var dagens lilla kommentar. I dag fick jag den första målningen av täckfärg gjord av det som var kvar att måla. I morgon gör jag den andra strykningen – så långt färgen räcker. Jag hoppas att arbetet blir accepterat. Jag vill tro det. Totalt sett har det ju blivit många timmar, men det har inte gjort mig något. Det är ju så roligt att ha något vettigt att göra. Vettigt var det också för min del i dag när jag noga putsade fönstren på inglasningen av balkongen. Den börjar kännas färdig nu.

Välkommet initiativ

Det kommer ju att bli strid om skatterna i riksdagen så småningom. De fyra borgerliga partierna har med stöd av Sverigedemokraterna sagt sitt om regeringens förslag att höja och införa tre skatter. De kommer inte att godkänna detta och det som i förlängningen hotar är en misstroendeförklaring mot – kanske – finansminister Magdalena Andersson. Allt är dock mycket osäkert. Partierna som utgör en majoritet i just denna fråga är inte överens om särskilt mycket annat än just att de är emot dessa skatter.

Tids nog får vi se vad som händer. Spekulationerna kan vi spara. Men när det talas om skatter så presenterades en intressant debattartikel i Dagens Nyheter i dag. Det var Karin Pilsäter, skattepolitisk utredare på TCO, och Mikael Sandström, chefsekonom på TCO, som författat artikeln.

De två utgår från det som de karaktäriserar som kärnproblemen – den stora skillnaden mellan beskattning av arbetsinkomster och kapitalinkomster samt att nuvarande skatteregler gynnar skuldsättning och det både för personer och företag. Ur dessa kärnproblem skapas en rad andra problem.

Pilsäter och Sandström är less på skattefrågorna har ”blivit tillhyggen i en politisk gyttjebrottning”. De efterlyser en samsyn om problemen och därmed också om den grund på vilket skattesystemet ska vila. En sådan grund ska i sin tur se till att skatterna finansierar offentliga åtaganden samtidigt som det gagnar tillväxt och konkurrenskraft.

Det som de båda debattörerna är ute efter är en ny så kallad århundradets skattereform. En ny – ja, en sådan har träffats tidigare. Det var 1989 som regeringen Ingvar Carlsson och dåvarande Folkpartiet (idag Liberalerna) kom överens om att sänka marginalskatterna och begränsa ränteavdragen. Denna reform var ytterligt positiv för svensk ekonomi, men det dröjde i och för sig inte särskilt länge förrän regeringarna började göra förändringar som i dag har formats till ett nytt stort lapptäcke.

Så visst är det dags att försöka få fram en ny skattereform. I det debattläge som råder är det helt osannolikt att partierna på båda sidor av blockgränsen ska kunna sätta sig ner och börja prata om en skattereform. Det arbetet får nog anstå i drygt ett år till efter valet; valresultatet kan komma att ruska om en del partier. Dessutom hinner mycket hända med och inom ekonomin under tiden fram till valet som förändrar förutsättningarna och kan få politikerna att tänka i lite större banor. Dividerandet om skatter hit och skatter dit är tekniskt och förmår verkligen inte att engagera väljarna på det sätt som politikerna tycks tro. Tvärtom.

Förra gången när det begav sig spelade TCO en stor roll för att skattereformen verkligen blev av. Förhoppningsvis kan initiativet som togs med debattartikeln leda till ett liknande resultat. Jag har ett vagt minne av att då, när jag arbetade som politisk redaktör på Västerbottens-Kuriren, välkomnade TCO:s tankegångar. När reformen var ett faktum hade jag flyttat söderut till Sundsvalls Tidning och fick där applådera resultatet av förhandlingarna.

Min dag i dag har varit bra. Jag har skrivit till en bit in på eftermiddagen och därefter har jag pysslat med finputsning av detaljer på den nu inglasade balkongen. I morgon lär det bli målning igen; det är ju två vändor kvar med det innan jag har fullgjort mitt åtagande.

Gustafsson, Isaak och Maru

I dag kom Johan Gustafsson hem till Sverige exakt på dagen fem år och sju månader sedan han togs till fånga av al-Qaida i Mali. Det är fantastiskt roligt för honom och för hans nära och kära som under årens lopp har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Vid en presskonferens i kväll var utrikesminister Margot Wallström mycket nöjd med att Johan Gustafsson har friats och nu kunnat komma hem.

