Första snön

Framåt eftermiddagen såg vi hur regnet långsamt övergick i snöblandat regn. Sedan blev det bara snö. Nu snöar det för fullt och enligt väderlekstjänsten ska det snöa fram till i morgon bitti. Kanske längre. Sakta har snön färgat landskapet vitt (vilket är ytterligt välkommet eftersom höstmörkret annars är så rackans kompakt). Det tog ett tag innan snön lade sig också på gatorna. Men där är den nu och bilarna gör spår på vår lilla återvändsgata.

Det känns gott och fint att ha fått på dubbdäcken i veckan. Det känns en smula tryggare att vara ut och köra bil med sådana ”sulor”. Halvt på skämt, halvt på allvar har jag i många år hävdat att när vinterdäcken åker på så är det också dags att plocka fram och sätta på sig lite varmare kläder. Kanske handskar och mössa. Denna klädsel varar sedan till mitten av april när det åter är dags för skifte av däck. Denna gång till sommardäck.

Vi får väl se om det blir så. Hustrun har ju vädjat till mig att sätta på mig lite varmare kläder, medan jag själv ivrigt hävdar moderskapets lärdom: Frys in hösten och svettas in våren så blir du inte förkyld. Det är något som – peppar, peppar – har hållit mig frisk i många år. Frisk från förkylningar. Annat skit har man ju åkt på.

Jag må erkänna att jag dåligt har följt med i dagens nyhetsflöde. Miljöpartiet har inlett sin kongress och uppenbarligen är partiet på väg vänsterut. Olika förståsigpåare spekulerar om det är rätt eller fel av partiet att ta den vägen för att hitta fastare mark för partiet i opinionen. Just nu balanserar Miljöpartiet på fyraprocentsnivån vilket – om det var val i dag – skulle innebära en risk för partiet att mista sina riksdagsplatser. Klart under spärren ligger Liberalerna i opinionen i dag. Även för Kristdemokraterna sviktar förtroendet hos allmänheten.

Nästa års val kan bli riktigt spännande. Tänk vad som skulle kunna hända om dessa tre partier plötsligt skulle ställas utanför riksdagen. Så blir det nog inte. Men att ett eller två partier kan mista sina platser är fullt tänkbart.

En lite grej har jag funderat på de senaste dagarna. Det är hur vi uttrycker oss. Flera gånger under den senaste tiden har jag noterat att många kan säga att ”de har lagt på luren” när de avslutat samtalet och att de ”väntat i luren” när de suttit i telefonkö.

Vaddå? Det finns ju inte några lurar längre. Det är mobiltelefoner. Men på ett sätt gläder det mig att gamla uttryck fortfarande har en relevans. Även hos lite yngre personer som väl knappast upplevt telefon kopplad till ett vägguttag.

Min dag har varit bra.

Lär sig knappast

Ni som läser vad jag skriver har nog förstått att jag gillar olika former av idrott. Nuförtiden enbart förstås att titta på TV och på vad som visas där. I år har det inte av olika skäl blivit så ofta som jag velat att jag gått och kikat på Sunnanås tjejer när de har spelat.

Nåväl, en sport bland många som jag gillar att titta på är cykel. Där sitter de och trampar i 15-20 mil – inte sällan uppför höga berg och ned mot djupa dalar för att sedan klättra upp igen. Men många etapper går på ganska slät mark. Då ligger den stora klungan på kanske 100 cyklister eller fler tätt, tätt intill varandra.

Det är i mycket en kollegial resa. Cyklister från olika stall cyklar bredvid varandra och pratar. Ingen verkar ta i när de ligger i den stora klungan. Så sticker någon iväg och får med sig en handfull konkurrenter från olika stall. De bevakar varandra. Men klungan cyklar lugnt vidare. Den är väl medveten om att när det börjar bli en eller en och halv mil kvar så är det dags att sätta fart. Och när cyklisterna i klungan väl bestämmer sig, så äter den sig snabbt ikapp utbrytarna.

Nere på kontinenten är intresset för cykelsporten oändligt mycket större än det är här uppe i Norden. Vägarna är kantade av entusiaster och när det bär iväg uppför står de inte sällan mitt i vägen för cyklisterna. Många gånger har jag sett hur de faktiskt hindrar cyklisterna när de blinda för den ansträngning som cyklisterna är utsatt för springer i vägen för dem.

