Gotlandsdilemma

Det ska bli väldigt intressant att se hur den delikata striden mellan industri och miljö slutar på Gotland. Som jag har förstått det har miljööverdomstolen slagit fast att Cementa måste upphöra med brytningen av kalksten redan i höst. Därmed slutar också produktionen av cement, som ju flitigt används i byggnationer av olika slag. Cementas kalkbrytning och cementproduktion i Slite på Gotland svarar för drygt två tredjedelar av det svenska behovet av cement.

Nu, mitt i sommaren, har det börjat hända saker. Cementa är tydligen i färd med att överklaga beslutet i miljööverdomstolen till Högsta domstolen. Samtidigt pågår en politisk process. Näringsminister Ibrahim Baylan har mött företrädare för en rad organisationer som är väldigt oroade över vad ett stopp i cementproduktionen kan få för konsekvenser.

Resultatet av det mötet är att statsrådet Baylan ska se till att en oberoende analys av tänkbara konsekvenser görs så fort som möjligt. Enligt domstolens beslut får brytningen av kalksten inte fortsätta efter 1 november i år.

Om man ska tro intresseorganisationernas första reaktioner, så blir konsekvenserna väldiga. Byggföretagen hävdar att långt över 200 000 arbetstillfällen kommer att förloras när byggnationerna runt om i landet får stänga ner i brist på cement. Denna vara kan visserligen importeras, men det är stora mängder som behövs och det tar tid att bygga upp en import som svarar mot de behov som finns i branschen.

Jag vet inte om Högsta domstolen kan riva upp domen i miljööverdomstolen. Den senare har jag förstått vara den högsta instansen när det gäller miljöfrågor. Och kalkbrottet på Gotland är sannerligen en miljöfråga där framför allt frågan om kalkbrytningen förstör grundvattnet står i fokus. Miljööverdomstolen anser att det är fallet och att produktionen ska upphöra så snart som möjligt.

Men i och med att Cementa håller på med ett överklagande så må det väl vara så att Högsta domstolen har sista ordet. Eller inte. Man kan leka med tanken att Högsta domstolen tar upp fallet, inhiberar miljööverdomstolens beslut i väntan på avgörande och sedan ändå håller med miljööverdomstolen. Då ska produktionen av cement upphöra.

Men regeringen är förstås väldigt rädd för att det ska hända. Inför valåret 2022 skulle det vara tungt för framför att Socialdemokraterna att se en kraftigt ökad arbetslöshet i byggnadsbranschen (och därmed också andra branscher). Det skulle verkligen inte ge fler sympatisörer.

Politiskt lutar det åt att Socialdemokraterna säkerligen vill att produktionen fortsätter i alla fall över valåret. Miljöpartiet som ju också är ett regeringsparti vill säger att produktionen av cement i Slite upphör redan i år. Men frågan är om Mijöpartiet vill orsaka en regeringskris på den här frågan i höst. Förmodligen kommer både Miljöpartiet och stödpartiet Centern att gå med på några åtgärder som i alla fall förlänger Cementas produktion till någon gång efter valet nästa år.

Som sagt – det ska bli intressant att se hur frågan får sin lösning.

Min dag har varit bra.

Tio år efter Utøya

I dag och just nu för tio år sedan hade Anders Bering Breivik kallblodigt skjutit ihjäl 69 ungdomar på ön Utøya. Dessförinnan hade han sprängt en stor bomb i regeringskvarteren i Oslo. En bomb vars verkningar dödade åtta personer.

Breivik drevs av hat. Det är väl förment av mig att så här långt efteråt försöka mig på att karaktärisera hatet. Breivik hatade makten i form av den elit som han tyckte utgjorde makten. Han hatade därför allt som hade med socialdemokratin att göra. Han hatade invandrare (han ville ha ett totalstopp för invandring) och han hatade mångkulturen.

Hans hat tog livet av 77 personer och skadade många, många fler. Och än i dag visar Breivik ingen som helst ånger över det han gjorde i Oslo och på Utøya för tio år sedan.

Man kan tycka att det Breivik gjorde och vad han sa skulle framkalla ett avståndstagande från våld och terrorism. Att många fler skulle värna det demokratiska samhället. Det mänskliga samhället. Riktigt så har det inte blivit.

Utvecklingen har i stället blivit att åsikterna hos allt fler dras åt höger och åt det högerextrema. Det är, tycker jag, ledsamt. Språkbruket från den yttersta högern har normaliserats och anammats av de traditionella högerpartierna. I klartext och från vårt land Sverigedemokraternas argument och formuleringar som antagits av och används av Moderaterna och Kristdemokraterna.

Jag såg en skribent som noterat Breiviks uttalande om att han ville ha ett totalt stopp för all invandring och ett slut på påtvingad multikulturalism. Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson har i en tweet sagt: ”Vårt land behöver ett totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring, inklusive kvotflyktingar. Sverige behöver ett totalstopp, för all invandring som utgör en social, kulturell eller ekonomisk belastning och ett moratorium för mottagande av kvotflyktingar.”

I Norge utsätts de överlevande från Utøya av hot och hat när de uttalar sig. Hatet och hoten kommer från dessa högerextrema kretsar som uppenbarligen tycker att Anders Bering Breivik handlade rätt. Man skulle ju kunna tro och man skulle ju ha kunnat hoppas på att sådana kretsar skulle ha förlorat livsluften under åren som gått. I stället tycks de ha stärkts. Det är rent bedrövligt, tycker jag.

I dag har jag snackat med ett par som kommit från Norge. Självklart var de medvetna om vilken dag det var. Men de ville inte prata om det så mycket. Inte mer än att de hoppades på att Breivik aldrig mer skulle bli en fri man. De tycktes vilja lägga hela händelsen bakom sig och se framåt.

Visst kan man göra så. Visst kan man trycka undan minnen. Men de finns kvar ändå. Det jag minns från just denna dag för tio år sedan var att en bomb sprängts i Oslo. Som alltid när något händer är informationen lite spretig. Så kom rapporter om att någon sköt skarpt på Utøya. Under kvällen och natten började händelseförloppet att klarna men det var först dagen och dagarna därefter som dådets hela omfattning började stå klart. Och därmed med vilken fullständig hänsynslöshet och galenskap som Breivik gått runt på ön i akt och mening för att döda så många som möjligt.

Att minnas en sådan dag låter sig göras närhelst man tänker på Utøya, men framför allt är det givet att göra det på årsdagarna av dådet. Det skadar verkligen inte att då samtidigt påminna sig själv om att värna demokratin och humanismen samtidigt som man fjärmar sig från den hat- och hotfyllda argumentation som främst emanerar från högerextrema grupper. Det senare naturligtvis en argumentation som i sin tur både bygger på och förmedlar rädsla.

Och när allt detta är sagt är väl det enda som behöver tilläggas att jag har haft en bra dag.

Bra start för tjejerna

Vilken match som de svenska tjejerna gjorde i dag mot storfavoriten USA i OS-fotbollen. Vinst med 3–0 (1–0)! Senast spelade lagen oavgjort i en träningslandskamp, men redan då visade det svenska laget upp en tändning som lovade gott. I dag var det fantastiskt bra spel med fina framspelningar från mittfält till anfall och bra jobb på mittfältet. Om spelarna varit en smula kyligare hade de kunnat göra fler mål.

I ärlighetens namn så hade amerikanskorna en smula otur. Två stolpträffar, som om de i stället hade gått i mål hade gett matchen en helt annan karaktär. Nu är det bara att hoppas på att det svenska laget inte får hybris utan spelar som i dag också mot Australien och Nya Zeeland i gruppspelet. Sedan får vi se hur det går i det fortsatta finalspelet. För efter vinsten mot USA lär det bli åtminstone kvartsfinal.

Jag är inte så lite intresserad också av hur det kommer att gå för Brasilien som ju leds av Pia Sundhage. Laget vann sin första gruppspelsmatch i dag och kan bli en svår nöt för – kanske – Sverige framöver. Pia Sundhage bossade ju för USA-laget som tog två OS-guld och sedan för Sverige när de kom tvåa i OS. Jag blir inte förvånad om hon matchar fram sitt landslag – Brasilien den här gången – till OS-medaljer.

