Sport och vetenskap

Jag gillar sport och jag tittar på mycket sport. Direkt på plats blir det väl mest bara Sunnanåtjejernas hemmamatcher som jag kikar på. Då skriver jag också om matcherna. Vi får väl se hur det blir i sommar. Det är väl troligt att jag gör det i år också. Jag tycker i och för sig att klubben borde kunna jaga fram någon annan som gör det. Men det är kanske inte så lätt att hitta någon frivillig till det.

Hur som helst så blir det mycket tv-tittande. Kanske för mycket eftersom den ena händelsen läggs till den andra och det blir blir svårt att sålla fram det bästa som man sett. Och med det bästa menar jag de allra främsta prestationerna. Eller särskilda händelser som är spektakulära.

Därför är det så kul att kika på Idrottsgalan. Den ägde rum i kväll och även om jag kom in efter en timmes sändning bjöds på många återblickar av stora prestationer av svenska idrottare. Jag tyckte nog att Armas Duplantis borde ha fått något pris och att Stina Nilsson borde ha fått Jerringpriset. Nu fick orienteraren Tove Alexandersson det i stället.

Att hon skulle få priset har jag tidigare ordat om och försökt motivera. Men nu hade hon redan fått pris, medan Stina blivit utan. Så det är väl av något märkligt och säkert orättvist rättviseskäl som jag tycker som jag gör. Jerringpriset grundas ju på de röster som svenska folket avger, så då är det väl ändå rättvist att den som får flest röster också får den eftertraktansvärda skålen av glas.

När många fina prestationer har utförts under året måste det vara svårt för dem som i slutändan avgör vilken idrottare som är mest värd det aktuella priset. Inte sällan står idrottare i helt skilda grenar mot varandra och det måste vara väldigt svårt att gradera hur bra en prestation är i förhållande till en annan.

Nåväl, det är som det är och då är det bara att acceptera resultatet. Och försöka hålla i minnet att priserna delas ut efter bedömningar av utomstående. Som alltid när det gäller bedömningar så finns det olika åsikter.

Att jag missade första timmen av Idrottsgalan har en enkel förklaring. SVT:s Vetenskapens värld tog i dag upp och försökte klargöra vad den tinande ryska tundran kan gömma. Forskare är speciellt ute efter att hitta lämningar av mammutar och det var spännande att se hur forskarna hittar kvarlevor av dessa gigantiska djur som levde i Sibirien för länge sedan och som dog ut för cirka 4000 år sedan. Andra djur hittades också. Ett sådant var en grottlejonunge som var ytterligt väl bevarad. Nedfrysningen i tundran hade lämnat ungen i ett sådant skick att man kunde tro att den dött bara för någon vecka sedan. Det var ett fascinerande program att titta på.

Ambitionen som finns hos vissa forskare att försöka återskapa mammutar, eller hybrider av mammutar, ger jag inte mycket för. Tanken hos de forskarna som förfäktar den idén är att man ska placera mammut-dna i elefanter och på så sätt försöka få fram en typ av hårig elefant som kan leva i sibiriska förhållanden. Det vill säga i temperaturer neråt 60–70 minusgrader när det är som kallast. Måtte de tankarna och försöken aldrig ge något resultat.

I dag för 75 år sedan kom styrkor ur den ryska Röda armén fram till det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz. De som var kvar i dödslägret kunde räddas och världen fick full vetskap om nazisternas fruktansvärda dåd mot judar och romer och andra grupper som nazisterna föraktade och inte ansåg hade berättigande att leva.

Det är självklart att en sådan dag högtidlighålls och fungerar som på smärtsam påminnelse om vad vi kan göra mot varandra. Att hedra offren för Förintelsen är naturligt. Länge var världen överens om att det som nazisterna gjorde under andra världskriget mot framför allt den judiska befolkningen aldrig skulle upprepas. Dock har vi sett detta återkomma på olika håll i världen. På Balkan sattes folk i koncentrationsliknande läger, i Rwanda dödades 800000 tutsier under tre månader 1994 och i Burma ägnade sig staten åt att döda och fördriva rohingyer. 