I årets Tour de France inträffade en stor krasch på den första etappen. En kvinna hade ställt sig en bit upp på vägen med ryggen mot det håll varifrån cyklisterna kom. Hon höll upp ett plakat med en hälsning och hoppades förmodligen på att något TV-team skulle filma hälsningen och henne. När klungan kom – den kör i alla fall med en hastighet av kanske 45-50 km/tim – fanns det inte utrymme för att väja.

En cyklist körde på kvinnan och tappade kontrollen över cykeln. I vurpan drog han med sig massor av andra cyklister. Flera skadades. En cyklist bröt båda sina armar. Kvinnan stack från platsen och höll sig gömd i fyra dagar innan hon gick till polisen för att erkänna sin skuld.

Nu står hon inför rätta. Hennes identitet är hemlighållen eftersom hon är så hatad på nätet. Allt tyder på att hon slipper krypa in i fängelse, men får nog en fyra månaders villkorlig fängelsedom. Proffscyklisternas organisation kräver dock att ett symboliskt skadestånd ska utdömas. Allt för att lära cykelentusiasterna att uppträda korrekt och inte utsätta cyklisterna för fara.

Jag tror knappast att ett villkorligt fängelsestraff och ett symboliskt skadestånd på något sätt kommer att ha någon avskräckande effekt och stoppa stollarna som springer med cyklisterna i uppförsbackarna eller försöker ge dem en klapp på ryggen när de passerar. Nästa års Tour de France och Giro d´Italia kommer att vara precis som vanligt.

Kul förresten – när vi talar om sport – att Skellefteå AIK vann bortamatchen mot Växjö i kväll.

Min dag har varit bra.

Tuffa tag

Dramatik sent på kvällen i Norge. En person har gått omkring i Kongsberg – en stad sydväst om Oslo – och skjutit med pil och båge mot människor. Minst fyra personer har dödats och flera har skadats. Motivet bakom dådet är okänt. Gärningsmannen är gripen. Mer information lär komma kontinuerligt under kvällen och natten och efter förhör med den gripne så klarnar säkert läget samtidigt som omfattningen av dådet blir klarlagt.

Det jag tänkte fokusera lite på är att ett svenskt militärt elitlag har vunnit Adventure Racing World Championships. Det är en extrem tävling och det svenska laget – Swedish Armed Force Adventure Team – bestod av en kvinna och tre män, vilket är en förutsättning för att delta. Alla är anställda inom försvaret.

Tävlingen är extrem. Den består av sju delsträckor som ska klaras av via trekking, mountainbike och paddling. Totalt ska lite drygt 60 mil avverkas och de längsta sträckorna är exempelvis 90 km paddling och 210 kilometer mountainbike. Laget ska ha med sig allt de behöver och vill de spilla tid på att sova får de naturligtvis göra det.

Det svenska laget vann på tiden fyra dygn, en timme och 56 minuter. Laget vann med cirka fyra timmar tillgodo på tvåan som var ett lag från Lettland. Svenskarna sov totalt 3,5 timmar under dessa fyra dygn. Snacka om att de har gjort en väldig prestation.

Jag vet inte varför jag är en smula fascinerad av sådana prestationer. Kanske för att jag själv har gillat att ta ut mig. Kanske för att jag för länge sedan var seg och stark. En grej som jag minns väl var när vi i lumpen hade så kallad fjällutbildning. Eller om det var vinterutbildning. Vi skidade från Åre till Vålådalen och jag bar inte bara min ryggsäck utan även en kompis samtidigt som jag drog en släde med materiel. Det var kul och något jag minns med välbehag.

Hemfärden från Vålådalen till förläggningen i Hålland kryddades med att bussen körde i diket och eftersom jag råkade vara den enda i bussen som hade fått trafikutbildning blev det jag som fick arrangera avspärrningar och organisera bärgningen. Befälen åkte ju i bilar. Det blev sammantaget en tuff dag.

Men det var då det. Att springa några mil var rena nöjet. Nu blir jag ju stolt över mig själv när jag lyckas klara av ett par varv (ett varv är precis en kilometer) på Alhems kyrkogård. Det är ju nära till om det skulle hända något, brukar jag säga.

Om jag vore ung i dag – eller avgjort mycket yngre i alla fall – skulle jag måhända ha fastnat för triathlon.