Ett drama utspelades i dag på Hällbyanstalten i Eskilstuna när två interner tog två personer i personalen som gisslan. Efter nio timmar av förhandlingar var gisslan släppt och de två internerna fördes till polisstationen i Eskilstuna för förhör och fortsatt rättsprocess.

För en lekman kan det synas lite udda att ta två interner, dömda för mord, från fängelset till polisstationen för utredning av detta brott, som rubriceras som människorov. Det finns naturligtvis regler för hur detta ska gå till, men en spontan reaktion är förstås att internerna redan sitter inne och att förhör kan ske på plats.

Skönt i alla fall att dramat fick en lycklig upplösning och att ingenting hände med de personer som togs som gisslan. Och att de är oskadda, om än de naturligtvis är ordentligt skakade av upplevelsen. Det kommer förstås att göras en ordentlig utredning av vad som har hänt och hur det kunde hända. Åtgärder kommer säkerligen att vidtas för att det inte ska hända igen.

Nu är snart hälften av den svenska befolkningen fullt vaccinerad mot covid-19. Det är viktigt och bra. Men nu ökar smittspridningen igen. Visserligen från låga nivåer, men det känns ändå oroande. Framför allt är det ovaccinerade unga som får och sprider smittan, vilket med eftertryck visar att pandemin fortsätter och att det är väldigt viktigt att få även de unga vaccinerade.

Jag kan tycka att det borde tas kraftiga initiativ till att nu få de vaccinerade som ännu inte har tagit något vaccin. Jag hörde på nyheterna i dag att det finns vaccinationscentraler som har flera hundra lediga tider varje dag. Det gäller framför allt i storstadsområdena och det är viktigt att klargöra detta och försöka förmå de ovaccinerade att ta de nödvändiga sprutorna.

Själv ser jag fram mot en ny dos framåt hösten. Kanske kan då vaccinet mot säsongsinfluensan kombineras med vaccin mot covid-19. Om inte så tar jag gärna två sprutor.

I dag har jag tagit det lugnt och det har varit en bra dag.

Positiv känsla

Det tycks som att blir bättre och bättre, vilket jag är väldigt glad för. Länge, länge har jag ju haft svårt för att gå eftersom jag har fått så rackans ont. Av någon outgrundlig anledning har det emellertid börjat bli bättre. Smärtan finns förvisso kvar, men den har blivit klart uthärdlig. Undan för undan har jag knallat runt på Alhems kyrkogård. Vägen runt kyrkogården är precis en kilometer lång. Ett varv där och jag har varit nöjd.

Så blev det två varv någon gång. När jag var hos dottern gick vi runt Sidsjön och det är ju tre kilometer. Visserligen stannade vi då och då för att surra med folk, för att ta bilder eller bara för att stanna till och kolla på någon blomma eller något träd. Men den promenaden gick så bra att jag till och med fick lust att ta några löpsteg, vilket jag inte gjort på många år.

I dag åkte jag ner till älven vid Lejonströmsbron. Parkerade bilen och började spankulera längs södra sidan. Tanken var att gå en kvart eller tjugo minuter och sedan tillbaka igen. En lagom tur.

Men vet ni vad? Det kändes bra, så jag fortsatte och fortsatte. Jag kom till Kvistforsdammen uppe vid Mobacken och väl där var det lika bra att fortsätta på nordsidan tillbaka till bilen. Under en period kunde jag hålla steglängden någorlunda (för att vara mig). Mot slutet blev stegen kortare och smärtan värre. Men – och det tycker jag är viktigt – jag kunde gå hela tiden. Fem kilometer tror jag att den rundan är.

Det var en framgång för mig, som stärker mitt självförtroende och min under många år relativt väl dolda vilja att ge mig ut och gå. Innan smärtan började göra sig gällande och undan för undan kortade ner mina promenader så hade jag sträckor på sju, nio och tolv kilometer. Jag gick någon av dessa sträckor varje dag.

