Strunta i Erdogan

I dag har den svenske utrikesministern Tobias Billström varit på besök i Washington tillsammans med sin finske kollega Pekka Haavisto. De var där för att bland annat träffa sin amerikanska kollega Antony Blinken. Enligt rapporter talades de tre vid under flera timmar och vid en efterföljande presskonferens klargjordes det att ett viktigt ämne var Nato.

Turkiet, framför allt, och Ungern har fortfarande inte godkänt Finlands och Sveriges ansökningar till Nato. Alla andra Natomedlemmar har gjort det. Turkiets president Erdogan har ställt en massa krav på Sverige för att han – egentligen parlamentet – ska godkänna Sveriges ansökan.

Alla säger att kraven som ställdes i det avtal som tecknades i somras är uppfyllda. Ändå fortsätter Erdogan med att ställa fler krav. Inte minst på att personer som befinner sig i Sverige ska utvisas till Turkiet. Detta därför att dessa personer enligt Erdogan är terrorister. Å andra sidan anser Erdogan att alla som är emot honom är terrorister.

För den breda allmänheten tror jag att det ser ut som att Sverige är undfallande för Turkiet. Detta därför att Sverige som nation är så angelägen om att bli medlemmar i Nato så fort som möjligt.

Tobias Billström fiskade förmodligen – tror jag utan att ha en aning om det – med Antony Blinken om inte USA kan sätta press på Turkiet. Men troligtvis hjälper inte någon press på Turkiet och på Erdogan. Han gör som han vill ändå och han spelar mot alla som kommer i hans närhet. Erdogan har handlat vapen från Ryssland trots att han är medlem i och ska vara solidarisk mot Nato. Han uppträder som medlare ibland mellan Ryssland, FN och Ukraina för att få ut spannmål från det krigsdrabbade landet.

Erdogan hatar kurder och har nyligen inlett en offensiv mot kurdstyret i norra Syrien; just mot de kurder som i mycket hög grad hjälpt bland annat USA att besegra IS. Och som i åratal har vaktat de läger där IS-anhängare sitter bevakade. Risken är stor att IS-män och -kvinnor kan fly om kriget mot Turkiet kommer närmare.

Att Erdogan inte släpper in Sverige och Finland i Nato – våra länder har gått in parallellt i den processen och ska göra så fram till det att vi blir medlemmar – hänger förstås samman med att Erdogan bäddar för sitt omval nästa år.

Då så. Jag tycker faktiskt att Sverige – och Finland – kan pausa processen till efter valet i Turkiet. Pausa också eventuella utvisningar till Turkiet till efter valet. Låt inte berättigade utvisningar bli segrar för Erdogan i hans återvalskampanj. Sverige och Finland är ju redan i praktiken medlemmar. All planering kan fullföljas och övningar äga rum utan att vara formella medlemmar.

Så – lämna Erdogan i fred och låt honom sköta sitt fram till valet. Så sköter vi vårt som vi vill och ska göra det utan att känna press från mannen som handgripligen styr landet själv och som inte tillåter någon opposition.

Det kom en del snö i dag. Och mer ska komma. Bitvis var det besvärligt i trafiken. Men min dag har varit bra.

Annons

Tåg och terror

Det var ju bara häromdagen som jag skrev om vårt sköra samhälle. I dag fick vi ytterligare en illustration till detta. Vid femtiden på eftermiddagen upphörde telefonin mellan järnvägens trafikcentraler och tågförarna att fungera. I ett sådant läge är det bara för tågen att sakta farten och ta sig till närmaste station och stanna där.

Telefonin lär ha fungerat norr om Gävle, men överallt i resten av Sverige stannade all tågtrafik. Och den stod stilla i flera timmar. Först vid åttatiden började tågen rulla igen.

Vad berodde då felet på? Varför slutade telefonin att fungera? Jo, på Trafikverket – som ju har ansvaret för just detta – tror man att det var en systemuppdatering av telefonin som inte gick som den skulle. Det visade sig att Trafikverkets alternativa kommunikationssystem också påverkades av felet. Och då upphörde all kontakt mellan trafikledningen och tågen.

Om båda kommunikationsmöjligheterna kan påverkas av ett sådant fel – ja, då känns det i sanning som något som man bör åtgärda. Ett alternativt system ska ju vara just – alternativt. Kan jag tycka.

I det här sammanhanget känns det snudd på tryggt att vi inte har någon järnväg att skryta med här hos oss. I alla fall inte än på säkert tio år.

Den stora nyheten i dag tycker jag är det stora tillslaget som tysk polis gjorde när dagen grydde. Ungefär 3000 poliser slog till mot cirka 150 bostäder, kontor och förråd över hela landet. 25 personer kunde gripas misstänkta för att ha planerat en väpnad attack mot den tyska förbundsdagen. 22 av de gripna misstänks vara medlemmar i den inhemska terrororganisationen.

Vi får avvakta betydligt mer information om detta. Men det är tydligt att det i högerkretsar finns grupper som är beredda att gripa till vapen för att försöka ta makten. Så har det uppenbarligen varit i Tyskland och så kanske det fortfarande är, om än polisen slagit till mot den här gruppen. Men det finns garanterat högerextremister också i andra länder som är beredda att tillgripa våld för att ta makt eller göra sig av med makten.

Det blir intressant att följa upp den här händelsen och det ska bli intressant att se om den nu eliminerade terrorgruppen har haft kontakter i andra länder där likasinnade – inspirerade inte minst av stormningen av kongressen i USA i januari för två år sedan – planerar sina terrordåd.

Min dag har varit bra.

Förödande tystnad

Till och från genom åren så har det dykt upp rapporter om att det råder en tystnadskultur. Jag minns hur det var i Sundsvall en gång. Det blev ett väldigt liv när en representant för en statlig myndighet meddelade pressen hur det var på arbetsplatsen. Personen i fråga hade en papperspåse över huvudet för att inte bli igenkänd. Och därmed ”straffad” av cheferna.

Det var ju inte heller så länge sedan som en anställd i Skellefteå kommun blev utköpt av kommunen. Hon hade 2019 startat Facebookgruppen ”Håll käften och lyd” som tog upp arbetsmiljöproblem i kommunen. Det blev för mycket för Skellefteå kommun och efter en lång process fick hon sparken. Eller köptes ut, som det heter.

Nu ser jag i dagens DN en debattartikel av förbundsordförandena i Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet (från årsskiftet slås de två facken samman och får namnet Sveriges lärare). De påtalar att tystnadskulturen är förödande bland lärarna. Fackförbunden har gjort en undersökning som omfattar mer än 6000 lärare i alla skolformer både på de kommunala sidan och den privata sidan.

Var tionde lärare som svarat på frågorna uppger att de straffats för att de har påtalat brister. Värst är det enligt den här undersökningen inom de vinstdrivande skolorna, men som det sägs i debattartikeln ”kommunala skolor är inte långt därefter”.

Lite längre in i tidningen finns en artikel som säger att läkare inte vågar kritisera sina chefer. Läkarförbundet har gjort en enkät som nästan 16000 läkare svarade på, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 42 procent. Undersökningen visar att i 9 av 21 regioner färre än hälften vågar framföra kritik.

Att läkare tystnar när det gäller förhållandena på arbetsplatserna är självklart förödande för vården och patientsäkerheten. I alla fall enligt min uppfattning. De som ändå vågar säga vad de tycker har upplevt att de får fler oönskade arbetsuppgifter, att de bromsas i sin löneutveckling och att de förhindras att forska.

Jag ska väl också nämna att jag själv har blivit beskylld för att ”straffa” medarbetare när jag bossade på Norran. Jag upplevde det självklart som orättfärdig kritik eftersom jag aldrig någonsin ens tänkt tanken att straffa någon för att de har en åsikt eller lägger fram kritik. Hur skulle jag kunna göra det när mitt jobb i så stor utsträckning har gått ut på själv framföra kritik?

Nå, det skedde många förändringar på Norran på den tiden och när tillvaron för många kan uppfattas som omtumlande så kommer också kritiken. All respekt för det, men aldrig att någon ”straffats”. Det är i alla fall min uppfattning och självbild, som naturligtvis – likt alla självbilder – kan vara falsk.

Hur som helst är det klart problematiskt att anställda på företag, i organisationer eller i den offentliga sektorn inte vågar säga vad de tycker. Och inte vågar säga till om rena arbetsmiljöproblem. Vad är det som händer? Hur har detta kunnat utvecklas till att bli så vanligt förekommande som det faktiskt tycks vara? Hur har cheferna kunnat bli så rackans känsliga och lättkränkta?

Under åren har man inom den offentliga sektorn och även på andra håll inrättat så kallade visselblåsarfunktioner. Anställda ska utan att kunna bli straffade på något sätt och till och med under anonymitet larma om missförhållanden. Det är ju positivt. Men oftast finns denna funktion bara på papper, verkar det som. I praktiken vågar ändå inte någon säga något.

Att tystnadskulturen breder ut sig, riskerar också – kan jag tro – att folk håller tyst också i samhällsdebatten. Det är ju väldigt lätt att dra på sig missnöje i sociala medier och det måste vara rackans obehagligt att bli hotad, hatad och kölhalad på detta moderna sätt bara för att man har en åsikt. Lättare då att hålla käften.

Nu ska jag tystna för i afton. Dagen har varit bra.

Skört samhälle

Tydligen har det varit någon form av cyberattack mot företaget Softronic och a-kassorna. De senare har fortfarande inte fått ordning på ettorna och nollorna och det är väl inte helt säkert att utbetalningarna som ska ske på torsdag ens hinns med den här veckan. Kanske kommer pengarna ut på fredag till de många, många tusen människor som verkligen behöver dem.

Det här är sannerligen inte första gången som något företag eller organisation drabbas av sådana här så kallade it-attacker. Mest uppmärksamhet blev det väl när 90 procent av alla Coop-butiker i landet slogs ut under en tid sommaren 2021. Jag vill minnas att Haparanda kommun också drabbades och under en längre tid fick försöka klara verksamheten manuellt.

Det här är bara ett par exempel på varför jag är synnerligen skeptisk till och försiktig med så kallade sociala medier. Inte minst av integrationsskäl försöker jag använda telefonen så lite som möjligt. Och speciellt då att utföra bankärenden med den.

Det är ju bankerna som äger Bank-id och det är bankerna som äger Swish. Bankerna vet allt om oss och kan i detalj – om de vill – gå in och se var vi handlat, vad vi har köpt och när vi har gjort det. På ett övergripande plan har bankerna god koll på våra handelsmönster eftersom sådana rörelser följs dagligen och stundligen.

Jag brukar ju tjata om att vi bör försöka använda kontanter så mycket som möjligt. Det tänker jag inte göra här och nu, utan bara nämna det.

Häromdagen pratade jag med en person som jobbar med datorer och program och jag vet inte vad. Utifrån min ålderdomliga utgångspunkt så arbetar han med ny teknik. Jag uttryckte då min skepsis till denna värld som vi vet så lite om men som tycks veta allt om oss. Till min förvåning fick jag medhåll då min samtalspartner uttryckte sig som att ”den här världen är läskig”.

Jag känner också till att det finns andra som vet väldigt mycket om hur det fungerar och framför allt hur det kan fungera om någon illasinnad person med stora kunskaper sätter igång att störa och störta sådant som byggts upp. Denna person använder datorer och telefoner ytterligt sällan och bara i nödfall.

Dessvärre har vårt samhälle blivit alltmer beroende av det som väl kan kallas för it. Ju mer beroende av tekniken vi blir, desto skörare blir samhället i stort. Det är en utveckling som jag inte gillar eftersom vi nutidsmänniskor också blir allt sämre på att klara kriser.

Min dag har varit analog så här långt och jag har haft en bra dag.

En tur på käpphästen

Förmodligen är jag en smula puckad. Eller också är det så att jag låtit mig föras långt bort från vägen som jag tänkt mig när jag kastade mig upp på min nya käpphäst. Men jag kan inte förstå varför staten ska räkna in elkonsumtionen som man redan har gett stöd.

Jag har varit inne på det flera gånger tidigare och fick anledning i kväll att göra det än en gång när energiminister Ebba Busch besökte SVT:s Agenda. Hon hävdar att den modell som regeringen fastnat för är en bättre modell än den som utlovades i valrörelsen. Som det då sades skulle staten kompensera elpriset under den kommande vintern.

Nu blir det i stället så att privatpersoner i elprisområdena 3 och 4 får kompensation för den el som konsumerats från oktober 2021 till och med september 2022. Under den perioden har stöd redan utgått för konsumtionen under december 2021 till och med februari 2022 med maximalt 6000 kronor.

Detta stöd berördes som hastigast och energiministern hävdade att det stödet ännu inte har nått alla elkonsumenter som var berättigade till det. Men inte ett ord om att stöd redan utgått. Vare sig från ministern eller från journalisten. Synnerligen märkligt tycker jag.

Nu kliver jag av denna min käpphäst för den här gången och möjligen blir det så att jag ställer in den i stallet.

Rent allmänt kan jag dock fundera på det här med statligt stöd till snart sagt alla, så fort det anses bli lite kärvt. Det blir lite av så kallade helikopterpengar som faller ner från skyn vare sig folk behöver dem eller inte. Självklart finns det väldigt många, och alltfler som det verkar, som har ytterligt knappa marginaler. Om ens de har några ekonomiska marginaler.

Men jag tror och tycker att det vore önskvärt om politikerna kunde hitta en mer träffsäker metod att ge stöd till de som behöver det. Inte till alla och – som det verkar enligt modellen som nu ska tillämpas för elstödet – mest till de som störst hus och störst elkonsumtion.

Av olika skäl tycker jag att det börjar kännas som att det är bråttom att hinna med att göra det som ska göras inför julhelgen. Ska försöka ta mig samman och börja med det ”jobbet” redan i morgon. Det är naturligtvis inte några stora saker, utan bara sådant som man vill få gjort.

Dock lär det inte bli mer pyntat här hemma. Vi har en sådan där ljusstake med sju ljus i ett fönster, ljusslingor på balkongen och en julduk framme på ett litet, litet och halvt överbelamrat bord (där den faktiskt legat sedan förra julen visade det sig…). Nå, kanske en ny duk i julens färger läggs på något bord.

Min dag har varit bra.

Messi och barn

Lionel Messi, den argentinska fotbollsspelaren, är väl en av de största och duktigaste profilerna inom fotbollen. I dag lirade han sin tusende fotbollsmatch som proffs när Argentina mötte Australien i en åttondelsfinal i fotbolls-VM. Jag kollade på nästan hela matchen.

Det märks, tycker jag, att han har blivit äldre. Kanske börjar han bli lite mätt på framgångar. Motivationen kan inte alltid vara på topp efter så många år samtidigt som pressen och förväntningarna på honom inte mattas. Länge gick han bara omkring på planen när alla andra sprang. OK, han gjorde väl något ryck ibland, men inte framstod han som nyckelspelaren precis.

Dock har han uppenbarligen inte förlorat känslan av att vara på rätt plats när det gäller. Inte heller är han så dålig att sparka bollen dit han vill att den ska gå. Plötsligt gjorde han mål. Argentinas första för kvällen. Det blev han tydligen inspirerad av för under resten av matchen var han mer i rörelse.

Nu slutade matchen 2-1 till Argentina som därmed gick till kvartsfinal mot Nederländerna. Men jag vet inte om jag kan tro att Argentina når finalen. Så bra var inte laget. Men vi får se.

Eftersom hustrun jobbat extra i dag kunde jag i lugn och ro kolla på både skidtävlingarna i Norge och skidskyttet i Finland. Tjejerna tog både första- och andraplatserna i sprinttävlingarna i Norge och i Finland var det Linn Persson som överraskade och knep en tredjeplats. Kul. Det är alltid roligt att kolla på skidtävlingarna. På TV.

Några gånger i mitt liv har jag försökt kolla på dem direkt på plats. Det ger faktiskt inte mycket. De åker ju så rackans fort de aktiva så man hinner knappt se vilka de är. Än mindre förstår man hur de ligger till i förhållande till varandra. Dessutom är det rackans kallt att vara ute. Det senare tycker jag alltid eftersom jag som född i södra Sverige aldrig har lärt mig att klä på mig tillräckligt för norrländska vintrar.

Gårdagens erfarenhet var ny. Som jag helt kort nämnde blev vi barnvakter. Barnen hade vi aldrig träffat tidigare. Hustrun tog huvudansvaret för att allt skulle gå bra och hon fixade det galant. Själv intog jag en mycket undanskymd roll.

Som i alla kontakter med människor så är det ju så att du är väl medveten om hur du uppträder. Men egentligen har du inte någon aning om hur andra upplever dig. Så med vetskapen om att vara totalt okänd, långhårig och skäggig och i barnens ögon otroligt gammal – åldersskillnaden var ju 70+ år! – tog jag det säkra före det osäkra och lät hustrun inta huvudrollen. Hon fick snabbt bra kontakt med barnen, bytte blöja, satte på pyjamaser och gav de små liven kvällsmålen innan det blev dags för nattning.

Jag då? Jo, lågt liggande i soffan kollade jag På spåret och på fotboll. Och tyckte att det var väl inte någon konst att vara barnvakt. Men om jag skulle ha varit ensam så skulle det blivit halvt katastrofalt, gissar jag. Å andra sidan skulle jag aldrig ha fått frågan och om den hade ställts så hade jag nobbat erbjudandet.

Nog om det och allt annat. Min dag i dag har varit bra, vilket jag är djupt tacksam för.

Bortfallet intressantare

SCB, Statistiska centralbyrån, gör två större opinionsmätningar per år. I dag publicerades den senaste, som gjordes i november. Föga överraskande visar den att Socialdemokraterna har ökat kraftigt i förhållande till valresultatet. Partiet har enligt denna undersökning fått ett ökat stöd med lite drygt fyra procentenheter och ligger nu på 34, 6 procent.

Regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har alla förlorat stöd sedan valet och det parti som styr regeringen, Sverigedemokraterna, har förlorat drygt två procentenheter och ligger nu på 18,2 procent. Moderaterna kan måhända glädja sig över att just nu och enligt den här mätningen vara det största partiet i regeringsblocket (till vilket jag räknar SD) med 18,9 procent.

Centern och Miljöpartiet har minskat sedan valet medan Vänsterpartiet har fått ökat stöd.

Resultatet av den här opinionsundersökningen är måhända inte så märkligt. Alla som är ett uns intresserade av politik och som före valet lyssnade på regeringsblockets löften vet nu att löftena inte var värda någonting. Då är det självklart att stödet minskar för alla partier i det blocket.

Lika självklart är det att väljarna då vänder sig till framför allt Socialdemokraterna, som med sin långa regeringserfarenhet i såväl goda som dåliga tider kan upplevas som ett tryggt alternativ. Att partiledaren Magdalena Andersson dessutom har en personligt hög trovärdighet har naturligtvis också spelat in. Att Centern minskar tror jag beror på att partiet just nu lever i ett skifte. Partiledaren Annie Lööf har aviserat sin avgång och ny partiledare kommer att väljas i början av februari.

En sak som är värd att uppmärksamma är själva undersökningen. SCB:s två årliga undersökningar har tidigare förtjänat en lite större trovärdighet när det gäller hur opinionen ser ut än de månatliga mätningarna från flera bolag. Utgångsläget den här gången var att 9177 slumpmässigt utvalda röstberättigade personer i hela landet togs fram.

Dessa fick via telefonsamtal eller i webbenkäter svara på frågan: ”Vilket parti skulle du rösta på om det vore riksdagsval någon av de närmaste dagarna?” Svar kom från 4070 personer vilket ger en svarsfrekvens på 44,4 procent.

Det är inte någon särskilt imponerande siffra. Och därför bör nog resultatet av denna undersökning tas med en nypa salt. I synnerhet om SCB som vanligt tänker sig bryta ner siffrorna på hur det ser ut i olika delar av landet eller i fördelningen mellan män och kvinnor när det gäller uttalat stöd till skilda partier.

Till dess att undersökningen i maj ska genomföras nästa år vore det intressant om SCB gör en så kallad bortfallsanalys som naturligtvis också ska publiceras. Eftersom antalet personer som avstått från att säga sin mening och åsikt är betydligt fler än de som svarat, är opinionsutvecklingen i den gruppen helt avgörande för hur opinionen verkligen ser ut i landet just nu.

Nåja, som vanligt få vi se vad som händer och vad som sker. Nu har december börjat och det innebär att det snart blir tid att planera och faktiskt göra det som ska göras. För vår del är det i och för sig inte särskilt mycket. Dock nödvändigt.

Min dag har varit bra.

Tungt för småföretag

Regeringen meddelade i dag att elprisstödet kommer att börja betalas ut i februari. Men bara till privatpersoner. Mindre och medelstora företag som har haft jätteräkningar och ibland ligger på konkursens gräns får inte någonting. Än. För där är det inte klart hos regeringen hur ersättningen ska se ut och när den ska betalas ut.

Det här är förstås en stort svek. I valrörelsen och till och med i dess slutskede utlovades stöd med besked före första november och utbetalning före jul. Det finns på band och på bild. Löftena går inte att komma ifrån och därmed går det inte heller för regeringen att komma ifrån löftesbrottet.

Energiminister Ebba Busch som var så offensiv och kaxig i valrörelsen är nu betydligt mer nertonad. Det är väl knappt hon vill och vågar ställa upp inför pressen. Anonym är vad hon har varit sedan hon fick en plats i regeringen.

På frågan vad hon har att säga till de småföretagare som nu inte kan få något besked om när eller hur mycket de ska få i stöd, så blev det uppmuntrande beskedet att ”de får avvakta”. Jo, jo – löftesbrotten tär hårt på regeringen, vars ledamöter inte tycks vara så angelägna att ställa upp och visa sig. För när de gör det kommer ett nytt löftesbrott upp i ljuset.

Jag kollade fotbollsmatchen mellan Mexico och Saudiarabien i afton. Båda lagen hade möjlighet att gå vidare till slutspel och åttondelsfinal. Den andra matchen stod mellan Argentina och Polen. Plötsligt blev det spännande Argentina ledde med 2-0 och Mexico ledde med 2-0. Då var det plötsligt lika mellan Mexico och Polen och det som skulle avgöra var antalet gula kort som lagen fått under gruppspelet tidigare.

Det behövdes nu inte. Saudiarabien fick in ett mål och båda lagen kände sig som förlorare i och med att inget av dem gick vidare till slutspel. Men det var en bra match tycker jag. Mycket kämpa och en hel del fin fotboll framför allt från Mexicos sida.

Min dag har varit bra.

Märklig marknad

Det här med elmarknaden är en komplicerad historia. Och högst aktuell. De som inte är specialister förstår säkerligen inte särskilt mycket av hur det fungerar och varför det fungerar som det gör. Jag är en av dem som har massor av frågor och som har svårt att förstå den här marknaden.

Uppenbarligen är vi i Europa tätt sammankopplade. Blir det störning någonstans så påverkas priset omedelbart. Till det högre. Det ska fungera bra med gasleveranser till de länder som har stora behov av denna energikälla. Det ska blåsa lagom och det ska regna och snöa lagom. Det ska helst vara ganska varmt. Kärnkraftverken ska gå. Alla förändringar som sker dagligen påverkar priset uppåt och nedåt.

Av detta följer att det är oerhört svårt att sia om framtiden. Länge har det nu talats om våra höga elpriser här i landet. Framtidsscenariot befaras bli att vintern blir svår och att elpriserna blir väldigt höga. Kanske blir det också så att elen tidvis måste kopplas bort för att elen ska räcka till det allra nödvändigaste. Vi får väl se hur det blir.

Redan har beslut fattats att elkonsumenterna i två av de så kallade elprisområdena – områdena 3 och 4 – ska kompenseras med ett elprisstöd. Inte mindre än 55 miljarder kronor ska ges till privatpersoner och företag i dessa två områden. Förslaget är att de som bor och verkar i område 3 ska få ersättning med 50 öre per förbrukad kilowattimme under perioden oktober 2021 till september 2022. De som bor och verkar i område 4 får ett stöd med 79 öre per kilowattimme under samma period.

Vi som bor i område 1 och 2 får inte ett öre av detta stöd.

De 55 miljarderna kommer från så kallade flaskhalsintäkter. Man skulle ju kunna tro att det är vinsterna som Systembolaget gör som utgör dessa flaskhalsintäkter. Men så är det förstås inte. Dessa intäkter har statliga Svenska kraftnät fått och de utgör skillnaden mellan priset som gäller i ett område och i det område till vilket elen säljs. För att ge ett exempel: om priset i område 1 är 35 öre per kilowattimme och elen i område 2 dubbelt så högt så tjänar Svenska kraftnät 35 öre när elen går över områdesgränsen. Ju större prisskillnad mellan områdena, desto mer pengar tjänar Svenska kraftnät. Så har jag fattat det i alla fall.

Nåväl, nu ska 55 miljarder kronor delas ut. Jag tycker att det är lite konstigt. Alla som får del av detta elprisstöd vars beräkningsgrund är elkonsumtionen under ett år, har ju redan fått en del stöd. Tidigare i år fick ju elkonsumenterna en så kallad elpriskompensation för tiden december 2021 till och med februari 2022. Maximalt stöd var 6 000 kronor.

Som jag har förstått det får nu elkonsumenterna i mellersta och södra Sverige stöd för det som de delvis redan har fått stöd för. Men om detta har jag inte sett något eller hört något i den offentliga debatten.

Debatten handlar ju nu också delvis om att vi ska ha samma elpris i hela landet. Jo, jo – det är lätt att säga för sörlänningarna. Vi som bor här i norra delarna av landet tycker att vi står för en stor del av produktionen av vatten- och vindkraft. Älvarna är utbyggda och skogarna är fulla av vindkraftverk. Nog är dessa förstörda naturvärden också värda att få en viss kompensation för. Eller..?

En annan aspekt på det här med att ha samma elpris i hela landet är ju att Svenska kraftnät i så fall över en natt förlorar sina flaskhalsintäkter, vilket denna del av statliga verksamheten knappast kan anse vara särskilt klokt. Visserligen är jag övertygad om att staten i detta bolags form hittar på andra sätt att få intäkter, som naturligtvis kommer att slå mot alla oss som konsumerar el på ett eller annat sätt.

För Svenska kraftnät måste ha inkomster så att företaget kan investera i mer överföringskapacitet från norr till söder. Just överföringskapaciteten är ju verkligen en flaskhals när det gäller att få ner el som produceras norrut till de många konsumenterna i mellersta och södra delarna av landet.

Detta om detta. Hur priserna sätts från dag till dag vet jag inte. El går ju fram och tillbaka i ledningarna mellan länderna och vem som har koll på hur dessa strömmar går har jag inte en aning om. Inte heller om vem eller vilka som bestämmer vilket priset ska vara.

Som vanligt är vi konsumenter helt i händerna av i princip okända makthavare. Det känns lite otryggt utan att jag på något sätt kan ge något förslag till hur det kanske skulle kunna fungera bättre.

Med den osäkerheten är det väl snart dags att krypa till kojs. Med konstaterandet att min dag har varit bra. Ett besök hos tandläkaren i förmiddags var måhända nödvändigt för att hålla gaddarna i form om än det blev ett duktigt hål i plånboken.

Hoppingivande protester

Diktaturen i Kina har jättekoll på varenda invånare. Det kan låta smått otroligt att myndigheterna har lite drygt 1,4 miljarder människor under luppen. Men så är det. Yttrandefrihet finns inte. Kritik mot den politiska ledningen och i synnerhet president och diktator Xi Jinping straffas obevekligt.

Nu är det emellertid så att nog de flesta i Kina vet om att de lever under en diktator. Och under de senaste dagarna har den märkliga politiken att isolera hela bostadsområden och industrier så fort någon konstateras ha fått covid, lett fram till stora protester på många håll i det stora landet.

Protesterna är hoppingivande, trots att det finns en mycket stor risk för att regimen – ju längre tid som protesterna fortsätter – kommer att slå hårt mot dem. Protesterna fick ordentlig spridning efter att ett hus fattat eld och tio personer omkom i branden. De boende var isolerade i sina hem och förhindrades att komma ut. Brandbekämpningen hämmades när inte vattenbegjutningen nådde fram till branden på grund av avspärrningarna runt huset.

Nu samlas folk runt om i Kina och protesterar inte bara mot restriktionerna utan även mot Kinas ledning. President Xi Jinping uppmanas i talkörer att avgå och det finns budskap där frihet efterlyses.

Att jag tycker detta är hoppingivande beror på att det även i strikta diktaturer finns en önskan om frihet från förtryck hos breda folklager. Precis som det finns och som det nu visas också i Iran. Under ytan kokar det bokstavligen ett uppror mot makten; ett uppror som i normala fall inte ges livsluft eftersom konsekvenserna av att protestera blir så svåra för varje människa som vågar vara oppositionell.

Men när många och allt fler ansluter sig till protesterna blir det svårare för makten att negligera protesterna. Visst sätter makthavarna in styrkor som slår ner protesterna. I Kina fängslas en del människor som nu protesterar och likadant sker i Iran. I det senare landet har också cirka 200 människor dödats i protesterna. Ändå fortsätter de.

Det är starkt och allt tänkbart stöd bör ges till de som vill ha en annan ordning än den rådande diktaturen. Hur detta stöd ska se ut och vara har jag inte en aning om. Men säkerligen finns det kanaler in i länderna som kan utnyttjas.

Hur det blir och hur det slutar i Kina och i Iran för att nu hålla fast vid dessa två länder återstår verkligen att se. Kännare av dessa länder och då i synnerhet Kina säger att de protester som nu växer fram mot restriktionerna och den politiska makten är av samma kaliber som rådde 1989 när protesterna kanaliserades till Himmelska fridens torg. De protesterna slutade med att makten genomförde en massaker där troligtvis flera tusen personer dödades.

I fallet Kina är det väl inte särskilt troligt att de märkliga reglerna att hantera coviden kommer att förändras. President Xi Jinping har lanserat politiken och att han skulle ändra dem under trycket från protesterna är inte sannolikt. Det skulle innebära att han har haft fel och därmed skulle ha tappa ansiktet, som det heter. Det är något som han inte tänker utsätta sig för.

Det relativt milda vädret ger oss ett dim- och molntäcke som under en god tid nu inte har släppt igenom några solstrålar. I och för sig står solen så lågt att det inte är mycket att hurra för. Men klart väder vore inte så tokigt någon dag. Snö aviseras till onsdag och torsdag och den är välkommen eftersom den lyser upp i väntan på 21 december som ju är den dag då vintersolståndet inträffar 13 minuter i elva på kvällen. Den stunden ser jag fram emot ska ni veta.

Min dag har varit bra. En krämpa har jag men det är inte mycket att orda om.