Det är kul att tänka tillbaka på saker som man har gjort. Minnena livar upp en smula medan dagarna rullar på utan nämnvärda aktiviteter. Hustrun skickade en rolig grej på telefonen. En karl och hans fru satt och pratade och frun frågade honom vad han skulle göra i dag. ”Ingenting”, svarade han. ”Men ingenting gjorde du ju i går”, genmälde hustrun, varvid mannen konstaterade ”Jo, men jag blev inte färdig”.

Det är så det känns nuförtiden och det är också en bra känsla, tycker jag. Därför kan jag också i dag konstatera att min dag har varit bra.

Fotboll, lust och skog

I första halvlek i VM-kvalmatchen mot Grekland på Friends arena i Stockholm såg det verkligen skakigt ut. Grekland spelade ut det svenska landslaget och jag var ganska säker på att Grekland skulle vinna. Ett skott i ribban och ett i stolpen var Greklands facit i anfallsväg. Men de blågula klarade sig från ett baklängesmål. Det var mer tur än skicklighet, om någon frågar mig.

I andra halvlek var det en helt annan spelbild. Emil Forsberg slog in en straff efter att Alexander Isak blivit fälld. Och lite senare var det den senare som visade upp en fantastisk balans i hög fart och kunde göra 2–0. Bakom det målet låg den svenska målvakten Robin Olsen som presterade en mäktig utspark till Isak. Det var elegant.

Nu återstår två matcher i gruppspelet och om inte det svenska landslaget förlorar båda dessa matcher så är vi klara för VM-slutspelet nästa år. Om jag har förstått det rätt. Det är ju kul, men än roligare om båda matcherna slutar med vinster.

I går när jag satte mig vid datorn kände jag plötsligt – ingenting. Det blev inte något inlägg. Må vara att det blir så. Kanske kommer det att hända flera gånger. Snart – i nästa vecka – har jag hållit på med den här bloggen i elva år och under den tiden har jag (till dags dato) skrivit 5 355 inlägg. Om jag räknar rätt så innebär det ett snitt per år med 486 inlägg. I ärlighetens namn ska jag väl säga att det var under de första åren som jag var flitigast och då kunde jag ha flera inlägg per dag.

Sedan flera år tillbaka försöker jag i alla fall att ha ett inlägg per dag. Men ibland sviker – eller sviktar – lusten att skriva. Så blir det förmodligen också i framtiden. Men nog kommer jag att hålla på så länge jag orkar. Att skriva är ju lite grann som att andas. Det känns nödvändigt för mig och för mitt mående.

En liten annan sak innan jag stänger butiken för kvällen. Dagens Nyheter har upptäckt att generaldirektören för Skogsstyrelsen sedan fem år tillbaka, Herman Sundqvist, äger en försvarlig mängd skog. 729 hektar för att vara exakt. Redan när han tillträdde ägde han 420 hektar skog, vilket han anmälde till regeringen som bisyssla. Efter ett halvår på jobbet.

Det är konstigt att detta inte har uppmärksammats tidigare av medierna. I alla fall inte av riksmedierna. För situationen är inte helt utan problem. I de allra flesta fall när det gäller personer som är högt upp på samhällsstegen och sitter som chefer i offentlig förvaltning så ses risken för jäv som ytterligt problematisk. Även om det inte handlar direkt om jäv, så skadar det inte bara personens egen utan även myndighetens eller förvaltningens trovärdighet.

Vi får väl se hur det hela slutar. Kanske blåser det över. Men bäst vore förstås om regeringen ger honom ett annat generaldirektörsjobb på en annan myndighet som absolut inte har med skog att göra.

Hela förmiddagen ägnade jag åt att sitta i olika telefonköer. Det är en smula frustrerande, men som pensionär spelar det ju inte någon roll egentligen. Man kan ju pyssla med annat när man väntar på att få tala med en levande människa.

Min dag har varit bra.

Brott och el

I kväll satt jag och tittade på partiledardebatten i SVT. Den var faktiskt lite intressant och det var kul att se hur vår statsminister – i en månad till – Stefan Löfven framträdde mer avslappnat än tidigare. Avslappnat vilket för hans del innebar att han bättre än tidigare tog för sig i debatten. Gissningsvis har det att göra med att han nu känner att han kan slappna av på ett sätt som han inte bedömt att han kunnat göra tidigare.