Antisemitismen sprider sig i västerländska samhällen och det är självklart oacceptabelt. På samma sätt som det är oacceptabelt med all förföljelse av personer därför att de kommer från en viss plats eller har en annan tro än den förhärskande. Det finns skäl att alltid, varje dag, arbeta mot sådana strömningar och tendenser. Det är viktigare än det kanske varit under lång tid eftersom det finns många tecken på att vi är på väg in i en tid när grupper ställs mot varandra. Ett sådant samhälle vill jag inte ha.

Min dag har varit bra. Men sådana blir dagarna alltid när den börjar med träning och snack med kompisarna. Då pallar jag även med att det har snöat hela dagen och att jag har fått sopa bilen flera gånger. Egentligen är det ju bara bra att den vita nederbörden blir riklig och det är bara att hoppas på att den inte kommer att smälta bort i första taget.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nog övervägen hoten

Som så ofta på söndagarna blev jag även i dag sittande vid TV:n för att kolla in Dokument utifrån på SVT. Det var första programmet av två som handlar om AI, Artificiell intelligens. Jag må säga att jag är väldigt kluven till den tekniska utvecklingen och specifikt då till utvecklingen inom AI-sektorn.

Självklart kan nog AI komma till stor användning inom exempelvis vården när röntgenbilder ska analyseras. Förmodligen också på många andra områden. Efter att ha sett programmet skulle jag nog kunna säga på alla andra områden.

Inslagen från Kina tycker jag är rent skrämmande. Att AI i en dator kan fixa ansiktsigenkänning på 100 millisekunder eller från en mobiltelefon på 0,1 sekund. Till denna ”tjänst” kan förstås alla kända data kopplas, vilket innebär att de som har kontrollen över systemet också har total kontroll på vilka som rör sig på gatan och vad de pysslar med. Ett söka ett lån går på några sekunder och då har AI kollat din kreditvärdighet utifrån cirka 600 faktorer och jämfört bankernas erbjudanden i förhållande till din kreditvärdighet.

Jag brukar flera gånger i veckan tänka på vilken tur jag och andra i min generation har haft, som har levt våra liv under den tid som varit. Att föreställa sig framtiden har alltid varit svårt och det tillhör väl en slocknande generations privilegier att vara lite skeptisk till vad framtiden kan erbjuda. Jag tänker på våra barn och barnbarn och den verklighet som de kommer att möta om några decennier. Och jag må väl säga att jag mycket väl kan tänka mig att deras liv inte blir så lätta att leva.

Visst är det så att de mer eller mindre är födda in i det som jag fortfarande kallar för den nya tekniken. De fixar den och de hänger med i utvecklingen. Kanske är det eller blir det till och med så att de sitter och utvecklar tekniken så att den blir än mer effektiv och än mer ”intelligent”.

Det finns de som är rädda för att AI kommer att ta över världen helt och hållet i framtiden. Att AI blir smartare än de smartaste och klokaste människorna och att det blir vi som styrs av maskinerna och inte vi maskinerna. Som det väl var och är tänkt. Ingen kan säga något om framtiden och vad som kommer att ske där.

Trenderna i tekniken är emellertid tydliga och har varit så under väldigt, väldigt lång tid. Investeringar i teknik och automatisering har alltid resulterat i att behovet av mänsklig arbetskraft minskat. Visserligen har andra jobb skapats hela tiden så att balansen i form av sysselsättning och arbetslöshet någorlunda har kunnat hållas. Men blir det så i framtiden också?

Den frågan lär jag inte få svar på eftersom framtiden för oss rimligen inte sträcker sig alltför långt framåt. Med ”oss” menar jag sådana som jag som har passerat 70. Vad har vi statistiskt kvar? 10 år? 15 år? Själv satsar jag på 30, eftersom jag tycker det är viktigt att ha en målsättning. Men i slutändan är det ju inte jag som avgör det. Måhända någon AI-dator kan hjälpa mig att nå det målet. I så fall har jag väl inte något annat att göra än att välkomna den nya tekniken.

Men jag kommer alltid att vara ytterligt skeptisk till den. Vilket väl i sin tur är näst intill naturligt utifrån det faktum att jag för varje dag går mot en utveckling som får mig att tänka på fossiler. De eventuella steg som jag tar i tekniskt avseende är myrsteg i förhållande till vad som snart sagt dagligen sker runt omkring oss.

Nog är AI både möjligheter och hot. Dessvärre tror jag  att hoten är fler än möjligheterna eller kanske ska man säga att möjligheterna också skapar hoten.

Min dag har varit bra.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Smitta och gräshoppor

Nu händer det igen. Ja, flera saker händer igen. Jag tänker på två händelser som är väldigt aktuella just nu.

Den första är förstås coronaviruset som tydligen började spridas i och från staden Wuhan i Kina. Hundratals personer har smittats och många har dött. Fruktan för viruset och vad det kan ställa till med om det får en snabbare spridning är stor. I Kina har införts stränga reseförbud och flera städer med sammanlagt över 50 miljoner människor har isolerats.

Det är väldigt kraftiga åtgärder som de kinesiska myndigheterna har vidtagit och kanske är det verksamt. En mer känd och effektiv metod – traditionell, om ni så vill – är ju att isolera den som blir sjuk och alla i hans eller hennes omgivning. I Kina är det kanske inte så lätt eftersom det är så väldigt många människor där som ständigt är i kontakt med varandra på ett eller annat sätt. Att personer har insjuknat i några få fall i andra delar av världen har ju också bidragit till att beredskapen är stor på många ställen. Även här i landet.

Att ett virus ska få fäste och muteras så att det orsakar en så kallad pandemi som tar livet av folk är förmodligen ett sådant där scenario som ingen med sinnet i behåll kan önska sig. Det har dock inte hindrat vare sig författare eller filmmakare från att försöka skilda vad som händer. Ja, vi kan ju alla förstå vad som händer och jag tror att alla länder har erfarenheter i sin historia om hur tusentals och åter tusentals människor dör av en snabb spridd sjukdom.

I just det här fallet med coronaviruset, tror jag inte att det får någon global spridning. Tveklöst är utbrottet allvarligt, men i och med att myndigheterna är så aktiva är möjligheterna goda att begränsa spridningen.

Det andra som jag tänker skriva några rader om är den väldiga gräshoppsinvasionen i östra Afrika. Den har redan drabbat Somalia och delar av Etiopien och sprider sig nu  till Kenya. Gräshopporna äter motsvarande sin egen vikt varje dag och när det handlar om många miljarder gräshoppor så blir effekten att de äter upp alla grödor som kommer i dess väg.

Bara i Kenya beräknar man att en enda svärm innehåller 200 miljarder gräshoppor och de täcker en yta som är 2400 kvadratkilometer stor. Det är svårt att ens föreställa sig tycker jag, även om de bilder som förmedlas via TV kan ge en uppfattning om vad det är som pågår.

Gräshoppsinvasioner uppstår med viss regelbundenhet. Och de förekommer lite varstans. Den här i östra Afrika började redan i december och under samma månad var det gräshoppsinvasion i nordöstra Indien och i Pakistan. Förra året drabbades även Las Vegas av en sådan invasion.

Att sådana alltid har förekommit finns det vittnesmål om sedan långt tillbaka. I Joels bok i Gamla testamentet beskrivs väl en sådan invasion för första gången. Det har fått till följd att man ofta talar om att en gräshoppsinvasion är av ”bibliska proportioner”. Hur de än beskrivs så är konsekvenserna för de drabbade väldigt svåra. Det finns nu en uppenbar risk för hungersnöd i östra Afrika. Inte minst därför att man vet att det om några månader kommer att födas nya generationer av gräshoppor, som kan förvärra katastrofen.

Vi får väl se om WHO och andra internationella organ kan få fram pengar så att stora områden kan besprutas för att om möjligt begränsa storleken av den förestående kommande gräshoppsgenerationen.

På det personliga planet har dagen varit bra. En del att glädjas åt och inget att klaga på. Då blir dagen bra. Lite åkte ögonbrynen upp i afton när jag hörde att Skellefteå AIK förlorade hemma mot bottengänget Oskarshamn. Tråkigt för SAIK, men desto roligare för Oskarshamn som nog inte räknat hem några poäng när de åkte norrut från sin plats på landets östkust.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Samerna fick rätt

Högsta domstolen, HD, satte i dag punkt för den tio år långa tvisten mellan Girjas sameby och svenska staten om rätten till jakt och fiske inom samebyns område. Därmed slog Högsta domstolen fast vad tingsrätt och hovrätt redan konstaterat – nämligen att samebyn ensam har rätten till jakt och fiske enligt sedvana och urminnes hävd. Jag tycker att det är en alldeles utmärkt dom. Samerna är en ursprungsbefolkning i landet och som sådan har den rättigheter enligt flera FN-konventioner. Men staten har sannerligen inte varit särskilt angelägen att leva upp till dessa konventioner.

Under lång tid var Sverige ett av de drivande länderna bakom ett av de viktigaste grunddokumenten för ursprungsbefolkningar – ILO169. Men när väl detta var på plats så har svenska staten under 31 år inte gjort annat än att förhala ratificeringen av detta  dokument. Det har jag i åtminstone två decennier ansett vara skamligt.

Det är mot den bakgrunden synnerligen intressant att en enig Högsta domstol hänvisar till ILO169 i sitt domslut. I anslutning till markrättigheterna skriver HD att nationell lagstiftning är skyldig att ta hänsyn till urfolks sedvanerätt. Domstolens passning till svenska staten går inte att ta miste på. ”Konventionen har inte ratificerats av Sverige men får i denna del anses ge uttryck för en allmän folkrättslig princip.” Och  konventionen är ILO169, som alltså inte har anammats av staten.

Den direkta praktiska konsekvensen av HD:s dom är att Länsstyrelsen i Norrbotten omedelbart fick sluta sälja jakt- och fiskekort som gäller Girjas samebys område. Om samebyn i sin tur har någon beredskap för att ta över den hanteringen – kring vilken frågan hela tiden har kretsat – återstår att se. Det tycks i alla fall inte finnas någon plan för hur det ska gå till i dagsläget.

För det är mycket som behöver redas ut. På lite längre sikt måste staten via länsstyrelserna bestämma sig för hur den ska agera. Lättast vore förstås att samebyarna på andra håll i landet får samma rättighet som nu har tillerkänts Girjas sameby. Det bör kunna ske utan några fortsatta juridiska processer. HD:s dom är ju prejudicerande och i så motto behöver en sameby bara antyda att den vill ta tillbaka sina rättigheter – som staten tog ifrån dem 1992 – för att få rätt.

Men det finns också andra dimensioner i konsekvenserna. Alla samer är inte renägare och det är högst oklart om övriga samer fritt kan få fiska och jaga i de områden som nu frigjorts och frigörs för de renägande samebyarnas administration. Det finns även annan lokal befolkning i områdena, som traditionellt ägnar mycket tid och intresse åt jakt och fiske. Jägarnas organisationer har förstås sina synpunkter på att rätten att disponera områdena nu övergår från länsstyrelserna till samebyarna.

Det är alls inte osannolikt att det kommer att bli en hel del bråk mellan olika intressen efter domen. Men sådant bråk kan måhända stävjas genom att regeringen så snart som det är möjligt tar sig samman och faktiskt försöker komma fram till något som garanterar alla samer, renägare eller inte, rättigheterna som de enligt ILO169 ska ha. Den stora frågan är dock om regeringen i dagens turbulens har kraft, ork och intresse att reda ut och komma fram till en slutsats i den här tydligen för staten känsliga frågan om ursprungsbefolkningens rättigheter.

Ja, det får bli allt för i kväll. Dagen har varit bra inte minst därför att jag fick nödvändig och nyttig massage av duktiga Lena Thall. I övrigt har dagen rullat på utan några större ovationer från något håll. Inte ens från mig själv.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Välfärdspengarna

Oeniga om så mycket, men ändå kom de överens. Och det var nog väntat. Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna har förhandlat och kommit överens om att kräva nästan 2,5 miljarder kronor till – utöver det som regeringen utlovat ska komma i vårbudgeten. Pengarna ska gå till ”välfärden” och när det ordet används så menas att pengarna ska gå till kommuner och regioner. I och med att Sverigedemokraterna hakar på överenskommelsen som V, M och KD har gjort så är det klart att regeringen körs över.

