Tankeställare

I går skrev jag ju lite om hur fotbollsspelare gör sig till å det väldigaste när de kanske tacklas eller kommer i närheten av en motståndarens fot. De ramlar och grimaserar och klagar och bär sig åt för att om möjligt få en frispark eller kunna lura till sig en straff. En varning av motspelaren är inte heller fy skam.

Men i dag hände något som definitivt inte var något lurendrejeri. Det var i matchen mellan Danmark och Finland som det hände. I slutet av första halvleken föll den danske stjärnspelaren Christian Eriksen helt plötsligt. Han var på väg att ta emot ett inkast på Finlands planhalva. Men redan innan han nådde bollen – eller bollen nådde honom – föll han handlöst.

Det var väldigt otäckt. Snabbt var spelare och domare där. Snart sjukvårdare. Lagkamraterna ställde sig framför honom för att förhindra att bilder kunde tas. Men innan dess visades bilder när Eriksen låg livlös med öppna ögon. Vi fick senare se hur hjärt- och lungräddning sattes in. Även hjärtstartare användes.

Efter drygt en kvart fördes han ut och skyddades då från närgångna kameror av lagkamrater som höll upp ett vitt skynke runt honom. Han fördes till sjukhus. Ingen visste då hur det var med honom. Det var emellertid inte svårt att befara det värsta.

Senare visade det sig att de snabba insatserna räddat livet på honom. Han var vaken och kontaktbar redan när han bars ut från planen och arenan. Han kommer nu att undersökas väldigt noga för att orsaken till det uppenbara hjärtstillståndet ska hittas. Eriksen är 29 år och proffs i italienska Inter.

Det pratades väldigt mycket om detta i kanalerna i afton. Vi fick bland annat reda på att dessa vältränade idrottsmän och –kvinnor (antar jag) regelmässigt genomgår så kallad hjärtscreening för att se att allt fungerar som det ska. Men samtidigt sade en hjärtspecialist att dessa undersökningar visserligen kan hitta mycket – men inte allt.

Så småningom stod det klart att matchen skulle spelas färdigt och när allt var över var det Finland som stod som segrare i denna öppningsmatch i gruppspelet. Lite överraskande, men kanske inte helt oväntat. Rimligen var det danska landslaget en smula chockade över vad som hade hänt med lagkamraten.

För alla oss som satt och tittade på matchen blev händelsen en riktig tankeställare. Åtminstone för mig som även i normala fall tänker så. Nämligen att det inte finns någon som helst garanti ens för en minut framåt. Ju äldre man blir desto kortare blir framtiden och det gäller, tycker jag, att ha respekt för det. Och det är förstås inte något att vara rädd eller ängslig för.

Från den stund när vi föds finns det bara en sak som vi vet. Nämligen att livet är ändligt och att det tar slut någon gång. När? Ja, det vet ingen. Hur? Ja, det vet förstås inte heller någon. Jag inbillar mig att det är nyttigt för själen att då och då tänka på det och jag tror inte att det är särskilt ovanligt att i alla fall lite äldre tänker på det ibland.

Att en vältränad fotbollsspelare som ännu inte har fyllt 30 år tänker så, tror jag inte. I den åldern och i den fysiska form som exempelvis nämnde Eriksen är, så är tankarna förmodligen inriktade på att spela positivt avgörande roller i viktiga matcher. Kanske också på vad sådana insatser kan betyda för kommande kontrakt.

Det är mycket fotboll nu och jag kommer inte att orka se alla matcher. Svenska landslagets matcher blir kul att se och det är bara att hoppas på att det kommer att gå bra för laget. Å andra sidan nöjer jag mig med om matcherna bjuder på underhållning och spänning.

Regnet som föll i dag var behövligt. Jag njöt av det. Min dag har varit bra.

EM i – skådespeleri

Nu i kväll spelades – eller rättare sagt spelas – den första matchen i fotbolls-EM. Det är Turkiet och Italien som möts i mästerskapets inledningsmatch. Just nu står det 2-0 till Italien och det är en välförtjänt ledning.

Men matchen ger också en föraning om den teater som kommer att visas snart sagt varje dag fram till finalen om en månad. Det jag tänker på är fotbollsspelarnas förmåga att agera skadade när de av någon anledning faller till marken vid någon närkamp med motståndaren.

Visst är det så att det under en fotbollsmatch kan inträffa allvarliga skador på en spelare. Men det blir skrattretande när en spelare ramlar omkull efter en närkamp. När reprisen spelas upp ser man att han möjligen kan ha vridit höger fot lite grann. Och så ligger han där på marken och vrider sig i plågor och håller för den vänstra foten! Stackarn kan inte resa sig upp själv, men när spelet går igång igen är han helt frisk och fräsch.

Jag vet inte om spelarna inför en match – eller över huvud taget under sin träning – får lektioner i hur man ska låtsas bli skadad. Jag skulle i alla fall inte bli förvånad om så är fallet. Och är det så har jag ett tips till läraren/tränaren: Se till att spelaren/aktören låtsas ha ont på det ställe där han eventuellt har fått en smäll. Och inte på något annat ställe.

Hur matchen går? Det blir nog så att Italien vinner. Nu står det 3–0 och det är bara tolv minuter kvar av ordinarie tid.

Det tycks, för att skriva om något annat, som att det är slut på värmen för den här gången. I morgon säger meteorologerna att det blir regn mest hela dagen. Jag tror att det kommer redan i natt. Från öster drar molnen in. Det har varit lite blåsigt och vindarna är klart kyligare. Så nu drar det ihop sig till vanliga sommardagar. Det är inte så illa det heller. Och regn behövs ju alltid för något – om inte annat så för att fylla på grundvattennivåerna.

Så ja. Jag tänker inte skriva om något mer i kväll. Så för mig är det bara att konstatera att min dag har varit bra. Lite trött har jag varit, men det beror väl helt enkelt på att jag så rackans svårt att sova under de varma och underbart ljusa nätterna vi har haft.

Covid och batterier

Enligt den senaste statistiken har nu strax över hälften av alla västerbottningar över 18 år fått den första dosen av vaccinet mot covid-19. Knappt en fjärdedel – 23, 2 procent – har fått båda doserna av vaccinet. När det gäller vilka som vaccineras ligger Västerbotten inte så där bra till. Fortfarande vaccineras de som är 50 år och äldre. Flera andra regioner har kommit ner i åldersgruppen 35 år och äldre. Västernorrland är en sådan region.

Dottern bor ju i Sundsvall och är riktigt intresserad av att få sin första spruta. Men hur hon än försöker så har hon ännu inte fått någon tid. I natt har ställt klockan på ringning strax före tolv, för att kolla om nya tider läggs ut vid midnatt. Då kanske hon får chansen att knipa en tid. Hon gick till och med ner till vaccinationsplatsen i dag för att se om hon skulle ha tur och få en tid som någon avbokat.

Tydligen har det börjat spridas en ny variant på coronaviruset. Deltaviruset kallas det, men det är den indiska varianten. Den sägs smitta mycket snabbare än de andra. Den stora trösten är att vaccinet sägs skydda också mot denna virusvariant. Framför allt om man är fullt vaccinerad med två doser.

Men att en ny variant – för oss – har smugit sig in i landet visar med all önskvärd tydlighet att det kommer att dröja väldigt länge innan man kan släppa på vaksamheten. Garanterat att vissa rutiner kommer att finnas kvar. Vi kommer att tvätta händerna oftare. I affärer och på andra offentliga platser kommer det att finnas möjligheter att sprita händerna. En och annan kommer nog att fortsätta att använda munskydd. Kanske blir det tvång att göra det på hälsocentraler och/eller sjukhus.

Säkerligen kommer vi att hålla ett visst avstånd till de personer som vi möter och inte känner. Och varje höst lär det nog bli en spruta för säsonginfluensan och en för covidvarianterna, såvida inte den senare också täcker upp för säsonginfluensan. Ja, dessa sprutor förbehålles nog de generationer som uppnått pensionsåldern och de i denna stora grupp som anses vara i riskzonen för det mesta.

Så tror jag att det blir i alla fall. Hur det blir återstår att se. Så är det ju alltid att svaren ges när svaren finns.

I går stod det klart att Northvolt har tagit in ytterligare 23 miljarder kronor i ägarkapital. Totalt har bolaget nu cirka 50 miljarder kronor i aktiekapital och lån. Än så länge har produktionen inte kommit igång – men det gör den senare i år.

Redan har det tecknats kontrakt på batterier som motsvarar ett värde på 223 miljarder kronor. Det är väldiga pengar. Personligen funderar jag på hur man prissätter och skriver kontrakt på en produkt som ännu inte har börjat tillverkas. Men det finns väl någon uträkning för det också.

Som en jämförelse – bra eller dålig – kan nämnas att de beräknade inkomsterna för staten i årets budget ligger på 1106 miljarder kronor.

I dag har jag ägnat mig åt diverse kroppsligt arbete ute i solen. Det kändes gott för kroppen, men man får ju ta det lite varligt ändå. Min dag har varit bra.

Njutningsfyllda nätter

Visst var det för några år sedan som det var så varmt länge på sommaren? Tiden går så fort att jag inte minns om det var för två eller tre år sedan. Kanske var det för ännu längre sedan. Å andra sidan spelar det inte någon roll egentligen. Varje dag får mötas på det sätt som man nu kan göra det.

Men då, när det var en varm sommar senast, snackade vi här hemma om att vi borde köpa någon form av apparat som lite grann kyler ner lägenheten. Vi var också på gång att göra ett sådant köp. Kruxet var bara att alla sådana apparater var slutsålda och omöjliga att beställa inom en rimlig närtid.

Det här tänkte jag på under den gångna natten när jag låg och vred mig i sängen och inte kunde somna förrän någon gång efter klockan tre. Något ska man ju tänka på och det var ett lämpligt ämne. Jag tror också att jag kom fram till ett beslut, som innebär att vi inte ska förhasta oss. Meteorologerna spår ju tämligen samstämmigt att det ska bli svalare till helgen och i början av nästa vecka. Då löser sig problemet med en liten sömnstörning av sig själv.

Jag ska ju också säga att jag väljer att sova lite så här mitt i sommaren. Jag är fascinerad av ljuset dessa nätter i juni och jag kan stå länge på balkongen bara för att njuta. Njuta av ljuset, dofterna, stillheten och fåglarnas olika läten. De senare kan ju inte sova särskilt mycket heller.

Sommaren är så kort och de ljusa nätterna så få i förhållande till hur långt ett år är. Men tiden rusar så snabbt, så snabbt. Och minnena från dessa fantastiska sommarnätter är sköna att plocka fram om ett halvår.

En domstol i Moskva har beslutat att oppositionspolitikern Aleksej Navalnyjs organisation är extremistisk. Det innebär bland annat att de som har varit och är aktiva i organisationen inte får ställa upp i val på tre eller fem år.

Det här är så typiskt för den ryske presidenten Vladimir Putin. Han är så skiträdd för att mista makten att han tar till vilka medel som helst för att göra sig av med eventuella konkurrenter. Men för att det ändå ska se ”demokratiskt” ut så godkänns några få personer som kandidater till presidentposten. De godkänns säkerligen personligen av Putin och har naturligtvis inte en chans att vinna några val.

Putin har ju också visat att han inte drar sig för att mörda sina utmanare och/eller kritiker. Ja, han går ju förstås inte omkring med en kalashnikov eller burk med gift själv. Men han är garanterat inblandad. Antingen som den som beställt och beställer morden eller som godkänner dem.

På onsdag i nästa vecka – samma dag som jag ska få min andra vaccinspruta (vilket inte har något som helst samband med någonting som jag skriver i afton) – ska Vladimir Putin och USA:s president Joe Biden träffas.

Det är inte bara jag som är intresserad av hur det mötet kommer att sluta. Biden är ju starkt kritisk till Ryssland och Putin är sannerligen inte särskilt positivt inställd till USA. Motsättningarna mellan länderna har ökat märkbart i år sedan Joe Biden tillträdde presidentposten. Jag tycker nog att det är av godo i ett större perspektiv.

Under fyra år i Vita huset yttrade Donald Trump inte ett ont eller kritiskt ord om sin presidentkollega tillika diktator Vladimir Putin. Det var verkligen en fara för världen.

Nu är det hög tid att sätta streck. Min dag har varit bra och jag har faktiskt försökt vara en smula praktisk, vilket jag så här mot dagens slut kan känna en viss tillfredsställelse över.

Flyg och vaccin

På nationaldagen som ju var för några dagar sedan åkte jag upp på vitberget. 18 minuter i elva skulle två Viggen paradera över stan i 550 km/tim. F21, flygflottiljen i Luleå, brukar ju göra sådana där flygningar över Västerbotten och Norrbotten vid speciella tillfällen som Nationaldag och Luciadag.

Med mig hade jag kameran och avsikten var förstås att plåta planen. Tji fick jag. Det var länge sedan jag fotograferade och när jag stod där i halvt motljus kändes det som om jag var en cowboy utmanad på pistolduell. Jag ”sköt” i stort sett från höften om än jag höll kameran framför mig och ögat i sökaren. Inte sjutton hittade jag planen. Men bilder tog jag och vackra bilder blev det. Bilder på en blå himmel utan några moln eller andra spännande saker. Jag raderade alla bilderna och tyckte det var skämmigt att misslyckas så grovt.

Jag får väl försöka vässa min kompetens till flygningen vid Lucia. Då brukar ju planen komma från söder med landningsljusen tända. Det vore väl sjutton om det inte skulle lyckas då. Om jag övar duktigt fram till dess.

Apropå flyg så är det många plan i luften nu. Fast inte över oss i Skellefteå. I går, måndag, började en stor flygövning som har döpts till ACE 21 Arctic Challenge Exercise 2021). 3 000 personer deltar i övningen som pågår fram till och med 18 juni. Mer än 70 flygplan från åtta länder finns med i övningen som innebär att två pass flygs varje vardag.

Förutom svenskt, norskt och finskt stridflyg finns piloter och plan från Danmark, Tyskland och USA med i övningen. Det måste vara en häftig känsla för piloterna från de senare länderna att vara här och öva. Norra delarna av framför allt Sverige, men även Finland och Norge har ju ett oerhört generöst luftrum. Och så upplevelsen att få flyga i dagsljus 24 timmar om dygnet. Det blir säkert minnen för livet för dessa piloter.

Själv tycker jag det skulle vara intressant att få se alla dessa plan. Ett glatt förslag är att övningen borde kunna avslutas med överflygningar av exempelvis Skellefteå. Planen som ska ner till Danmark och Tyskland skulle ju kunna göra en sväng häröver.

I går hände något med datorn. Jag skrev helt kort om vad som hände. I dag känns det nästan som att det är lika varmt, men – peppar, peppar – datorn är så snäll. Den gör allt jag ber den göra och fläkten är inte igång. Det senare borde ju betyda att jag inte belastar den så mycket.

Nu när coronarestriktionerna har börjat lyftas kan det måhända förtjäna att nämna att 48,5 procent av den svenska befolkningen som är 18 år och äldre har börjat vaccineringen. 22,8 procent är färdigvaccinerade. Här i Västerbotten ligger vi uppenbarligen efter, enligt den senast presenterade statistiken. Här är bara 18,91 procent av befolkningen färdigvaccinerade.

De folkrika regionerna Stockholm, Västra Götaland, Skåne och Uppsala ligger sämst till i den statistiken.

Dagen har varit bra. Jag har faktiskt varit ute och rört på mig och jag har gjort saker, som jag hade föresatt mig att göra. I morgon lär det bli mer av den varan.

Jag måste också berätta att jag har läst en bok som jag tyckte väldigt mycket om. Den heter Minoritetsorkestern och är skriven av den afrikanske författaren Chigozie Obioma. Det är en härlig berättelse som framförs av huvudpersonens skyddsängel. Ett annorlunda grepp och för mig nya bekantskaper med en skönlitterär beskrivning av afrikanska religioner. Berättelsen är mustig och överraskande.

Chigozie Obioma har skrivit en roman tidigare – Fiskarmännen. Den har jag faktiskt på min dator och ska läsa så småningom. Men nu har jag redan börjat på en ny bok. Kanske berättar jag om den så småningom.

Som sagt – min dag har varit bra.

Överhettning?

Jag skriver bara några få rader i afton. Anledningen är tekniken. Datorn har krånglat och visat mig att den har ett eget liv. Även om den visar det på ett märkligt sätt ibland. Nämligen genom att bli totalt stillastående för att sedan dö.

Det klassiska greppet att stänga av och dra ur kontakten fick visserligen igång den igen. Men fläkten i maskinen går så intensivt att jag stundtals tror att den ska lämna sitt metallhölje.

Jag tror att min dator tycker att det är varmt och kvavt. Kanske borde jag ta ut den på balkongen och skriva där. Men det blir bökigt det också även om ljuset väl tillåter att jag kan sitta där och skriva utan belysning.

Men nu tror jag att datorn ska få vila. Min dag har varit bra.

Hockey och jordskalv

Jag tycker att det känns rättvist. I kväll vann Kanada VM i ishockey. Det var en spännande match som stod 2–2 efter full tid. Förra gången som det arrangerades ett Vm var ju 2019 och då möttes också dessa två nationer i finalen. Den gången vann Finland.

Så nu får man väl säga att rättvisa skipats på något sätt. Hur som helst är det slut med hockeyn för den här säsongen och det är verkligen hög tid att så är fallet. Hockey är en vintersport som nog, tycker jag, ska försöka avslutas senast i mitten av april. Att lira hockey och titta på hockey under första hälften av juni när häggen snart blommat klart och syrenerna har slagit ut här uppe i norr – ja, det känns konstigt och fel.

På samma sätt som när fotbollen håller på till slutet av oktober och ända in i november. Så det är sannerligen inte bara klimatförändringen som har sett till att något förskjuta årstiderna. Idrottsrörelsen gör sitt till också.

I helgen har det registrerats cirka 600 jordskalv i södra delarna av delstaten Kalifornien. Det är små skalv och det är inte ovanligt att det sker en sådan koncentration av små skalv i området. Under Kalifornien ligger San Andreas-förkastningen som är gränsen mellan två så kallade kontinentalplattor – Nordamerikanska plattan och Stillahavsplattan – som ligger där och nöter på varandra.

Kalifornien är ju regelbundet drabbat av stora och svåra skogsbränder. Sådana förstör och många är av naturliga skäl rädda för sådana. Förr eller senare besegras emellertid dessa bränder. Skadorna är omfattande.

Men kanske är det så att väldigt många latent är rädda för vad som kan hända någonstans i Kalifornien eller längre upp längs den amerikanska västkusten. Ja, längs San Andreas-förkastningen. Det finns en risk – oklart hur stor risken är – för att det ska äga rum en kraftig jordbävning i området.

För 115 år sedan – 1906 – drabbade en sådan jordbävning San Francisco. Det var en förödande jordbävning som orsakade väldigt stora skador och tog cirka 3000 liv. 1989 ägde det så kallade Loma Prieta-skalvet rum i San Francisco-området. Många skadades då och jag minns fortfarande en del bilder från det skalvet.

Förr eller senare – så säger i alla fall alla experter – lär det komma ett stort skalv i området. Forskare och experter har under åren satt upp mängder med mätutrustning längs hela förkastningen. Förhoppningen är naturligtvis att försöka förutsäga när ett stort skalv ska äga rum.

Om varningssignaler kan skickas ut och befolkningen evakueras skulle skadeverkningarna bli lägre än om en jordbävning inträffar plötsligt. Forskare har spekulerat i och räknat ut att risken för en jättejordbävning i Kalifornien före 2030 är 70 procent.

Ingen vet var en sådan jordbävning kommer att ha sitt så kallade epicentrum. Och jag har förstås inte en aning om vilken beredskap som finns i delstaten eller ens nationellt för att möta effekterna av den förstörelse som en sådan jordbävning kommer att orsaka.

Nu ska jag inte tänka vidare på detta ämne. Helgen är över och en vecka väntar som för min del faktiskt innebär en del saker som jag jag måste få gjorda. Exempelvis i morgon när tandhygienisten Lina ska göra en översyn av gaddarna.

Min dag har varit bra.

Vill möta ufo

Nu är det alldeles för ljust att skåda upp på himlen för att försöka se några stjärnor. När det är riktigt mörkt om sisådär ett halvår så finns stjärnorna där. Fast från en balkong i stan ser du ändå nästan någonting. Du är vad som jag tror kallas ”ljusblind”; ögat störs av alla ljus som finns överallt och som stör ögat även om du tittar uppåt.

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig har sett en riktig stjärnhimmel. Aldrig varit på en riktigt mörk plats tillräckligt länge för att kunna se en del av vad som finns därute i det universum som ingen vet hur stort det är.

Det är väldigt rymder som fantasin har att röra sig i och det finns väl inte några begränsningar av vad som kan tänkas finnas där ute. Här på jorden fascineras av den teknik som skapats som gör det möjligt att skicka upp raketer till Mars som kan landa där. Det är skickligt och övergår förstås mitt förstånd hur man kan få ihop något sådant.

Men det som vi hittar på och slår oss på bröstet för är förmodligen bara nästan ingenting för andra världar. För alldeles självklart finns det liv på andra ställen också. Jorden är vårt hem och vi är på god väg att förstöra det. Men här på Jorden ser vi ut som vi gör och har det förstånd som vi har.

Annat liv behöver inte alls vara likt vårt. Det är ungefär som när man försöker beskriva gud som en gubbe med skägg. Om det finns en gud så är det förmodligen någon så kallad utomjording som var här för länge sedan och fick folk att tro på sig. Religioner kan ju bildas på många olika sätt har jag förstått.

Nåväl, det finns alltså liv lite varstans i universum. Jag är totalt övertygad om det i alla fall. Ibland kommer de på besök och då kommer de i sina farkoster som vi kallar för ufon. Det finns hur många vittnesmål om sådana som helst. I olika omgångar har det gjorts stora undersökningar och inom kort kommer en rapport att presenteras i USA. NASA, den amerikanska rymdstyrelsen, kommer också att ägna mer kraft åt att försöka ta reda på vad det är som besöker oss ibland.

Det är självklart att det skulle vara oerhört intressant för teknikerna att få tag på ett sådant där ufo. När jag jobbade i Sundsvall lärde jag känna en fotograf som en gång hade varit ute vid Höga kusten. Vid en brant vid havet stod två ufon som försvann blixtsnabbt och utan ett ljud. Självklart blev inte ”min” fotograf trodd när han berättade det. Jag gjorde det dock och gör det fortfarande.

Samma fotograf fick emellertid mer tilltro när han i några bildrutor fick med – också den gången – två föremål på himlen. Han hade låtit kameran stå på för att han ville filma vajande svenska flaggor. När han granskade filmen såg han dessa föremål. Försvaret visste ingenting, Luftfartsverket ingenting. Men föremålen fanns på bild.

Jag tycker att det skulle vara väldigt spännande att få se något sådant. Gissningsvis är det väl lättare att se en björn i vilt tillstånd och ute i naturen – något jag aldrig heller har gjort – än att komma någorlunda nära ett ufo. Ändå känner jag att jag nog hellre vill vara nära ett ufo än att komma i närkontakt med en björn. Å andra sidan lär inget av det hända och det får jag kanske vara glad och tacksam för.

I dag var jag ner till Electrolux Home arena, det vill säga Norrvalla, för att se Sunnanåtjejerna spela säsongens första seriematch. Det gick bra och Sunnanå vann premiären mot Själevad. Det var kul. Men det var inte kul att också Sunnanå nu har övergivit kontanterna vid entrén. Hoppas att det inte leder till att jag bojkottar också den verksamheten.

Min dag har varit bra.

Många jobb i norr

Det är ju tryck i Skellefteå. Man ser det på stan bland byggnader och folk. Och man ser det inte minst i trafiken. Likadant sägs det vara i hela länet och i Norrbotten. Så jag kollade en faktor som kanske kan visa på om det är något tryck i städerna. Jag gick in och kikade på vad Arbetsförmedlingen säger om lediga jobb.

Jodå, min själ. Det finns massor av lediga jobb i Skellefteå. I skrivande stund finns det 1392 utannonserade tjänster. Det är mycket för en kommun som vår. I Luleå finns det 1547 lediga jobb och i Umeå 1564. I förhållande till kommunernas storlek så är det väl något högre tryck i Skellefteå och Luleå än i Umeå.

Men går man lite söderut är det sämre ställt. Sundsvall har 880 utannonserade tjänster, Gävle 1043 tjänster och 662 i Östersund.

Vi ska vara glada för att det ser så bra ut i Västerbotten och Norrbotten. Det är ju verkligen på tiden som den norra landsdelen. Och inte minst då i Skellefteå.

Jag ser i nyhetsflödet att det ska etableras en internationell flygskola i Skellefteå. När det är full fart på den – verksamheten drar inte igång förrän nästa år – ska cirka 100 piloter kunna utbildas varje år. Det nya med den här kommande flygskolan är att piloterna kommer att utbildas till att flyga el- och eller vätgasdrivna plan. Green Flight Academy heter bolaget som är nybildat och som gör den här satsningen. Att det blir en fjäder i hatten för Skellefteå flygplats är givet. Bra jobbat av flygplatschefen Robert Lindberg och övriga. Varav en del är från just Skellefteå.

I går kunde det måhända ha sett ut som att hustrun och jag var djupt oense. Så var inte alls fallet. Vi var ute och gick på gång- och cykelvägen som sträcker sig genom Moröhöjden ner mot stan. Det kom några cyklister bakifrån och vi blev en smula överraskade. Jag for åt ett håll och hustrun åt det andra hållet.

Så gick vi åtskilda under en stund när fler cyklister passerade både framifrån och bakifrån. En diskussion uppstod om på vilken sida man ska gå på en gemensam gång- och cykelväg. Att gå så där på varsin sida om vägen och diskutera och gestikulera kan ge förbipasserande ett felaktigt intryck av vårt förhållande.

Hur som helst så enades vi om att vi nog skulle gå på en sida. Eller på den andra. Men att vi skulle gå på samma sida i alla fall. Nu har jag kollat vad som gäller. Gående ska gå på den vänstra sidan så att de möter cyklisterna som naturligtvis ska hålla till höger. Det slogs tydligen fast i en trafikförordning 2018.

Min dag har varit jättebra i det fina och varma vädret.

Plåster för selfies

Jag blir så glad när jag ser vänner på Facebook berätta om att de har fått sin andra spruta med vaccin. Det innebär att de försiktigtvis kan börja röra på sig mer i samhället än vad de har kunnat göra under det senaste dryga året. Själv får jag vänta i nästan två veckor till innan jag får min andra spruta.

Det är ju skillnad på våra regioner. Det märks på många olika sätt, må jag säga. Förmodligen på fler sätt än vad gemene man har en aning om. Men det jag kan se och som väl egentligen är totalt oviktigt är att mina vänner inte bara berättar om sin andra spruta. Väldigt gärna visar de också med en bild på överarmen att det sitter ett plåster där. Under det har sprutan stuckits in i huden.

Och nu kommer det som jag lagt märke till. Plåstren ser inte lika ut. Ibland är det avlånga plåster. Ibland fyrkantiga. Regionerna har väl haft friheten att köpa in dessa små plåster från de leverantörer som har gett det bästa priset (får jag hoppas) och/eller som har den bästa kvaliteten.

Om det nu ska behöva vara någon särskilt kvalitet på dessa plåster. Huvudsaken är väl att de sitter fast en stund. Jag tror att de flesta tar av sig dessa plåster ganska snabbt. Väldigt sällan uppstår blodvite vid sticket varför jag har börjat fundera på varför det över huvud taget sätts på något plåster. Måhända har plåstret mest en psykologisk funktion. Med plåstret på överarmen kan man ta bild på det och lägga ut på medier för att få tummar upp för att man varit duktig. Eller för att man snart får bli en människa som kan var social även utanför nätet.

Att bara ta en bild på en överarm utan plåster gör ju inte någon människa glad. Glad ska man vara och jag har börjat fundera på om jag ska ta med mig ett eget plåster till min andra vaccindos. Då borde jag satsa på ett färgglatt eller figurprytt barnplåster. Om jag gör det återstår att se. Förmodligen glömmer jag bort denna min lilla ambition till dess att det är dags att köa framför ishallen. Men regionens ekonomiskt ansvariga blir nog glada om ett plåster kan sparas in.

Ett inslag i SVT:s nyhetsprogram i kväll känner jag som en aning oroande. Kanske. Strömmingsfiskarna har det tufft. Den ena efter den andra vittnar om att fisken har uteblivit i år. Fångsterna är kanske bara en tiondel av vad de brukar vara.

Fokus under inslagen har mer varit att det kan bli brist på surströmming i höst. Redan nu köper surströmmingsälskare upp de burkar som finns i affärerna. Detta för att vara på den säkra sidan. Men betydligt allvarligare än att det kan bli brist på surströmming i affärerna är det väl att fisken inte finns i havet. Jag skulle vilja höra förklaringar till att fångsterna har gått ned.

Har det hänt något i havet som drastiskt minskat mängden strömming? Har vi fiskat för hårt och därmed decimerat antalet? Eller finns det andra förklaringar. Jo, det gör det säkert. Men anledningen eller anledningarna bör försöka slås fast. Det är ju först när man vet orsaken som man kan börja åtgärda problemet. För det är naturligtvis ett problem om strömmingen går sta och blir rödlistad.

Jag har också noterat att regeringen får kritik från ett enat Konstitutionsutskott när det gäller hur pandemin har hanterats. Det var förvisso väntat. Och kritiken ska naturligtvis tas på allvar så att lärdomar kan dras inför framtida kriser och möjliga pandemier. Men nog är det så att vilken regering som än skulle ha haft makten när denna pandemi dök upp skulle ha fått samma kritik.

Ingen politiker och inget parti var alls beredd på vad som skulle hända och hur händelseförloppet skulle bli. Och när beredskapen var så dålig var det självklart att också beslut togs som i efterhand visade sig vara felaktiga.

Min dag har varit bra och vädret har varit fantastiskt.