När man läser kommentarerna efter debatten som de fladdrar förbi i Facebook till exempel så ser man hur partifolk av alla kulörer hyllar och tycker att just deras partiledare gjorde bäst ifrån sig. Jag ska kanske inte recensera dem på det sättet. Genomgående tycker jag att politikerna och partiledarna alltför ofta talar i alltför generella termer. Sällan eller aldrig konkretiseras förslagen som de talar om. Det är också fortfarande alltför mycket argumentation som hävdar att ”ni har inte gjort någonting” respektive ”varför gjorde ni ingenting när ni hade makten”. Så kommer det förmodligen att fortsätta i evinnerliga tider.

Kriminaliteten var en fråga som diskuterades. Det sägs vara den största och viktigaste frågan i landet i dag. Jag håller inte med om det. Det är en viktig fråga. Tveklöst. Men är det den viktigaste? Jag tvivlar starkt på det.

Med en viss kännedom om hur media fungerar så vill jag hävda att kriminaliteten och då företrädesvis gängkriminaliteten är en fråga som i en icke föraktlig del har blåsts upp av medierna genom en intensiv bevakning av de skjutningar och sprängningar som ändå sker. Visst är det så att dessa dåd är alltför många. Och det är oacceptabelt att de allt oftare sker på offentliga platser, vilket utsätter den breda allmänheten för livsfara. Nästan 40 personer har fått sätta livet till i skjutningar i år i framför allt storstadsområdena.

Debatten gick ut på att presentera många olika förslag. Anonyma vittnen, fler kameror, fler poliser, fler utvisningar, avlyssningar av telefoner och så vidare. Det var bara Stefan Löfven som i ett inlägg breddade det hela till sociala åtgärder, bättre skolor i utsatta områden. Kanske någon annan också sade något i den stilen, men det missade jag i så fall.

Däremot måste jag lyfta upp vänsterpartiledaren Nooshi Dadgostar. När hon fick ordet röt hon till ordentligt och pekade på det som borde ha varit uppenbart för de övriga partiledarna, men som ingen nappade på. Dadgostar hävdade med emfas att kraftiga åtgärder måste sättas in för att begränsa bruket av narkotika. Det är narkotikahandeln som gängen lever av och bråkar om. Många miljoner kronor omsätts varje dag i Stockholmsområdet. Inte sällan är det välsituerade personer i storstadsområdenas centrala delar som köper narkotikan och som därmed göder gängen och verksamt bidrar till gängkrigen och våldet.

Jag vet inte om det var synd att ingen av de andra partiledarna följde upp detta. Eller om det var symptomatiskt. Att minska bruket av narkotika och att satsa på sociala åtgärder är ju ytterligt långsiktigt arbete och ger definitivt inte samma möjligheter till rubriksättning som åtgärder för och inom blåljusverksamheten ger.

En annan fråga som partiledarna kom in på var elförsörjningen. De stora skillnaderna i elpriser i landet togs upp och angavs vara helt på tok. Det talades om att förstärka kapaciteten att skicka ner mer el från norra delarna av landet till de mellersta och södra delarna i landet. Kruxet är förstås att den el som produceras i norra delarna av landet till allt större del kommer att behövas just i norr. De stora satsningar som görs på fossilfri tillverkning av stål och i gruvindustrin samt batteritillverkningen kräver mycket el, vilket minskar möjligheten till ”nationell export” av norrländskt producerad el.

Farhågor uttrycktes också för att industrin inte ska klara de höga elpriserna. Dock utan att ens antyda att de stora industrierna naturligtvis har helt andra elpriser – mycket lägre – än vad privatkunderna har. Det nämndes inte heller något om den intima kopplingen som den svenska elmarknaden har med angränsande länder och att priset på el sätts på en europeisk så kallad spotmarknad.

Talet om att Sverige nu och i framtiden har ett väldigt stort elöverskott som kan exporteras är jag inte särskilt imponerad av. Det som behövs i en alltmer elektrifierad värld är modern kärnkraft i mellersta och södra Sverige.

Det blev kanske lite långt det här. Synd att Moröns tjejer förlorade mot Norrköping i dag. Men min dag har i alla fall varit bra.

Polen och lite sport

Det kändes lite eljest att under en stund kolla på Stockholms Maraton. Höstfärger i stället för försommargrönska. Men tydligen var det perfekt väder att springa i. Vindstilla och 14-15 grader. Troligen mycket syre i luften. Det blev bra tider. Kul också med en spurtseger i herrklassen. Förmodligen för första gången i loppets historia.