Oppositionen har ju under den här korta resan hävdat att kommuner och regioner behöver mycket mer pengar snabbare än vad regeringen har utlovat. Jag vet inte hur det blir med det nu. Som jag förstår det så kommer ”bara” oppositionens 2,5 miljarder att betalas ut nu. Eller rättare sagt när beslutet är taget av riksdagen. De övriga fem miljarderna kan rimligen inte betalas ut förrän vid halvårsskiftet när regeringens vårbudget har antagits av riksdagen.

Detta förutsatt att oppositionen i morgon i riksdagsutskottet kommer fram till att regeringen ska tvinga regeringen att betala ut sina fem miljarder bums. Å andra sidan försvinner då dessa ur vårbudgeten. Men om det blir så återstår att se. Jag har i alla fall inte hört något om detta i rapporteringen om att oppositionen nu är enig om att plussa på de 2,5 miljarderna till regeringens tilltänkta anslag.

Det är ju väldigt nytt och snudd på historiskt att Vänsterpartiet har gjort en överenskommelse med sina främsta motståndare – Moderaterna och Kristdemokraterna. Och det i full vetskap om att även partiet längst ut till höger, Sverigedemokraterna, kommer att ansluta sig till det. Men det är en konsekvens av förra årets Januariöverenskommelse, som innebar att Centern och Liberalerna blev stödpartier till regeringen. Och som dessutom innebar att regeringen är och förblir en minoritetsregering.

Konsekvenserna av det vi nu ser blir långtgående, kan jag tänka mig. Nu vet alla att varje minoritetsregering i framtiden enkelt kan köras över av oppositionen genom att tidigare motståndare kan enas i enskilda sakfrågor. Flera sådana bakslag som det regeringen och samarbetspartierna nu kan se fram emot kan i förlängningen leda till att regeringen väljer att lämna sina taburetter. Alternativet är att regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet börjar förhandla med Vänsterpartiet. Det motsätter sig emellertid Centern och Liberalerna.

Så jag blir inte förvånad om man i denna krets börjar tänka om. Alternativen är ju tämligen klara – åtminstone för mig. Antingen samarbetar Centern och Liberalerna med regeringen och Vänsterpartiet för att kunna driva en politik i Januariöverenskommelsens anda. Eller så få Centern och Liberalerna hänge sig åt att försöka påverka en politik som i grunden kommer att vila på ett stöd av Sverigedemokraterna. I mina ögon är det första alternativet det bästa för landet och det borde naturligtvis vara vägledande för de två liberala samarbetspartierna.

Den gängbrottslighet som utvecklats i Sverige under lång tid har tagit sig nya uttryck. Ja, så nya är de inte. Men de många sprängningarna – inte minst under de senaste dagarna – i eller helt nära bostadshus är skrämmande och självklart helt oacceptabla. Denna typ av – som det heter – allmänfarlig verksamhet finns inte i våra grannländer. Det är något som svenska gäng har utvecklat.

Undan för undan har polisen fått flera verktyg att arbeta med när gängkriminaliteten ska bekämpas. Fler verktyg vore önskvärda och det är alls inte osannolikt att polisen snart får sådana. Operation Rimfrost drogs igång i Malmö, men gäller i princip i hela landet och i afton stod det klart att polisen har koll på 295 personer som anses kapabla att utföra sådana här dåd. Det är är många personer och polisen har förstås rätt i att det är ett svårt jobb att inte bara ha dessa personer under uppsikt. Allt kompliceras av att dessa förmår andra att utföra själva dåden.