Senast jag pallrade mig runt på dagens sträcka tog det en timme och 40 minuter. Det var en timme längre än när jag var i form och verkligen ägnade mig åt så kallade power walks. I dag hade jag en snitthastighet på 13 minuter per kilometer. Det är sannerligen inte något att skryta över, men jag gör det ändå. Och jag gör det därför att jag är så rackans positivt överraskad över att det gick så bra.

Är det gott väder kommer jag att försöka igen. Och igen. Jag är fullt beredd på bakslag. Men förhoppningsvis är jag på rätt väg och kan förbättra min fysiska status en smula. Det skulle kännas väldigt bra.

Ni får ursäkta detta ”utbrott” där jag bara skriver om mig själv och mitt gående. Men dagen blev jättebra och jag är hur nöjd som helst med det. I övrigt har jag ägnat dagen åt att läsa tidningarna och en bok. Läsning är ju rackans berikande också det.

Men i USA…

Vi är oroliga för alla skjutningar som förekommer i Sverige. När gängen slåss mot varandra eller känner sig kränkta av andra så slutar det alltför ofta med att någon eller några skjuts ihjäl. Ibland kommer allmänheten i vägen för kulorna. Det är illa.

Men det finns verkligen andra ställen i världen där det är så mycket värre. Jag tänker på USA. Där har allmänheten en laglig rätt att bära vapen och många är alltid beväpnade för att kunna skydda sig själv, sina närmaste eller bara det som de äger.

Masskjutningar har vi ofta hört talas om. Men inte det vardagliga våldet. Alla människor som blir offer för skjutningar av olika slag. Dagens Nyheter skriver om det och konstaterar att det under covidåret 2020 sköts ihjäl nästan 20 000 personer i USA. Hittills i år har mer än 11000 personer dött till följd av det som kallas för vapenvåld.

20 000 personer är nästan sju gånger fler än vad som omkom i samband med terroristattacken mot World Trade Center för snart 20 år sedan. 11 000 personer är nästan fyra gånger fler än offren vid WTC.

Men förekommer det någon debatt om detta? Ja, det vet jag inte. Helt säkert finns det människor som brinner för frågan att begränsa antalet vapen i landet och att förändra de generösa vapenlagarna. Då och då – vid någon osedvanligt stor masskjutning – kan frågan komma upp på agendan ordentligt.

Men politikerna har svårt att få till det. Om jag har förstått saken rätt är det främst republikanerna som bromsar alla förslag till restriktioner när det gäller att äga och inneha och sälja vapen.

Jag har svårt att förstå det. Att kanske 40 000 personer skjuts ihjäl i sina hem, på sina arbetsplatser eller när de är ute på gatan under två år är ju förskräckligt. Under andra världskriget dog cirka 50 000 amerikaner i strider som ägde rum i Stillahavsområdet. Antalet offer för det vardagliga så kallade vapenvåldet är totalt oacceptabelt för väldigt många utanför USA. Det borde vara oacceptabelt för en majoritet av befolkningen också i USA.

Jag vet förstås inte detta i detalj eller ens överskådligt. Men jag har en bestämd känsla av att många av offren i USA är kriminella som framför allt är inblandade i narkotikaaffärer (2016 rapporterades 63 000 amerikaner ha dött av narkotikarelaterade orsaker, framför allt överdoser). Men förutom uppgörelser i den kriminella världen finns det förstås stollar som av en eller annan anledning får för sig att skjuta urskillningslöst mot folk.

Att peka på USA och konstatera att det naturligtvis är mycket värre där är sannerligen inte något försvar för det vapenvåld som förekommer här. Självklart inte. Stora resurser och framför allt samlade resurser från många aktörer bör sättas in för att om möjligt bryta upp gängkriminaliteten.

Min dag har varit bra.

Barn i skottlinjen

I går kväll inträffade en ny skjutning i Stockholmsområdet. I Flemingsberg bråkade uppenbarligen några ungdomar med varandra. Skott avlossades – och två små barn skadades av kulorna. Stämningen i området är upprörd. Med rätta. Vi har den hårda vägen fått lära oss att skjutningar ibland inträffar på öppen gata och att den så kallade allmänheten – dvs alla utanför gängen – utsätts för risker att bli träffade. Sådant har ju hänt tidigare.

Att det nu är två lekande små barn som träffas är annorlunda. Barn är oskyldiga. Barn leker. Barn ska inte behöva utsättas för risker och hot. De måste kunna vara ute i en miljö som känns trygg för dem.

Polisen har tydligen anhållit inte mindre än nio personer med anledning av den här skjutningen. Vi får väl se hur den fortsatta rättsprocessen fortlöper och vad den resulterar i. Klart är att just den här händelsen kommer att tjäna för många olika politiska utspel. Måhända resulterar denna skjutning – tillsammans med så mycket annat som har hänt – i än skarpare lagstiftning.

Det vore förstås bra om det blir så. Men jag hävdar med stor bestämdhet att det krävs så mycket mer än fler poliser och hårdare straff för att komma tillrätta med gängproblematiken i utanförskapsområdena. Det är ett långsiktigt arbete som krävs och det är väl ytterst tveksamt om någon politiker har kraft eller ork att driva frågor som vi vet att resultaten låter vänta på sig.

I utanförskapsområdena behöver betydligt fler vuxna få och ha ett jobb. Skolorna skulle kunna vara bättre. Det är bara två saker som behöver ske. Lätt att säga och tycka, men jättesvårt att få till.

Nära kopplat till kriminaliteten och gängbildningarna och gängvåldet är användningen av droger. Det är narkotikan och de stora inkomsterna som driver gängen och våldet. Och vilka är det som använder narkotika? I Göteborg har polisen nyligen visat att det är tämligen välbeställda människor som är kunder. Inte sällan finns dessa kunder i områden som karaktäriseras av mycket höga inkomster och har hög status.

Det är alltså till stor del ”finfolket” som göder gängen och driver våldet. Pundarna har nästan ingenting med saken att göra. Samtidigt är det väl inte helt otänkbart att en del av detta ”finfolk” beklagar sig över gångvåldet, skjutningarna och att polisen och politikerna inte gör något för att stävja våldet.

Jo, jo – sätt in ordentliga resurser också på att förhindra försäljning av narkotika till de personer som har råd att konsumera knark för kanske tusen spänn i veckan eller mer. Förutom att marknaden då minskar för gängen kan kanske en och annan räddas från ett djupare och allvarligare missbruk.

Uppiffade bostadsområden, skapande av fler jobb, bättre skolor i kombination med andra socialt betingade åtgärder och en ordentlig satsning på att minska narkotikabruket – allt detta bör leda till framgångar. Det räcker sannerligen inte med fler poliser och hårdare straff.

Min dag har varit bra.

Var försiktig med skogen

Egentligen ska man väl inte uttala sig om saker som man inte kan eller begriper. Men det tänker jag göra ändå. Och det gör jag av den enkla anledningen att jag har en åsikt. Åsikter är fria och det är sannerligen inte fel att framföra dem. Kanske är det någon som håller med. Men troligare någon som inte alls gör det. Förhoppningsvis är det någon som talar om hur det förhåller sig. Men också när det gäller det senare så finns det sannerligen olika åsikter och synpunkter. Många gånger är de inte förenliga.

Det jag tänker på är våra skogar och hur de sköts och vårdas. När jag var ung drömde jag om att äga skog (varifrån jag nu hade fått den idén?). Det har funnits och finns ett latent intresse av skog och natur, även om jag mycket sällan har gett mig ut ”i spenaten” (som Lena Nyman sa vid ett tillfälle och i en sketch).

Jag tror mig dock förstå storheten i den natur som omger oss och under åren har jag också förstått att allt hänger ihop. Att vi är beroende av det som kallas för den biologiska mångfalden. Med tanke på det kan jag må riktigt dåligt när jag – naturligtvis från vägar och på bilder – ser gigantiska kalavverkningar.

Nyligen läste jag om en sådan avverkning av ett område där det fanns flera rödlistade växter. Djur- och fågellivet var intensivt där med stor variation av insekter. Plötsligt var allt borta. Kalavverkningen hade kompletterats med en så kallad hyggesplöjning som förstört och rivit sönder marken som bjudit på de rödlistade växterna och svamparna.

Jag förstår förstås att skogsägarna vill ha och måste ha sin utkomst från skogen. De största skogsägarna är företag och störst av dem alla är statliga Sveaskog. De privata skogsägarna kalavverkar naturligtvis också helt enkelt därför att det blir för dyrt att gå och hugga ner enskilda träd och dra ut dem till väg. Men jag har en känsla av de privata skogsägarna ändå är mer försiktiga med sina avverkningar än vad bolagen är. De vill ju enbart ha lönsamhet. Punkt.

De anser sig inte ha ”råd” att ta den hänsyn som man faktiskt borde ta. Skogarna blir i en allt snabbare takt mer och mer enahanda, trots att det (tror jag) finns bestämmelser om att det ska finnas lövträd bland tallarna. Det enahanda utbudet av skog gynnar sannerligen inte den biologiska mångfalden och kommer – är jag rädd för – att få negativa konsekvenser i framtiden.

Under en period i mitt liv var jag engagerad i en myndighet. Många var det och av praktiska skäl var det samåkning som gällde. Jag åkte med en som informatör på ett skogsbolag. Då fick jag lära mig att man inte talade om kalavverkningar. Man lämnade någon stackars tall mitt på hygget och så kallade man det för en ”föryngringsyta under skärm”.

Det här var väl 30–40 år sedan så den skog som då föryngrades har väl nått upp till halva sin ålder när det är dags att köra in med skogsmaskinerna av olika slag för att än en gång kapa ner träden.

Om jag bättre hade följt debatten och den är ju intensiv nu – inte minst genom EU-kommissionens förslag till klimatåtgärder – så hade jag kunnat skriva mycket mer om det här ämnet. Det är viktigt.

Innan jag har lärt mig mer och bättre förstått mig på alla sidors argument så står jag fast i min övertygelse. Nämligen att jag tycker att skogen bör hanteras försiktigare trots att virket i sig erbjuder så många miljömässigt attraktiva alternativ.

Min dag har varit bra.

Låga utgångspriser

Det finns ju flera program i olika TV-kanaler som skildrar människors jakt på lämpliga semesterbostäder runt Medelhavet. De program som jag tittat på handlar om engelsmän som letar lägenheter och/eller hus i det varmare klimatet som Spanien och Italien erbjuder. Det är helt ok för de som har pengar och det är lite kul att kika på hur spekulanterna väger lite olika alternativ mot varandra.

Programmen spelades in för ett antal år sedan och mycket har naturligtvis förändrats sedan dess. Kanske inte minst under det senaste dryga året under pandemin. Men att det finns möjligheter att hitta billiga hus – och då menar jag verkligen billiga – står klart när jag tar del av en artikel som finns på DN.se.

Artikeln handlar om att staden Sambuca på Sicilien tidigare har sålt inte mindre än 16 hus med utgångspriset en (1) euro. Efterfrågan på dessa hus är god även om det lindrigt sagt finns stora renoveringsbehov i husen. De övergavs i samband med en svår jordbävning 1968 och har stått tomma sedan dess. Den omgång hus som nu läggs ut till försäljning har utgångsbudet två (2) euro och det är förstås något som alla kan ha råd med.

Dock är det bara ett utgångsbud, vars enda syfte är att locka till budgivning. 2019 när de första husen såldes de flesta husen för 5 000 – 10 000 euro. Men i något fall fick en lycklig (?) köpare sitt hus för en euro medan någon annan betalade 25 000 euro för sitt. Vad husen kommer att gå för den här gången vet man inte förrän budgivningen upphör 5 november.

Staden Sambuca är inte det enda stället i Italien. Flera mindre städer både på fastlandet och på Sicilien försöker sig på samma tricks som Sambuca. Dock inte med samma framgång. Men det är förstås ett smart sätt att bli av med mer eller mindre fallfärdiga hus. Om och när det kommer någon som börjar renovera upp husen för att bo permanent eller tillfälligt i dem, blir det förstås ett ”lyft” för den lilla staden.

Den här företeelsen finns också här. I vintras lade Sorsele kommun ut en lägenhet för en spänn. Hur det slutade vet jag inte, men efter ett tag vill jag minnas att jag såg att det fanns intresse för lägenheten och att priset ökat.

I Sverige är det väl snarare så att utvecklingen har varit att kommuner, som fått erfara en stor utflyttning snarare har rivit fastigheterna eftersom det har kostat pengar att bara låta dem stå tomma. Jag tror nog inte att den italienska lilla trenden kommer att få genomslag i Norrlands inland och annan glesbygd.

Det är trots allt skillnad på klimatet nära Medelhavet och det som råder norr om den 62 breddgraden eller vad man kan tänka sig är Norrland.

Ovädrets konsekvenser i Tyskland och Belgien, som även berörde Nederländerna och Luxemburg, har klarnat under dagen. Det som skrämmer är inte bara de långt över 100 dödsfallen och all materiell förödelse utan även det faktum att nästan 1300 personer saknas. Räddningsarbete pågår för fullt och det kommer nog att dröja ett tag innan katastrofens hela omfattning står klar.

Ovädret drar ju dessutom vidare mot sydost och det finns risk för ytterligare katastrofer längs vägen. Naturens krafter är omätbara när de väl släpps loss, tycks det. Då är människan med all sin kunskap och all sin teknik väldigt liten.

Min dag har varit bra.

Ökar beredskapen?

60 personer har omkommit i de svåra översvämningarna som drabbat västra Tyskland samt delar av Belgien, Luxemburg och Nederländerna. Många personer saknas. Omfattningen av de skador som stormen Bernd orsakat är ännu inte fullt kända. Förmodligen är risken stor att skadorna förvärras eftersom översvämningen anses vara en bit från sitt maximum.

För Tysklands del kan det nog vara så att det är den största naturkatastrofen som ägt rum under många år. Beredskapen för sådana olyckor är dålig och då inte bara i Tyskland utan överallt. Sakta, sakta börjar väl myndigheter och politiker att inse att denna beredskap – som i sig måste vara väldigt mångsidig – måste börja byggas upp. Men fort går det inte. Ökad beredskap kostar pengar, vilket skapar motstånd hos grupper som anser att pengarna bättre behövs på andra områden. Katastrofer inträffar ju inte så ofta.

Nej, det gör de inte. Lyckligtvis. Men i takt med att väderfenomenen har blivit kraftigare och mer våldsamma samt mot bakgrund av att de faktiskt inträffar oftare, så bör beredskapen skärpas.

Det gäller inte bara konkreta händelser i naturen som översvämningar och bränder. Det gäller också olyckor på vägar och industrier, som kan resultera i giftiga utsläpp. Det gäller bränder i höga hus och industrier.

Det senare bör vara aktuellt att hålla ögonen på här i Skellefteå. Det skulle vara intressant att veta hur räddningstjänsten kan agera om en brand skulle uppstå i exempelvis övre delarna av Wood hotel, 20-våningsbyggnaden mitt i stan. Eller om något inträffar på batterifabriken. Kommer räddningstjänsten i Skellefteå att utökas? Får batterifabriken en egen liten station för räddningstjänsten med bemanning dygnet runt? Eller anses riskerna för att något ska hända som så minimala att ingen höjning av beredskapen över huvud taget behöver äga rum? Hur tänker de styrande? Det är sannerligen inte bara traditionell infrastruktur som behöver byggas ut.

Ja, något annat dök upp och avbröt mig en stund. Därför slutar jag skriva nu. Skönt med lite regn i dag. Min dag har varit bra.

Omställning väntar

Just nu lever vi i en efter våra förhållanden ordentlig värmebölja. Temperaturerna har under ganska lång tid varit på så kallad högsommarnivå som innebär 25 grader eller mer. Ibland har vi haft över 30 grader och det blir temperaturerna i delar av södra Sverige i morgon. Igen.

Det är inte någon tvekan om att jag tycker att det är jätteskönt. Värmen och ljuset är fantastiskt och jag är helt säker på att det blir ganska gott att tänka tillbaka på de här dagarna framåt vintern när det i stället är mörkt och kallt.

Men när vi sitter här i värmen så tror jag att vi också kan konstatera att de varmare perioderna även här uppe i norr har blivit både varmare och längre. Jag tror att det är en effekt av klimatförändringen. Jordens temperatur blir ju ständigt en smula varmare och även om uppgången inte är så där väldigt häftig på det globala planet, kan det bli stora skillnader lokalt och regionalt.

Vi kan lugnt utgå från att klimatförändringen och klimatförsämringen fortsätter. Alltfler har börjat inse det och nu tycks det också som att politikerna har börjat förstå att de måste agera.

I dag presenterade EU-kommissionen sina förslag i det så kallade klimatpaketet, som tidigare aviserats och som ska konkretisera den klimatlag som tagits tidigare. Det är sannerligen inte fel på ambitionerna. Utsläppen ska minska med 55 procent till 2030 och då utifrån 1990 års nivåer. 2050 ska EU vara fossilfritt.

Det är en omställning som heter duga. Och som inte kommer att ske utan stora protester och då inte minst utifrån utgångspunkten att omställningen kommer att kosta stora pengar. Detta både i form av en stor omställning av arbetsmarknaden och i direkta kostnader för att skaffa och bygga upp en teknik.

Väldigt många människor kommer att hamna vid sidan om den här utvecklingen när de exempelvis förlorar sina jobb och inte får några nya eftersom de inte har den utbildning som krävs. Jag är rädd för att omställningen – när den tar fart – kommer att orsaka en hel del oroligheter runt om i EU-länderna. Oroligheter som i sin tur skapar politiska spänningar, som i sin tur kan öppna för populister i en än högre grad än vad fallet är i dag.

Nu ska vi väl inte måla fan på väggen, som man brukar säga. Det EU-kommissionen föreslår är faktiskt helt nödvändiga åtgärder. Kanske är de till och med en aning för svaga för att nå det resultat som man hoppas och siktar på. Just med tanke på det som jag ovan spekulerade kring – oroligheter av olika slag – kan man väl tänka sig att det blir bakslag i satsningarna.

Men vägen framåt är oundviklig, som det ser ut i dag. Börjar vi inte att ta steg på den vägen nu så kommer vi att tvingas till dem senare. Och då blir vandringen framåt än mer besvärlig än den tycks bli nu.

För det blir naturligtvis vi alla som individer som på olika sätt kommer att känna av och märka förändringarna. Vi kan nog räkna med att det blir vi, konsumenterna, som får betala notan och det är väl i sig helt ok. Det är ju vi som under så många år har utnyttjat möjligheterna att kapitalisera på naturresurserna utan särskilt många tankar på vilka konsekvenser som skapas.

När jag skriver så tänker jag förstås på oss i de rika och väl utvecklade länderna. I många andra delar av världen har hundratals miljoner människor, eller kanske miljarder människor, aldrig kunnat leva så globalt destruktivt som vi har gjort. Jag vill hoppas på att de delar av världen som inte har den standard och den välfärd som vi har, kan dra nytta av den nya teknik som nu snabbt kommer att utvecklas för att minska utsläppen.

De förslag till åtgärder som EU-kommissionen nu har presenterat ska godkännas av medlemsstaterna och av EU-parlamentet. Det är en beslutsprocess som kommer att ta tid. Kanske kan någon eller några åtgärder börja vidtas nästa år eller 2023. Det innebär att tiden fram till målet blir kortare och effekterna av omställningen tuffare. Om det nu blir så att alla länder i EU godkänner åtgärderna som de är. Helt säkert blir det så att några inte vill betala utan bara ha mer. Vi får väl se hur sådana situationer hanteras.

Min dag har varit bra. Inte mycket har blivit gjort i värmen. Men å andra sidan blir det ju inte särskilt mycket gjort andra dagar heller.