Redan i går presenterades nyheten att författningsdomstolen i Polen har kommit fram till att flera delar av EU:s grundfördrag är oförenliga med Polens grundlag. Det är mycket uppseendeväckande och väldigt dramatiskt. Detta eftersom domstolen med detta ställer sig utanför den grund som är förutsättningen för ett medlemskap i EU.

Nu blir inte domen giltig förrän den publiceras i Polen och det är regeringen som avgör när det ska ske. Och om det ska ske. Polen och EU har länge legat i en konflikt med varandra eftersom regeringen i Polen undan för undan har dragit landet mot ett auktoritärt styre. Regeringen tvingar domare att sluta för att få domare som dömer som regeringen vill att lagen ska se ut.

Vi får väl se om Polen i slutändan publicerar domen. EU har uppmanat landet att frångå politiseringen av rättsväsendet, vilket Polens regering vägrar att göra. Så länge Polen är medlem i EU och obstruerar mot beslut som fattas i EU och ska gälla i EU, kan EU-domstolen utdöma kraftiga viten. Dessa skulle landet förmodligen strunta i att betala, som det verkar nu i alla fall.

Från 1 januari kommer en ny EU-lag att gälla: villkorslagen. Den medger att EU kan hålla inne med ekonomiska stöd och bidrag till det land som inte respekterar rättsstatens principer. Redan nu har stora belopp hållts inne i väntan på hur Polen skulle ställa sig till kraven på en rättssäker ordning. Polen är en av de största bidragstagarna i EU och innehållet stöd kan negativt påverka Polens ekonomi. Så stora är bidragen.

Vi får väl se vad som händer. Klart tycks i alla fall vara att EU måste vidta åtgärder mot Polen och Ungern för att de staterna inte tillämpar rättsstatens principer. Grunden för medlemskap i EU är och ska vara densamma och de som inte följer dessa principer ska – i sista hand – förvägras medlemskap. Innan dess kan dock många olika åtgärder vidtas för att försöka få regimerna i dessa länder på bättre tankar.

Jag lider med folket i Libanon. Nu läser jag att landet är utan elektricitet och kommer att vara det kanske ända fram till i början av nästa vecka. Detta helt enkelt därför att elkraftverken inte har bränsle. Dag för dag blir situationen allt värre i landet och politikerna som finns gör ingenting. Kanske för att de inte vet vad de ska göra. Deras huvudsakliga gärning tidigare har ju varit att korpa åt sig så mycket som möjligt av den ständigt närvarande korruptionen. Det ger ju inte precis någon erfarenhet av att faktiskt jobba för att landets invånare ska kunna erbjudas någorlunda drägliga förhållanden.

Slutligen – Sunnanås tjejer spelade oavgjort mot Notvikens dito. Det var bra. I första mötet mellan lagen den här säsongen åkte Sunnanå på en tung förlust. Skellefteå AIK vann sin hemmamatch i dag och så vann de svenska fotbollsherrarna VM-kvalmatchen mot Kosovo med 3–0. Men det såg lite skakigt ut ett tag.

Min dag har varit bra.

Snart förlorad förmåga

Jag hängde kanske inte riktigt med under kvällens program med Skavlan. När han pratade med Ed Sheeran – som för övrigt framstod i intervjun som en trevlig person – uppgav den världsberömda artisten att han skrivit tiotusentals autografer. Det fick mig att börja tänka på hur det är vi skriver nuförtiden.

Utgångspunkten för tankegångarna var hur jag numera själv skriver. Det är ju bara någon enstaka gång som jag skriver för hand. Det är en jättestor skillnad från hur det har varit. Under min aktiva tid skrev jag dagligen mycket för hand. Jag skrev när jag satt i telefon och jag skrev anteckningar från debatter som jag lyssnade på. Jag skrev ner tankar i min anteckningsbok. Jag har också handskrivna utkast till både böcker och noveller; utkast som det naturligtvis inte har blivit något av.

Men nu? Möjligtvis att jag skriver mitt namn under något papper som ska signeras. Även det sker alltmer sällan eftersom allt mer sker via dator och telefon och då signeras det via bank-id eller mobilt bank-id. Aldrig eller oerhört sällan blir det så att jag sätter mig ner och skriver något för hand. Jo, inköpslistor om det vill sig väl.

Gissningsvis är jag inte ensam om denna erfarenhet. Med den alltmer sällsynta konsten att faktiskt formulera sig med papper och penna följer förmåga att läsa handskrivna meddelanden eller berättelser. I programmet ”Det sitter i väggarna” som visades häromdagen (sista avsnittet för säsongen) hade det plockats fram papper och kommentaren var att det var så svårt att läsa vad som skrevs för flera hundra år sedan.

Och i programmet ”Fråga Lund” ställdes en fråga om varför små barn så ofta vänder på bokstäverna när de lär sig skriva. Det finns många förklaringar till det, visade det sig. Jag blev nästan förvånad över att barn faktiskt får lära sig att skriva för hand. Allt mer av undervisningen, trodde jag, sker väl via dator och med bokstäverna på tangenter. Ja, så är det väl med telefoner också.

Så hur är det egentligen? Håller handskriften på att försvinna helt och hållet? Hur kommer det att se ut och vara om 10 – 20 år när också vår generation har försvunnit? Hur många kommer då att kunna läsa vad deras far- och morföräldrar knåpat ihop i form av minnen och tankar? Kanske har de varit förutseende och läst in sina berättelser på bandspelare eller med någon annan teknik. Som naturligtvis för länge sedan har gått förlorade därför att den tekniken är historia.

Hur många har möjligheter att läsa disketter eller spela upp kassettband, som de hittar i lådor efter avlidna anhöriga? Eller kika på bilder i diaramar? Ja, man kan förstås hålla upp dem mot ljuset för att se vad de föreställer. Det finns också negativläsare där bilderna kan lagras på dator. Det är ju positivt.

Det här med att skriva för hand är emellertid det som ligger närmast mig och som bekymrar mig. Jag tror inte att det är många som min dotter. Hon skriver oerhört mycket på sin fritid. Hon skriver så kallade fan fictions på engelska som hon delar med likasinnade via nätet över halva jorden. Några sådana som hon skrivit har hon också tryckt upp.

Men varje kväll skriver hon också dagbok. För hand. Det har hon gjort i säkert 25-30 år och jag är så glad över det. Hon har därmed skapat en fantastisk skatt för sig själv. Tänk om man själv skulle ha gjort det. Då skulle måhända minnena lättare återkomma från tider som flytt och från sådant som man varit med om. Dottern har en annan specialitet, som hon garanterat är tämligen ensam om. Hon skriver dessa dagliga betraktelser spegelvänt. Och för henne går det alldeles galant att göra det, vilket jag är djupt imponerad av.

Efter att ha skrivit det här känner jag att jag själv måste börja – om inte annat för att hålla förmågan vid liv – skriva mer för hand. Det är skulle jag tro kreativt. Å andra sidan har jag ju så till den grad vant mig vid att skriva från ett tangentbord (så mycket skriver jag att vissa bokstäver är helt utslitna och inte syns) att det nog är ganska svårt att frångå den vanan. Vi får väl se hur det går.

Men det måste ju vara nyttigt att kunna skriva något mer än sin namnteckning. Så tänker jag.

Min dag har varit bra.

Oväntad pristagare

I går satt hustrun och jag och pratade lite om Nobelpriset. Varje dag presenteras ju nya pristagare och det är lite intressant att få veta vad det är som de har hittat på och kommit underfund och som motiverar priset. I går var det ju också en hel del spekulationer om vem som skulle få litteraturpriset.

Jag är inte alls kunnig på området. Visst jag hört namn på författare och känner till en del av deras produktion. Men jag är sorgligt medveten om att jag genom åren har läst alldeles för lite skönlitteratur. För att inte tala om poesi. I stället har det varit oerhört mycket läsning av utredningar, propositioner, motioner, tidningar och möjligtvis facklitteratur i speciella aktuella politiska ämnen. Den läsmängden av ”måste-typ” har starkt bidragit till att lusten att läsa vanlig skönlitteratur minskade till ett minimum.

Nu tycker jag själv att jag kommit igång – lite – med vanlig läsning. Jag har kommit att gilla författare från Afrika. Chimamanda Ngozi Adichie och hennes Halv gul sol var den första jag läste. Sedan har jag läst flera av hennes böcker. Chigozie Obioma är en annan författare som jag gillar. De är båda starka berättare och jag stort nöje av att läsa dem.

Så när vi satt i går och pratade om vem som skulle kunna få litteraturpriset så hoppades jag att det i alla fall skulle bli en författare från Afrika. Nu blev det Abdulrazak Gurnah som fick det. Han är född i Zanzibar och kom som flykting till England. Han har skrivit tio romaner och två av dem finns i svensk översättning. Jag kommer nog att tämligen snart inhandla åtminstone en av titlarna – ”Paradiset” eller ”Den sista gåvan”. Kanske båda.

Det är fantastiskt kul att Svenska Akademien nu medvetet försöker bredda sig genom att leta författare från andra delar av världen än – i grova drag – Europa och USA. Det finns förstås fantastiska författare runt om på vår jord som aldrig får den uppmärksamhet som de förtjänar i andra delar av världen. Det vore ju fantastiskt också om författare som inte översatts till engelska eller något näraliggande europeiskt språk får den här uppmärksamheten som Abdulrazak Gurnah nu har fått.

Abdulrazak Gurnah blev en pristagare som var helt otippad och det var roligt.

Jag tror att jag faktiskt slutar skriva här. Kanske sätter jag mig en timme eller så med en god bok så här fram emot natten. Jag ska ju upp rackans tidigt i morgon för att komma tidigt till gymmet.

Min dag har varit bra.

Elpriser skenar

Så kom beskedet att den man som misstänkts för att ha utfört sprängningen i Göteborg för en vecka sedan har hittats. Han hittades död i vattnet vid en kaj i Göteborg. Enligt polisen tyder ingenting på att något brott mot honom har begåtts. Skönt på ett sätt att han har hittats, men det skulle naturligtvis ha varit önskvärt att han hittats vid liv.

Den undersökning av sprängningen som nu fortsätter utan att någon gärningsman jagas, blir förstås svårare. Sprängningar sägs ju vara svåra att utreda eftersom så mycket av eventuella bevis förstörs vid explosionen. Polisen har säkerligen väl beprövade metoder för att komma framåt i utredningen. Enligt nyheterna i olika kanaler undersöks bland annat om den misstänkte gärningsmannen skulle ha kunnat ha andra människor som hjälpt honom.

Många är säkerligen intresserade av att få veta vad som orsakade explosionen. Experter borde kunna ta reda på i alla fall vilka alternativ som kan ha stått gärningsmannen till buds. Sedan borde det kunna gå att ta reda på hur gärningsmannen har fått tag på det material som sprängdes och hur detonationen utlöstes. Ja, frågorna är många och svaren finns kanske inte än. Måhända delges de inte heller fullt ut allmänheten.

En fråga som under den senaste tiden har fått allt större uppmärksamhet är elpriserna. Enligt den nordiska elbörsen kommer priset på en kilowattimme i södra Sverige i morgon att vara över två kronor och så högt pris har aldrig tidigare förekommit. En anledning till det är att priserna på el stiger snabbt i hela Europa till följd av brist på gas.

Mer eller mindre skenande prishöjningar på el kan komma att få stor betydelse för det miljötoppmöte som ska hållas i Skottland i nästa månad. Absolut nödvändiga överenskommelser om åtgärder för att minska effekterna av klimatförändringarna kan komma att skrinläggas, då all energi (om uttrycket tillåts) måste läggas på att begränsa kostnadsökningarna för att få fram elen.

Personligen har jag under ganska lång tid nu bekymrat mig för hur det kommer att bli i framtiden och då specifikt om vi kommer att kunna producera all den el som behövs. Hittills har svaret från ansvariga varit att vi producerar så mycket el att vi kan exportera el till andra länder. Jo, så är det måhända i dag, men om det kommer att fortsätta vara så om tre, fem, tio eller flera år återstår att se.

Jag är ju förespråkare för kärnkraft och med den nya kärnkrafttekniken kan redan använt bränsle utnyttjas under lång tid. Aggregaten kan dessutom göras mindre samtidigt som effekten förbättras. Alldeles oavsett vad man tycker om kärnkraft så tror jag att det är en energiform som kommer att få en renässans framöver. I alla fall om världens politiker anser att vi bör komma till rätta med klimatfrågorna – dvs minska utsläppen av växthusgaser – inom överskådlig framtid.

De väldiga satsningar på ny industri som görs i Västerbotten och Norrbotten kommer att kräva väldiga mängder el. Vilket rimligen som en konsekvens får att det blir mindre el som kan ”exporteras” till mellersta och södra Sverige.

En 100-årig man står inför rätta i Tyskland. Han var lägervakt i koncentrationslägret Sachsenhausen och åtalas nu för medhjälp till 3518 mord. I en annan rättegång står en 96-årig kvinna inför rätta. Hon var sekreterare i lägret Stutthof.

Det är bra att dessa åtal väcks. Om inte annat visar de att personer som varit inblandade i och aktiva i förintelsen inte kan komma undan sitt ansvar. Även om dessa nu gamla personerna fälls är det väl osannolikt att de kommer att få fängelse. Just på grund av sin ålder. Men domarna mot dem blir – om personerna fälls – viktiga symboler för att rättsstaten aldrig glömmer.

Min dag har varit bra.

Vaccin, nät och budget

Det lutar åt att vi kommer allt närmare ett beslut om att allt fler ska få en tredje dos vaccin. Nu har man i Norge bestämt att alla över 65 år ska få en påfyllnadsdos. Vaccineringen börjar i nästa månadsskifte och tanken är då att köra vaccineringen som tidigare. Nämligen att de äldsta medborgarna får dosen först och sedan i åldersfallande skala.

Norge är inte ensamma om detta beslut. Europeiska läkemedelsmyndigheten EMA gav ju i måndag klartecken för en sådan tredje dos med Pfizers vaccin. Myndigheten håller på en prövning av Modernas vaccin också och det förväntas ett godkännande av det vaccinet också.

I Storbritannien har man tagit beslut om att en tredje dos ska ges till alla över 50 år. Här i Sverige gäller ju den tredje dosen personer som är över 85 år samt de som bor på särskilt boende eller har hemtjänst. Men nog tror jag det snart kommer ett beslut om att åtminstone alla över 70 år ska erbjudas denna tredje dos. Förhoppningsvis kommer vi så småningom att gå ner till den nivå som Storbritannien bestämt.

Men vi får se hur det blir. Som alltid.

Att Facebook, Instagram och Whatsapp gick ner över hela världen i går har blivit föremål för en del skriverier och snack i dag. Jag skrev ju redan i går om det. Och kan komplettera med en liten berättelse om hur hela nätet ”går ner” för mig.

Under dagtid fungerar uppkopplingen helt normalt. Senare – på eftermiddagen och tidigt på kvällen – är det inte någon idé att ens försöka. Då har folk kommit hem från jobbet. De har käkat och sedan börjar de förmodligen använda sig av nätet. Jag vet inte hur det fungerar. Om jag förstod det rätt vid ett möte med bostadsrättsföreningen så delar varje trappuppgång på något utrymme.

Klart är att det i alla fall inte blir mycket över till mig. Vid sju-tiden kollade jag mot Bredbandskollen och fick då till besked att nedladdningen hade 1,24 i värde och uppladdningen 0,04. Tre timmar senare hade det ”lossnat” betydligt och motsvarande värden var då 42,41 respektive 32,45. Det är inte utan att jag tycker att våra grannar ska gå och lägga sig tidigt.

På mötet som jag var med på och som jag hänvisade till tidigare snackades det om att styrelsen i bostadsrättsföreningen ska ta fram förslag till hur tillgängligheten till nätet ska öka. Nu byggs det på kopparledningar och sådana kan tydligen ”vässas”. Eller om man ska dra in fiber. Det senare låter väl klokare om det nu är så att kapaciteten i fiber är större än vad kopparledningar kan erbjuda. Man får ju tänka lite på framtida behov också.

I dag presenterade både Centern och Moderaterna sina budgetförslag. Därmed kan kampen om vilken budget som riksdagen ska anta i november och framåt börja. Regeringen behöver ju få fullt stöd från Centern och Vänsterpartiet för att få igenom sitt förslag. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna arbetar för att i riksdagens finansutskott få till gemensamma ståndpunkter i enskilda budgetfrågor. Om det lyckas och de kan lura med sig antingen Centern eller Vänsterpartiet (underligare saker har hänt) så innebär det att oppositionens förslag vinner delsegrar.

Med i bilden ligger också att riksdagen i början av november ska antingen tolerera eller inte tolerera Magdalena Andersson som ny statsminister. Om hon blir tolererad och statsminister kan hon få en tuff resa med antingen hela budgeten eller delar av den som bär oppositionens signum. Det blir inte kul för henne och hennes parti under valåret som väntar.

Vännerna och jag gick på lokal i dag och käkade lunch. Det blev ett par trevliga timmar som naturligtvis var av helt annan karaktär än de möten som vi har på gymmet tidigt på morgonen tre gånger i veckan. En sådan morgon väntar i morgon. Jag hoppas att morgondagen blir lika bra som dagen har varit.