Jag känner mig emellertid trygg i förvissningen att polisen gör vad den kan för att på olika sätt och med olika medel fånga in, lagföra och så småningom få gängens ledande personer och andra i fängsligt förvar. Om polisen sedan skulle kunna jobba ännu bättre har jag ingen uppfattning om, men generellt är det väl så att allt som görs kan göras bättre. Vad som är bättre finns det dock många uppfattningar och åsikter om. Jag är också trygg i min uppfattning att polisen i det här fallet och under den uppmärksamhet som gängkriminaliteten har fått, driver politikerna framför sig. Det borde borga för att polisens resurser i olika avseenden förbättras över tid.

Och med detta sagt kan jag bara konstatera att min dag har varit bra.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Trump och ålder

I dag ägnade jag mig under en halvtimme eller så åt att faktiskt lyssna på det tal som USA:s president Donald Trump höll på World Economic Forum i Davos. Karl´n är egentligen obeskrivlig. Hela sitt tal ägnade han åt att beskriva hur enormt framgångsrik den amerikanska ekonomin är och framför allt har blivit under hans presidenttid. Allt han sade var naturligtvis ägnat åt att åhörarna skulle beundra honom eftersom Trump i vanlig ordning inte hymlade med att alla framgångar var helt hans förtjänst.

Dock talade han inte ett ord om de enorma ekonomiska underskotten som finns i den amerikanska ekonomin. De är också de största som landet har haft sedan efter andra världskriget. Men storleken på underskotten ville han tydligen inte skryta om. Vad det nu kan bero på.

Sedan är det en annan fråga som kan aktualiseras. Nämligen hur mycket av det som Trump sa som är sant. Han är van att ljuga och det finns många exempel på att de uppgifter han förmedlar i sina tal är osanna till hälften eller mer. Genast efter hans tal i Davos började faktagranskningen av de uppgifter som han förmedlade, men tyvärr har jag inte sett någon redovisning av resultatet.

Det kan i sin tur bero på att riksrättsprocessen mot Donald Trump inleddes i dag vid sjutiden nu på kvällen, svensk tid. Vi får väl se hur den processen utvecklas. Republikanerna vill genom majoritetsledaren i senaten, Mitch McConnell, ha en så snabb process som möjligt. Han är högst ovillig – ja, rent motståndare – till att kalla in vittnen och han har även förklarat sig vara emot att ens ta upp den bevisning som ligger till grund för riksrättsåtalet. Men hur det går i omröstningarna om exempelvis vittnen ska kallas in hänger samman med hur senatorerna agerar. Det behövs bara fyra republikanska senatorer som röstar med demokraterna för att riksrättsåtalet ska kunna drivas med legitimitet.

Jag har säkert varit inne på det tidigare. Trots att jag kan vara starkt kritisk till hur landet agerar och i viss mån fungerar, så finns det en sak som jag håller landet och dess invånare god för. Där finns ingen åldersnoja som här i landet.

Donald Trump fyller 74 år i år. Han räknar förstås med att han blir president i ytterligare fyra år efter valet i höst. Nämnde Mitch McConnell är 77 år och en av Trumps advokater, Alan Dershowitz, är 81 år. Demokraternas Joe Biden fyller 78 år i år och den alltid stridbare Bernie Sanders, som också strävar efter presidentposten, fyller 79 år senare i år.

Detta kan jämföras med hur det ser ut i vårt parlament. Jag har inte någon exakt uppgift, men är tämligen säker på att det inte är särskilt många av de 349 ledamöterna som ens har nått upp till den gamla pensionsåldern på 65 år. Äldst är Barbro Westerholm med sina 87 år i år. Därnäst lär Thomas Hammarberg komma som i år blir 78 år. Sverigedemokraten Roger Richthoff, SD, är strax över 70 år. Utifrån åldersperspektivet är vi pensionärer sorgligt underrepresenterade i parlamentet. Det är i alla fall uppåt 20 procent av befolkningen som är pensionärer.

Det är intressant att det äntligen har blivit en diskussion och debatt om sjukvården och resurserna till sjukvården. Men till den får jag återkomma. Det har börjat bli lite sent. Och då är det väl bara att konstatera att jag har haft lyckan att uppleva ännu en bra dag. En dag som jag till stor del har ägnat åt min begränsade och familjebundna administration.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ej trovärdig opposition

Det är naturligtvis – till största delen – ett politiskt spel som pågår just nu i den svenska politiken. I dag meddelade regeringen och dess samarbetspartier att vårbudgeten kommer att innehålla fem miljarder kronor mer till kommuner och regioner. Detta extra stöd behövs eftersom de flesta kommuner och regioner förväntar sig underskott i sina respektive ekonomier.

Regeringens besked mottogs med en fnysning av oppositionen. Den hävdar att pengarna som regeringen ska anslå inte räcker till och att de kommer alltför sent. Redan i morgon börjar Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna att börja förhandla för att få fram ett gemensamt förslag som naturligtvis kommer att landa i en betydligt större summa pengar till kommuner och regioner. Oavsett hur det förslaget – om de kan enas om ett sådant – kommer att se ut är det givet att det får stöd av Sverigedemokraterna.

Jag reagerar mot det sätt på vilket oppositionen agerar. Och mot den argumentation som den använder. Att pengarna ska betalas ut snarast beror enligt oppositionen på att de som behöver vård och omsorg ska få den – nu. Inte senare, det vill säga om ett par månader.

Det hela är förstås bara retorik från oppositionen. För dess företrädare kan väl ändå inte tro att de som behöver vård eller omsorg omedelbart får det bara för att kanske någon miljard mer än regeringen föreslår betalas ut ett par månader tidigare. Om de verkligen tror det, så har de sannerligen inte ens den ringaste uppfattning om verkligheten.

Om oppositionen lyckas med sin ambition att ge regeringen en smäll på fingrarna och pengarna betalas ut så blir förstås kommuner och landsting glada. Kanske till och med på sina håll tacksamma. Plötsligt ramlar det in en hoper pengar, som ska förbrukas. Men hur ska dessa pengar fördelas? Har kommuner och regioner färdiga planer för hur mycket pengar som olika delar av välfärden behöver? Eller försvinner pengarna ner i stora svarta hål?

Med regeringens förslag, som alltså nu presenterats, finns det en möjlighet till att kommuner och regioner får en chans att i någorlunda ordning fördela de slantar som de vet kommer efter halvårsskiftet. I dag är det få kommuner som har likvida problem, så ur den aspekten är brådskan som oppositionen känner inte nödvändig. Om däremot pengarna kommer snabbare får jag upp en bild i mitt huvud av August Malmströms berömda målning ”Grindslanten”. Alla kastar sig över pengarna och den som är störst, starkast eller mest högljudd eller för den delen förslagen, går hem med största delen av potten.

Vi får se hur det blir. Jag är personligen övertygad om att mer pengar som kastas in i verksamheter för den skull inte behöver betyda ökad eller tryggare välfärd. Jag tycker att det finns gott om bevis för det. Jag är helt säker på att problemen, som vi sett så länge och fortfarande ser, inte i första hand hänger ihop med brist på pengar. Snarare är det sättet på vilket välfärden är organiserad som är det stora problemet. Jag rekommenderar intresserade att läsa vad Arbetets politiska redaktör Martin Klepke nyligen skrivit i sin ledare.

Ni som läser mig vet att jag starkt värnar kontanterna. Jag anser att vi ska bli betydligt fler som använder kontanter när vi handlar. Den väg som vi är inne på med digitala betalning är i mina ögon förödande. De digitala betalningarna må vara praktiska, men ger banker och betaltjänstbolag och handeln total kontroll på dig och dina vanor. Jag vill inte vara med om en sådan kartläggning som med införande av AI, Artificiell intelligens, kan leda till oanade och oönskade följder.

I detta ämne rekommenderar jag en annan läsning i Skånska Dagbladet. Det är en debattartikel av Jan Bertoft, generalsekreterare på Sveriges Konsumenter och välkände Björn Eriksson, talesperson för Kontantupproret som har skrivit artikeln. Den är läsvärd, tycker jag. Och borde väcka till eftertanke.

Träningen i morse var bra. Snacket med kompisarna likaså. Även resten av dagen har varit bra trots att jag i allra högsta grad ogillar plusgraderna som smälter snön mitt i vintern och gör gator och trottoarer farligt hala.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar