I matens tecken

Bara en gång tidigare under alla år har jag varit nere och kikat på Matfesten. Nu när dottern är här så blev det ett par timmar där runt lunchtid. Jag blev faktiskt lite förvånad över att det var så väldigt mycket folk där. Ordentligt med köer framför nästan varje matställe och folk satt överallt och käkade. Många olika dofter spred sig över området. Det var rent kul.

Vi skulle naturligtvis också äta. Dottern gillar olika slags mat. Hon hade aldrig testat sovas tidigare och riktade in sig på det, medan jag aldrig tidigare – vad jag vet – ätit mat från Etiopien. Så det satsade jag på. Det var helt ok, tycker jag.

Mot kvällningen drog vi ner dit igen för att kolla in kockduellen mellan Monica Lindgren och Anders Hettinger. Monica satsade på en huvudrätt och en efterrätt medan Anders gick in för en förrätt och en huvudrätt. De arbetade intensivt och skojade friskt under tävlingen gång och båda lyckades nog väldigt väl. Uppläggningen på faten bars runt så att vi kunde se hur deras rätter såg ut. Tyvärr fick vi inte smaka. Men det var säkerligen väldigt gott.

Jag läser ju Monicas blogg och att döma av den så gillar hon att laga mat och det ser alltid väldigt fint ut när hon tar bilder av vad hon åstadkommer. Så jag tar för givet att hon med sin hjälpkock lyckades perfekt. Anders skar lövtunna skivor av en röding – jo, jag såg hur tunt han skar – som sedan marinerades på ett spännande sätt. Det såg också väldigt spännande ut. Vem som vann? Ja, alla som samlats i det stora tältet skulle få rösta och det var nog fler än dottern och jag som räckte upp handen för att rösta på båda två. I slutändan blev det lottdragning och den vann Monica Lindgren. Efter matchen fick jag några ord med  Michael Brinkmann, den tyske kocken, som assisterade Anders. Det var länge sedan jag träffade och snackade med honom och glad blev jag över att han tycktes må bra.

Dottern och jag strosade ett tag nere vid älven och kikade på CC och Bryggeriet lite närmare. Det blir ett fint område där nere vid älven när allt är klart och skellefteborna kan vara glada över att det härliga området nu börjar komma till sin rätt. Än är det en hel del arbete som återstår, men man ser tydligt potentialen och hur fint det kommer att bli när allt är klart. Fint är det ju redan nu.

I går stod det klart att regeringen i Colombia och Farcgerillan har slutit fred efter 50 års krig. Jag tyckte att de sa att 220 000 människor – minst – har dött i det krig som tycktes vara för evigt. Det är fantastiskt att en fred mejslats fram och jag vill gärna tro på att det bland annat är en följd av att folket har blivit så oerhört trötta på kriget och motsättningarna att regeringen och gerillan funnit det för bäst att komma fram till ett fredsavtal. Kriget har ju inte lett till någonting annat än till elände.

I perspektivet att kriget i Colombia hållit på så länge kan man stillsamt fundera på hur länge kriget i Syrien kommer att pågå. Det är ju inne på sitt sjätte år och det har inte heller på något sätt lett fram till något annat än död, förstörelse och elände. I Syrien är många parter nu inblandade i striderna vilket i och för sig ökar risken för ännu fler konflikter och det är ju ett förhållande som inte alls rådde i Colombia. Ändå har jag svårt att tänka mig att kriget i Syrien ska hålla på så länge. Så mycket är redan så förstört att det väl snart inte finns något att kriga om längre. Mer än om makten över – ingenting.

Jag ser också och har hört att USA:s vicepresident Joe Biden tillbringat dagen i Stockholm för möten med delar av regeringen och statsminister Stefan Löfven. Det är ju bra att kontakterna upprätthålls och att de tycks vara goda. Det är väl något att glädjas åt. Goda kontakter ska man väl ha med så många som möjligt, men inte till vilket pris som helst.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad har förändrats?

Politik är en viktig syssla. Våra valda företrädare sitter på sina poster i kommun- och/eller landstingsfullmäktige. En del har utsetts till att också sitta i regionfullmäktige och för ytterligare ett fåtal – ja, de är 349 till antalet – sitter i riksdagen. Så har vi även de folkvalda i regeringen. För att sitta där behöver man inte vara folkvald. Det är statsministern som utser sitt lag.