Från UD:s sida uppges via både formella och informella källor till olika medier att man hela tiden har arbetat intensivt med att försöka få Gustafsson fri. Exakt vad som har lett fram till att han friades sägs det naturligtvis inte någonting om. Margot Wallström säger att frigivandet är en frukt av de ansträngningar som gjorts av UD, av polisens nationella operativa avdelning (NOA) samt av andra svenska och utländska myndigheter.

Den sydafrikan som kidnappades samtidigt med Johan Gustafsson, Stephen McGowan, sitter fortfarande som gisslan.

Många har ställt frågan om lösensumma har betalats. Den nordafrikanske grenen av al-Qaida, Aqim, begärde från början 220 miljoner kronor för att släppa Gustafsson fri. Den sydafrikanska hjälporganisationen Gift of the givers (GOTG) har haft kontakter med gruppen och fick ner summan till först 80 miljoner och i april i år till 44 miljoner kronor. Utrikesminister Margot Wallström svarade inte på denna fråga direkt utan hänvisade till att det är en svensk policy att inte betala några lösensummor. Möjligt, rent av troligt, är ändå att en lösensumma har betalats via någon mellanhand. Det som bland annat talar för det är att Stephen McGowan fortfarande är gisslan.

I det här sammanhanget och medan vi alla kan glädjas åt att Johan Gustafsson är fri finns det skäl att påminna om två andra fall där svenskar sitter fängslade i andra länder. Den mest kände är förstås Dawit Isaak som utan rättegång har suttit fängslad i Eritrea sedan 2001 – i femton år. För ett år sedan kommenterade Eritreas utrikesminister Osman Saleh för franska journalister fallet Isaak. Osman Saleh sade då att han trodde att Dawit Isaak snart skulle bli fri och att det skulle kunna ske inom ett år. Nu har det gått ett år och den optimism som började gro för ett år sedan har sedan dess börjat vissna.

Då för ett år sedan var journalisten Martin Schibbye – som greps av eritreanska myndigheter tillsammans med fotografen Johan Persson 2011 – åter i Eritrea. Också han hade talat med företrädare för eritreanska regeringen, som också de trodde att Isaak snart skulle friges. Låt oss hoppas att Dawit Isaak snart får göra samma resa som Johan Gustafsson fick göra i dag.

Ytterligare en fånge är hjärtläkaren Fikru Maru som sitter i fängelse i Etiopien sedan 2013. Hans hälsotillstånd är dåligt och han opererades av ett svenskt läkarteam i slutet av förra året då Maru hade en kollapsad lunga. Han har för inte så länge sedan frikänts av landets högsta domstol från anklagelsen om korruption, men står även åtalad för att ligga bakom en brand i fängelset.

Fikru Marus dotter Emy besöker honom varje dag i fängelset. Hon får träffa honom 20 minuter och då enbart tala det lokala språket. Gång på gång har hon försökt att få UD att arbeta mer intensivt och i ett brev till UD avslutar hon på följande sätt:

”Mitt hjärta brister i tusen bitar om jag måste ta hem honom i en kista, men jag kommer leva med samvetet att jag gjorde allt jag kunde för att rädda honom. Vill inte ni kunna säga samma sak? För i den takten ni jobbar nu så går han snabbt mot döden och ni långsamt mot en återvändsgränd.”

Förhoppningsvis kommer UD:s arbete väldigt snart att resultera i att Fikru Maru först och främst får den avancerade och långsiktiga vård han behöver. Och förstås att han får komma hem till Sverige. Det allra bästa vore om han kan få den här i landet.

Detta om detta. I dag har jag mest ägnat mig åt skriverier. Det visade sig emellertid att de inte dög och därför blir det väl ytterligare någon dag som jag får ägna åt detta – min favoritsysselsättning. Men jag var också ner till stan för att uträtta några ärenden. Bland annat var jag in till banken och där fick jag vänta länge. Väldigt länge. Tre kvart närmare bestämt.

Anledningen var framför allt att många kunder kommer in med sina slantar som bara är giltiga betalningsmedel fram till och med fredag. Själv gjorde jag det för länge sedan. Och jag har lite svårt att förstå att så många skjuter upp det nödvändiga till absolut sista stund. Åtminstone har jag svårt att förstå det till dess att jag själv skjuter upp saker till sista minuten. Men då är det förstås en helt annan sak. Och det eftersom det är så mycket lättare att vara kritisk till andra än till mig själv

Besvärande brist

Söndagarna brukar inte bjuda på många knop – om man uttrycker sig på det sättet. Den här söndagen slog nog ett rekord för jag kan så här mot kvällningen inte med bästa vilja i världen hävda annat än att det inte blev en enda knop. Superslappt har det varit. Dock hävdar jag med en viss bestämdhet att man ska unna sig sådana dagar också. Och detta trots att jag är pensionär som sannerligen inte har för mycket att göra. Till mitt eventuella försvar för inaktiviteten för jag gärna fram det under förmiddagen och en bit på eftermiddagen griniga vädret med blåst, regn och kall luft.

På min lista över vad som ska göras i morgon finns det flera saker. En del av dem vet jag kommer att ta tid, så efter träningen på morgonen är det väl bara att skärpa sig och agera effektivt. Jag är säker på att allt kommer att ordna sig helt enkelt därför att det som ska göras måste fixas.

Nu, när jag talat om vad jag inte har gjort, kan det kanske vara läge att skriva om något annat. Jag ser till exempel att installationsbranschen – el- och VVS – har en jättebrist på personal. Enligt beräkningar som gjorts så kommer den bristen att hämma byggandet framöver.

260 kommuner av landets 290 har bostadsbrist. Fram till 2025 ska eller måste 700.000 bostäder byggas för att bostadsbristen ska raderas ut, enligt. Men enligt Installatörsföretagen, som är branschorganisation för elteknik- och VVS-företag, så kommer bara 450.000 bostäder att kunna byggas fram till 2025. Dessutom råder det ju brist på byggnadsarbetare, men det är förmodligen mer känt än att det också råder brist på elektriker och VVS-tekniker.

Nu är det ju sannerligen inte bara bostäder som byggs. Det byggs även mycket annat som industri- och kontorslokaler. Till detta kommer att det också finns målsättningar om energieffektiviseringar i byggnader och renoveringar av det så kallade miljonprogrammet.

Här i Skellefteå behöver man inte gå många steg förrän man ser hur mycket det byggs. Byggnationerna i stan kommer att fortsätta i många år enligt de planer som finns och som bland annat Norran har redovisat. För privatpersoner som behöver få något gjort och som behöver hjälp av en byggnadsarbetare, elektriker eller VVS-tekniker kan det dröja innan den hjälpen kan ges.

I går träffade vi på en bekant uppe på Solbacken som är byggnadsarbetare på ett litet större byggföretag. Den firma som han jobbar på har jobb inbokade en bra bit in på nästa år. Även mindre firmor har jobb som sträcker sig halvårsvis eller ännu längre framåt.

Det är naturligtvis roligt och positivt att det byggs mycket och att det kommer att fortsätta byggas inom överskådlig tid. Hur man ska råda på personalbristen är en fråga som pockar på svar. Det finns många tankegångar från många tyckare och experter om hur det ska gå till. Personligen tycker jag att branschen skulle vara väldigt intressant för många ungdomar. Väljer de att gå en yrkesförberedande linje i gymnasiet kan de vara ute på marknaden och tjäna pengar om tre år. Än snabbare borde det gå för många av våra nya medborgare. Jag känner en kille i Luleå som har gjort arbetsprover inom byggbranschen som blev mycket väl godkända. Men fick han jobb? Nej, det blev studier på SFI, vilket han i och för sig behöver. Men nog skulle han kunna jobba utan dessa språkkunskaper; det finns ju väldigt många exempelvis polacker som jobbar i underentreprenörfirmor vid större byggen utan att kunna prata svenska särskilt väl.

Nåja, jag tror att det bland våra nya invånare och medborgare finns dem som har erfarenhet från olika branscher och då branscher som behövs vid byggnationer. Regler och bestämmelser här i landet är förvisso på många sätt mer detaljerade och bättre än de som råder i många av de länder från vilka flyktingarna har kommit. Men med bra handledning ska det fungera, tänker jag. Å andra sidan har jag också flera gånger hört att inte alla gymnasieungdomar på yrkeslinjer alltid kan få praktik. Och det beror på att firmorna har så mycket att göra att de inte har tid att vara handledare. Det är bara jobb under normal arbetstid och på kvällar som gäller för att de ska hinna med allt vad de har åtagit sig.

Men nu – nu ska jag sluta för dagen.

Skäl att tänka till

Den officiella siffran över antalet omkomna i den katastrofala höghusbranden i London förra veckan är 79. Nu kommer uppgifter om att antalet dödsfall måste vara flera hundra. I huset bodde officiellt omkring 600 personer. 150 räddades och fortfarande saknas väldigt många.

I dag tror man med en viss sannolikhet vad det var som gjorde att branden fick ett så oerhört snabbt förlopp. Allt talar för att det var isoleringen som spred branden. De lokala myndigheterna bestämde sig i fredags kväll för att evakuera de boende i fem höghus, som har en liknade fasadbeklädnad som det höghus som brann i förra veckan. Ytterligare höghus i London, 27 stycken enligt regeringen, har inte genomgått säkerhetstester.

Det är inte så lite intressant det som nu kommit fram. Den isolering som det talas om är cellplast eller kanske mer känt som frigolit. Det är stora plattor som är billigare i inköp och lättare att hantera än annan isolering. Denna isolering är populär att använda även i Sverige. Den är godkänd som byggmaterial och om isoleringen görs på rätt sätt så ska det inte innebära någon ökad brandrisk.

SVT har dock gjort en undersökning som visar att åtminstone tio storbränder i Sverige kan kopplas till just denna typ av isolering. Alla dessa tio bränder karaktäriserades av det mycket snabba förloppet av branden. ”Kommer branden åt isoleringen är det kört”, säger Ville Bexander, brandingenjör på Brandskyddsföreningen, till SVT.

Jag tycker att det låter farligt ändå, även om materialet är godkänt enligt konstens alla regler. Nu är det väl så i praktiken att i princip ingenting är hundraprocentigt brandsäkert. Den där vanliga isoleringen som väl bland annat innehåller glasull (det kliar alldeles väldigt av den i alla fall) vet jag inte hur brandresistent den är. Och i alla gamla hus är det väl spån som är isoleringsmaterial mellan våningar och i väggar. Det står garanterat inte emot några bränder.

Nu ska man väl inte oroa sig i onödan. Här i världen finns det ju så mycket att oroa sig för och man skulle väl bli tokig om man gick omkring och kände sig rädd för allting. Men nog borde det väl vara en god idé för alla dem som bygger nytt eller bygger om att tänka till en gång extra på vad det är man bygger med. Och hur man bygger.

Efter detta förnumstiga råd från en genuin amatör, så är det väl läge att ge en mycket kort sammanfattning av dagen. Den var god. Visserligen blev det en tidig morgon, men under dagen var hustrun och jag ut i en del affärer för att kolla vad det finns för möbler som vi kan sätta på balkongen. Den har blivit så fin nu när den är utbyggd och inglasad och då vill vi ha skapligt möblerat där också.

Vi skannade av marknaden en smula, men flera affärer var förstås inte öppna varför jakten på lämpliga stolar och ett bord fortsätter till veckan.

På bröllop i Ersmark

Det blev en lite annorlunda midsommarafton för vår det i år. Vi var bjudna på bröllop och det var lite spännande eftersom det var drygt 30 år sedan åtminstone jag var på ett bröllop senast. Och då räknar jag inte vår enkla vigsel för 15 år sedan.

Förmiddagen ägnade vi därför åt att förbereda och fixa en del käk som vi lovat att ta med oss och under tidig eftermiddag åkte vi ut till Ersmark där Karl-Axel och Exuperancia skulle vigas. Det var lättsam och trevlig stämning från början. Prästen kom och det var stiftsadjunkten Robert Koss, som blir kyrkoherede i Bureå i augusti. Det visade sig att vi hade mycket att tala om – Sunnanå SK och fotboll i allmänhet och hans dotter Lovisa i synnerhet. Lovisa spelar ju i år i Uppsala efter många år i Sunnanå. Det var kul att orda med honom.

Här på bilden äger själva vigseln rum och den skedde delvis på svenska och delvis på engelska. På gården hade det slagits upp ett tält i vilket det hade dukats upp och det var där som vigseln ägde rum. Det såg ju lite skakigt ut med vädret under förmiddagen, men lagom till själva högtiden sken solen från en klarblå himmel.

För båda parter var det naturligtvis en stor dag. Kanske mest för Exuperancia. Under många år jobbade hon nämligen som nanny åt en familj i Singapore. Dottern i den familjen, som hon hade hand om sedan hon var sex månader gammal till dess att hon var 16 år, hade kommit hit för att vara med på bröllopet. Och det var sannerligen inte nästgårds som hon kom från. I onsdags landade hon efter en resa från – Australien. Där bor nämligen hennes familj nu.

Men inte nog med det. Utan att Exuperancia hade en aning om det kom även sonen i familjen, som hon var nanny för från det att han var nyfödd till dess att han var i 17-18-årsåldern. Också han hade kommit resande från Australien! Dock hade han stannat till hos sin tjej som är utbytesstudent och håller till i Stockholm. Också hon var förstås med i Ersmark.

Dessa ungdomars besök och närvaro var förstås till stor glädje för Exuperancia.

Med god och mycket mat och goda drycker samt självklart en mycket god stämning och gemenskap fortsatte så kalaset i tältet och på gården i Ersmark. Inbjudna var alla fina grannar och det var trevligt folk alltsammans med samtal och skratt.

Vi som var från stan åkte hem framåt aftonen. Men vi är övertygade om att kalaset pågår och att det blev en minnesvärd dag för alla som var där. Inte minst för brudparet själva och för alla deras nära och kära. För oss blev det i alla fall en dag som vi kommer att minnas som en bra dag.

Vad som har hänt ute i världen har jag inte en aning om. Gissningsvis rullar det väl på som vanligt runt om på vår jord utan att jag behöver blanda mig i eller ge mina synpunkter på det.

Bolagsminnen

1,2 miljoner kunder förväntade sig Systembolaget ha i dag. Dagen före midsommarafton är den dag på året när vi handlar mest alkohol, sägs det. Så har det nog alltid varit. Jag minns när jag jobbade på Systembolaget. Det gjorde jag under sommarlov och alla lördagar från 1964–65 någon gång fram till 1971. En dag före midsommar arbetade jag på butiken som låg på Engelbrektsgatan i Örebro. Vi hade tio kassor som var öppna hela dagen och året måste ha varit 1967-68.

Det var kö framför alla kassor hela dagen och när vi räknade ihop dagskassorna för att stämma av dagens försäljning visade det sig att alla kassorna hade över 40.000 kronor i kassalådorna. Fortfarande minns jag att butikschefen Torsten Winqvist samlade ihop alla pengarna och lade dem i prydliga högar på bordet i fikarummet. Så mycket pengar har jag aldrig sett vare sig förr eller senare. Över 400.000 kronor. Och då ska ni veta att en 75:a Koskenkorva kostade cirka 30 spänn.

40.000 kronor då i 1968 års penningvärde motsvarar 341.270 kronor i dag. Så när dagen före midsommaraftonen var över den där gången på Engelbrektsgatan i Örebro så låg det motsvarande cirka tre och en halv miljon kronor (enligt dagens penningvärde) där på bordet. Det var en häftig känsla, vill jag minnas, att se alla dessa pengar.

Märkligare än detta är i historiens ljus att butikschefen som kallades för ”Totta” pulade ner pengarna i små påsar och alla påsar i sin stor portfölj. Sedan tog han cykeln ut på bakgården, cyklade genom två parker fram till banken som låg vid Krämaren, där han bankade påsarna. Jag tror inte att det någonstans i dag finns en butikschef som drar iväg på cykel med 3,5 miljoner kronor i väskan för att komma till banken. Allt det där sköts förmodligen av säkerhetsföretag nuförtiden. Men då var då och nu är nu. Fast det är kul att tänka tillbaka på. Samhället var med de glasögon man har på sig nu så väldigt mycket mer oskyldigt än det är nu.

När jag jobbade på bolaget i Örebro lärde man känna många i det så kallade A-laget. Det var fina gubbar – det var enbart män som hamnat snett av olika orsaker. Jag har övertygat mig själv att tro på att om det varit någon fått för sig att ta pengarna från ”Totte” och någon i A-laget skulle ha sett det, så skulle denne eller denna göra allt för hjälpa ”Totte”. De var ju lite beroende inte bara av alkohol utan även av att han via sin personal kunde vara lite överseende med en lätt fylla när de handlade med sina hopsamlade pengar. Den billigaste vinflaskan kostade ju bara 3.25 och det var många gånger som de framåt lunchtid kom in med en lätt berusning och lade upp någon krona och så bara ören ner till ettöringar för att få en Villafranca.

Min dag har varit god. Jag har målat en sväng och nu är det bara två gånger kvar innan jobbet kan anses ha bli gjort. Jag får väl avvakta gott väder. Det är inte så smart att måla när det regnar på det som ska målas, förstod jag i dag. En del förberedelser för morgondagen har jag hunnit med, men dagens höjdpunkt var massagen som jag fick av Lena Thall i morse. Axlar och nacke behövde sig en ordentlig omgång efter all målning. En del inläsning och förberedelser för kommande artikelskrivande har också hunnits med.