Många gånger genom decennierna har jag funderat på hur det här med politik fungerar. Jag vet det förstås, men jag har ännu inte riktigt förstått vad det är som driver politikerna. Tidigare var det vanligt – och tydligt – att de flesta politiker faktiskt drevs av en vilja att göra gott. Att förbättra saker och ting så att det skulle bli bättre för alla invånare. Men någonting har hänt och det är inte precis nyligen som det hänt. Jag kan heller inte sätta fingret på när det hände. Det finns inte någon sådan tidpunkt. Utveckling är ett skeende. En gradvis förändring.

Nuförtiden vet jag inte vad det är som driver politikerna. Ibland får jag intrycket av att de inte ens försöker bry sig om driva samhällsutvecklingen framåt. Humanism och solidaritet har försvunnit in i utkanten av debatten – i den mån som sådana frågor över huvud taget diskuteras. I centrum står det som för tillfället är aktuellt. Bostadsbristen runt om i landet genererade många små debatter i TV-studiorna och på debattsidorna. Utan förstås att man kom ett enda fjät närmare en lösning på problemet. Alla är överens om att det ska och måste byggas mer. Hur det ska gå till pratas det mycket om i den del av befolkningen som förmodligen har svårt att själva slå i en spik.

Regeringen har varit och är samlad i statsministerns sommarresidens i Harpsund. Helt enligt traditionerna har där finansministern, Magdalena Andersson, gett en bild av vad som kan väntas – ungefär – av den kommande budgeten. Det genomgripande budskapet var att svensk ekonomi står väldigt stark. Visserligen kommer tillväxten i ekonomin att skrivas ner en smula, men arbetslösheten minskar och allt ser bra ut även fram till och med valåret 2018.

Utrymmet för reformer är 24 miljarder varav tio redan är intecknade till kommunerna. Inkomstskatten höjs, enligt vad som sades i vårbudgeten. Men ändå går budgeten med underskott. Jag tycker att det är konstigt. Traditionellt har det ju fungerat så att man passar på att göra besparingar när det går bra och så kostar man på när det går dåligt. Allt för att försöka jämna ut svängningarna. Nu går det alltså väldigt bra och då går det ändå inte ihop.

Det är därför jag ställer mig frågan vad som är så viktigt att satsa på i de reformer – oklart vilka så här innan budgetförhandlingarna med Vänsterpartiet har kommit igång – när man måste låna pengarna. Ja, vi får väl se vad partierna kan pressa ur varandra. Vad vi kan vara säkra på är att pengarna går åt, trots finansministerns ord om att vi måste ”vara strama”.

Vad driver partierna i dag? Oavsett vilka partier de representerar. Jag tror att de strävar efter någon svårdefinierad variant av makt. I alla fall hos dem som sitter i regeringen eller i en sits så att de kan påverka regeringens konkreta förslag. Att sitta i regeringen är nog inte så dumt. Ersättningen är hygglig och det finns många frågor att pyssla med. Om man avkrävs klara besked går det alltid att klara sig undan med att säga att frågan är komplicerad, att den håller på att beredas eller ska beredas på departementet, att läget är allvarligt, att ministern ska lyssna på de berörda och att hen hoppas på att kunna lägga fram ett förslag så småningom. Är det riktigt allvarligt och akut får ministern åka till den berörda platsen och lägga pannan i djupa veck och instämmande delta i den stämning som piskats upp.

Jag får mer och mer känslan av att våra politiker inte riktigt tar sitt jobb på allvar. Jo, det gör de förstås. Men jag får allt svårare att hitta drivet i enskilda frågor och viljan att förändra och förbättra. Mer och mer handlar det om ekonomi och att försöka tillfredsställa olika gruppers behov av att få lite mer pengar. Snart sagt alla grupper, yrkesgrupper eller åldersgrupper, känner sig orättvist behandlade. Och skulle någon grupp få lite mer så blir det ju orättvist mot andra grupper. Orättvisetänket är destruktivt och leder fel. Fokus blir kortsiktigt.

Kanske ger detta en lite splittrad och oklar bild av hur jag tänker och vad jag vill. Kanske kan jag säga att jag saknar inslag i svensk politik som var vanligare förr när ekonomin inte styrde allt och alla. När det fanns utrymme för humanism och solidaritet och när det inte var något snack om det. Kanske är det dit jag ville komma.

Avslutningsvis har dagen varit bra. Både dottern och jag har fått massage av duktiga Lena Thall. Jag har jobbat på förmiddagen och vi har varit runt i affärer.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att flytta på en hund

– Jag försökte inte stjäla hunden. Jag försökte bara hjälpa till.

Jo, jag fick förklara mig ordentligt för dottern i går när kom upp med bussen. Under tiden som jag satt där i bilen och väntade på henne hände ingenting. Jag väntade i bilen och jag väntade utanför bilen, som jag ställt på parkeringen utanför Röda Korset / Kupan. Vid ett tillfälle kom Lars Hilke på Antikvariat Nordbok förbi med sin labrador. På väg hem som det syntes mig.

När vi bodde på Läkarvägen bodde vi snett emot varandra och det var flera gånger som vi träffades. Någon gång gjorde vi sällskap ner på stan eller hem från stan, så jag tycker att jag känner honom – lite grann.

Nåväl, dottern kom med bussen och vi satte oss i bilen. Då ser jag Lars komma gående tillbaka fullastad med böcker. Men utan hund. Ibland reagerar jag någorlunda snabbt och jag tittade åt det håll som Lars hade kommit från. Där satt hans labrador fastbunden utanför Kupan. I regnet. Så jag gick ur bilen. lossgjorde hunden och traskade iväg med honom ner mot Nordbok. Dottern blev halvt förtvivlad eftersom man tydligen inte bara tar en hund så där hur som helst och går iväg med den.

Lars Hilke var på väg ut ur affären och han blev onekligen en smula paff när han såg att jag kom med hans hund. Min goda gärning – det var i alla fall i all välmening som jag gjorde det – att låta hans hund komma in från regnet och till affären visade sig vara förgäves. Lars son skulle hålla reda på hunden och de var på väg åt andra hållet. Så Lars fick ta hand om sin hund och jag hoppades och hoppas på att hans son inte tittat ut och saknat hunden. Som jag tillfälligtvis hade snott.

Det var en liten händelse i går och jag tror att jag i framtiden avstår från att göra dylika ingripanden. Någon liten läxa blev det och jag hoppas att Lars Hilke inte tog alltför illa upp.

Dagen har varit god med dottern närvarande. En slapp morgon med mycket prat följdes av både en tur ner till centrum för lite ärenden och upp till Solbacken för en stillsam shopping av det som behövdes till aftonen. Goda vännerna Janne och Ann-Sofie kom över för en matbit och gott umgänge. En trevlig kväll på alla sätt.

Och nu har jag egentligen inte lust att skriva något mer för i dag. Saker och ting har hänt, men om jag har några synpunkter på det så får jag väl återkomma lite senare. I morgon. Kanske. I morgon blir det nämligen en ganska intensiv dag, som det ser ut nu.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vårt ansvar

Dottern har kommit. Det är förstås alltid lika kärt. Just nu har hon semester och kan stanna lite längre än de få dagar som det annars blir fråga om när hon bara kommer över en helg. Hon är också glad för att vara här och att hon får vara med om Matfestens första dag innan det bär iväg söderut igen. Det var inte många minuter som hon varit innanför dörrarna förrän hon fann bilagan om Matfesten och började ringa in godsaker och maträtter som hon vill köpa och testa. Och jo, jag kommer nog att följa med henne dit. Vi har redan sagt att vi ska övervaka kockduellen mellan Monica Lindgren och Anders Hettinger. Jag känner ju båda tävlande vilket väl halva stan gör så det blir svårt att hålla på någon.

I övrigt får vi väl se vad vi kan tänkas hitta på. Det blir väl en och annan runda på stan kan jag tänka och massage på onsdag både för henne och för mig.

I Göteborg är det illa. Under natten till i dag var det någon eller några som kastade in en handgranat genom ett fönster och in i en lägenhet. I rummet låg både vuxna och barn och sov. En åttaåring dödades. Det barnet är det senaste offret i det gängkrig som uppenbarligen pågår. Även om polisen inte säger det rent ut så står det klart att det här dådet är gängrelaterat.

I lägenheten som utsattes i natt står nämligen en av gärningsmännen av mördandet på en restaurang i området för ett år sedan skriven. Den personen dömdes tillsammans med ytterligare några ungdomar för mord för någon vecka sedan. Dådet under natten till i dag är uppenbarligen en hämnd mot familjen.

Det är dessvärre inte första gången som gängkriget i Göteborg drabbar fullständigt oskyldiga personer. Det är också tydligt att de som finns i dessa gäng fullständigt skiter i vilka som drabbas och vad som händer. Jag kan tänka mig att polisen i dagsläget har sina misstankar riktade mot en del personer, men att ännu ingen är gripen. Kanske hinner inte heller polisen agera förrän det blir nya hämndaktioner för nu ska väl åttaåringens död hämnas. Våldsspiralen skruvas upp.

Och för polisen är det väldigt svårt att komma åt medlemmarna i gängen. I denna förort till Göteborg, liksom i många andra förorter runt storstäderna, har det ibland gått så långt att det är gängen som regerar och det har därför på många ställen formats ett samhälle där ingen vågar ange någon eller ens tala om vad man har sett. I ett sådant klimat blir det svårt för polisen att agera. Stora resurser måste sättas in för att bryta upp lojaliteten mellan gängmedlemmarna och den påtvingade ”solidariteten”, som gängen skapat genom sin våldsamhet, som finns i samhället.

Det krävs så mycket mer än att fånga in, lagsöka och bura in dessa mördare och brottslingar. Gängen har många sympatisörer i form av unga personer som anser sig stå utanför samhället och inte få något av samhället. När några försvinner in i något fängelse så finns det andra som tar över. Förutom rent polisiära insatser krävs det insatser av skola, sociala myndigheter, fritidsförvaltningar och mycket annat. Inte minst måste en anda av hopp skapas; ett hopp om att samhället utanför förorten men även i förorten kan bjuda jobb och en framtid. Ett hopp om att bli räknad med, uppskattad och sedd av andra än gängledarna. Gissningsvis kan också föräldrarna till dessa busar och mördare återta sin föräldraroll om de i sin tur får reella chanser att hävda sig i samhället.

Under flera år har jag då och då tänkt på det här med utanförskapet. Populisterna hävdar att de som kommit till vårt land bara tär på våra resurser och skapar problem. En närmare granskning av hur det fungerar visar att det är vi vanliga svenskar som redan från början har sett till att de hamnat i förorterna och att det är vi i vi-samhället som inte ens brytt oss om att kolla referenser eller utbildning hos arbetssökande med ”konstiga” – det vill säga inte Svensson-namn. Det är vi som bär ansvaret för utanförskapet som dessa stora grupper har hamnat i.

Och då är det, tycker jag, också vårt ansvar att på riktigt satsa ordentliga resurser på att bryta upp det vi format till gagn för alla dem som fastnat i förorterna och till gagn för oss alla andra.

Därmed har jag väl sagt vad jag ville få sagt. För i dag.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Skolsnack

Skolor och skolpolitik i en eller annan form hamnade i fokus i dag när tre av partiledarna höll sina sommartal. I och för sig tycker jag att dessa sommartal kommer en lite för sent på säsongen, men de får väl göra hur de vill med det. Kanske är det en signal om att semestertiden i stort sett är över och att vi börjar rulla in i vardagen igen.

Liberalernas ledare Jan Björklund hade förärats en debattartikel i Dagens Nyheter om det han skulle säga i sitt tal i Göteborg. Han lanserade sitt partis förslag om att under fyra år satsa två miljarder varje år på att höja kvaliteten på lärarna. Partiet vill ha en obligatorisk ettårig vidareutbildning för alla behöriga lärare som varit aktiva i minst tio år. Vidareutbildningen ska gälla de ämnen som läraren är behörig i. Det är en ordentlig satsning, som jag tror att lärarna inte skulle ha något emot. Tanken är att de under sitt studieår ska ha 80 procent av sin lön.

Han vill också ha högre antagningskrav för att komma in på lärarutbildningen. Allt i syfte att höja kvaliteten på lärarna och därmed på undervisningen och samtidigt höja statusen på läraryrket.

Statsminister Stefan Löfven höll i dag sitt sommartal i Vasaparken i Stockholm. Också han talade mycket om skolan och han utlovade inte mindre än 3 600 nya utbildningsplatser på landets lärarhögskolor. Antalet ungdomar och andra som söker sig till lärarhögskolorna har ökat under senare tid och det framtida behovet av lärare sägs vara 60 000 lärare inom de närmaste åren. Det är för att försöka täcka en del av det behovet som antalet utbildningsplatser ökar.

Nu får vi stanna upp en liten stund för att fundera på vad som kan tänkas vara bäst för den framtida skolan. Är det som statsminister Löfven säger fler lärare som vara ute i klassrummen eller är det Björklunds idé att lärare som kan antas ha en högre kompetens är bättre än många nyutbildade lärare?

På den frågan finns inte något givet svar förstås. Det finns en risk att en hel del av de utlovade 3 600 nya utbildningsplatserna inte kommer att fyllas. Antalet personer som söker till lärarutbildning har förvisso ökat, men om det antalet räcker för att fylla upp de nya platserna återstår i så fall att se. Risken är också mycket stor att det inte kommer att krävas så mycket för att komma in, även om vi får hoppas på att kraven blir någorlunda högre än det absoluta minimum som var fallet för något år sedan.

Risken med Björklunds förslag är att skolans lärarkårer kommer att bli tudelad: en grupp kommer att vara ordentligt utbildad och bra uppdaterad i sina ämnen, en annan grupp kommer inte att vara det. Redan i dag har det börjat skapas en olycklig spänning i skolorna med de utsedda förstelärarna, som tjänar mer pengar än sina kolleger, och med de lärare som kommit i fråga för det så kallade lärarlyftet. De lärarna tjänar också mer pengar än sina kolleger. Ett A- och B-lag håller på att formas i våra skolors lärarrum. Den uppdelningen kommer att förstärkas om Björklunds förslag blir verklighet och den kommer dessvärre att bestå ganska länge.

Men Löfvens förslag är inte heller bra. Om resultatet blir att lärarrummen fylls och varje klass får sin pedagog och dessa lärare inte har fått tillräckligt god utbildning (visserligen säger Löfven att lärarhögskolorna säger att antalet platser kan utökas utan att undervisningen blir lidande), så blir det ju i längden inte bra för eleverna och deras kunskapsinhämtande.

Alla förändringar inom skolvärlden tar sådan tid innan de har fått effekt. Vad som är viktigast är svårt att säga och det finns många olika åsikter om det – inte minst från de inblandade parterna. Alla grupper vill ju ha det som just de tycker är viktigast. Vad eleverna vill ha – och om de vill ha något – tycks genom alla års skoldebatt ha varit något som få har frågat efter. Jo, förstås de vill ha bättre betyg och det har många fått i de skolor som blundat för verkligheten och glatt kastat sig in i kampen om att ge eleverna bra betyg. Inte minst för att kunna visa upp för omgivningen att skolan är ”framgångsrik” för att på det sättet få fler elever.

Det blir kanske lite surrigt det här. Men kontentan blir väl att det borde kunna gå att både höja kvaliteten på och locka fler till yrket genom fler utbildningsplatser.

Då och då tänker jag på att det kanske skulle ha varit allra bäst att ha börjat från början när alliansregeringen tillträdde för tio år sedan. Då skulle de ambitiösa skolministern Björklund ha börjat med reformer för förskoleklass och lågstadium och därifrån byggt upp undervisningen upp genom årskurserna. Kanske skulle då ettagluttarna 2007 ha kommit en bra bit på vägen mot ökade kunskaper i dag. Men som sagt – det finns så mycket att göra och en del har inte kunnat göras ogjort  och då blir det kanske så att mycket görs, men det som görs på något sätt ändå blir ogjort.

Så slutligen några rader om Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt som höll sitt sommartal  i Umeå i dag. På ett sätt var han också inne på skolfrågor. Men de berörde mest att det måste byggas många fler – 8 000 per år – studentbostäder. Pengarna som krävs för det – fyra miljarder per år – skulle tas av, enligt Sjöstedt, från de 25 miljarder kronor per år som Vänsterpartiet vill att staten ska låna ut för att kunna bygga fler hyreslägenheter.

Teoretiskt är det inte några svårigheter att finansiera olika förslag. Det är i alla fall klart.

Slutligen kan jag säga att min dag har varit bra. I morgon blir den förmodligen ännu bättre eftersom dotter Moa kommer hit för att tillbringa några dagar av sin semester här. Det ska bli så kul.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Heldag i Luleå

I dag har det bara varit umgänge – i Luleå. God mat och härlig samvaro samt en hel del tid med döttrarna i familjen. De lurade med mig till deras närbelägna skola där de visade var deras klassrum var, var aulan låg och var matsalen fanns. En matsal som utanför dörren rubriceras som restaurang. Jo, fint ska det låta. På gården håller en allsportplan på att färdigställas där skolbarnen kan spela fotboll, innebandy (fast utomhus) och basket. Det såg ut att bli bra..

Vi hittade en gammal frisbee och började kasta. Tjejerna tyckte att det såg skitkul ut när de fick mig att springa efter plasttallriken. Det var onekligen länge sedan jag gjorde det och det känns inte som att det skulle kunna bli någon vana. Men större överraskningar har i och för sig inträffat, så nästa gång vi är i Luleå så är det kanske inte omöjligt att mina löpsteg är något mer graciösa än de tycks vara i betraktares ögon. Så här mitt under OS går ju annars tankarna gärna tillbaka till 20-årsåldern då jag var både snabb, uthållig och relativt spänstig. Men det var då det. Och det var länge, länge sedan.

DSC_0323.JPG

Lilla Omar växer till sig och efter så där sex-sju timmar kunde han titta på mig och jag kunde hålla i honom utan att han såg ut att brista i gråt. Men att plåta honom med telefonen den här gången var inte så lätt. Jag och alla andra försökte få honom att titta in i kameran/telefonen, men han tycktes bara vara mest förundrad över gester och pekanden och uppmaningar från omgivning att se åt mitt håll. Så då blev det så här.

På vägen hem hörde vi att Jenny Rissved tagit guld i mountainbike i OS. En tuff och duktig tjej som är värd den väldiga framgången. Kul!

Jag är också glad för att Sunnanå gjorde så väl ifrån sig i bortamatchen mot serieledarna Limhamn Bunkeflo i dag. Det blev visserligen förlust med 4–3, men Sunnanå vann andra halvlek med 1–3. Starkt – och jag tycker att det bådar gott inför fortsättningen av höstsäsongen. Men det blir en tuff resa. Dock känner jag mig övertygad om att Sunnanå ska klara av säsongen och i slutändan – när sista matchen har spelats den 5 november (!) – ligga över nedflyttningsstrecket.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Medalj till hästen också

Nu är det inte så lång tid kvar innan de svenska damerna börjar spela finalen i fotboll i OS. Jag kommer därför att hålla mig sällsynt kort.

Träning, tvättstuga, korsord och så ett snack med Sunnanås tränare Martti Tikkanen inför Sunnanås bortamatch mot Limhamn i morgon. Det är en superkort sammanfattning av min dag som har varit bra. Ingenting alls att klaga på eller gnälla över. Inte ens över vädret, som sannerligen börjar bli höstligt.

Jag måste säga att jag tycker att det är lite sött när tidningarna och medierna berättar om hästhoppning. I dag tog ju Peder Fredricson silver i hästhoppning. Och det gjorde hans häst All in också. ”OS-silver till Peder Fredricson och All in” står det i DN:s rubrik på nättidningen. Självklart ska väl hästen också nämnas. Det är ju den som har sprungit och hoppat.

Det skulle onekligen vara kul om också hästarna som blir bland de tre bästa också fick medaljer. Men de får väl bara nöja sig med någon morot eller något annat som hästskötarna vet att de gillar. Fast det skulle inte vara fel om de fick medalj också eftersom ryttarna säkert firar med lite godsaker också. För visst ska det väl vara rättvist här i världen.

Nåväl, strunt i det. Nu blir det snart fotboll och en medalj till tjejerna – av något slag…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar