Kul för Skellefteå

Visst är det läge att börja med den bästa nyheten – att flygplatsen i Skellefteå i början av 2019 får två nya destinationer. Det är resebolaget TUI som kör en resa till Phuket och en till Krabi med Boeings Dreamliner. Att ta ned och starta så stora plan i Skellefteå blir möjligt när rullbanan förlängs, vilket kommer att ske nästa år. Om jag inte är fel underrättad kommer också avgångs- och ankomsthallarna att bli större, vilket nog krävs när antalet passagerare växer så snabbt.

I år har redan årets 400.000:e passagerare uppvaktats och det i sin tur innebär att flygplatsen har fördubblat antalet passagerare sedan kommunen tog över och Robert Lindberg blev flygplatschef. Antalet flygbolag och destinationer har mångdubblats. Det riktigt stora lyftet har kommit i år i samband med att Skellefteå Airport – som flygplatsen officiellt heter – införde gratis parkering för flygresenärer. I år blir Skellefteå Airport den tredje snabbast växande flygplatsen i Europa.

Det är ett fantastiskt gott betyg till framför allt den drivande och ständigt offensivt positiva Robert Lindberg. Läget som Skellefteå Airport har är fantastiskt och det är högst på tiden att allt fler upptäcker det. Läget mitt emellan Umeå i söder och Luleå i norr gör det enkelt för alla längs kusten och för väldigt många i inlandet att ta sig till Skellefteå för att flyga härifrån i stället för att åka antingen söderut eller norrut. När Northvolt väl är etablerat kommer trafikmängden att ytterligare intensifieras.

I dag blev överenskommelsen mellan sex partier i riksdagen om det nya pensionssystemet klar. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna står utanför uppgörelsen. Som väntat bygger uppgörelsen på att man ska jobba längre. Den tidigaste åldern då man får ta ut pension blir 64 år i stället för dagens 61 år. Dessutom ges den anställde rätt att vara kvar på jobbet till dess att hon eller han är 69 år i stället för dagens 67 år. Höjningen av gränsen från 61 till 64 år kommer att ske under en tioårsperiod.

Jag tycker att det är en rimlig uppgörelse som partierna har nått fram till. Det är helt uppenbart att vi alla måste arbeta längre för att framtida pensionärer ska kunna få rimliga pensioner att leva på. Om dagens ordning skulle ha fortsatt att råda skulle pensionerna sakta ha blivit allt sämre eftersom antalet äldre ökar. Andra förändringar i systemet som man nu kommit överens om innebär att systemet blir stabilare i framtiden.

Ändå finns det kritik från olika håll mot överenskommelsen. Många anser å ena sidan att det finns arbeten där de som jobbar inom dessa slits ut och inte ”håller” fram till 64-årsdagen. Å andra sidan är arbetsgivarsidan inte så där väldigt glad åt att man inte kommer att kunna ”bli av med” äldre arbetskraft förrän de fyller 69 år. Men överlag är uppgörelsen av godo och jag är övertygad om att de allra flesta nog kommer att uppskatta förändringen när det väl är dags att gå i pension. Men jag är också övertygad om att det då – som nu – kommer att finnas många som tycker att pensionen är alldeles för låg. Dock skulle den vara ännu lägre om dagens system fortsatt att gälla.

Ett ämne som jag garanterat kommer att återkomma till är vår utomordentligt dåliga beredskap. Det har börjat talas mer om det. Eftersom jag tidigare har varit mycket engagerad i det civila försvaret och då specifikt i det som det då hette det psykologiska försvaret, är jag fortsatt intresserad av hur civilsamhället står emot de konsekvenser som uppstår vid krislägen eller i värsta fall krig. Nu finns det inte något civilförsvar att tala om. Men det är sagt att Försvarsberedningen, som ska bli klar med sitt arbete 2019, lägger särskild vikt vid det.

Det var ett misstag att skrota den organisation som fanns och var väl etablerad och övad. Det är i och för sig lätt att säga, men skrotningen var grundad i naivitet och kortsynthet. Nu blir det förmodligen och förhoppningsvis så att allt måste byggas upp igen. När det är gjort kommer det att ta lång tid innan organisationen fungerar praktiskt och det är bara att hoppas på att det inte under tiden uppstår några större kriser. Viktigt i uppbyggnaden av civilförsvaret blir att engagera näringslivet.

Min dag har varit bra. Massagen som jag fick av Lena Thall i morse var koncentrerad till underarmarna, vilket visade sig vara verkligt behövligt. Sitter man med armarna framför sig hela dagarna och har gjort så under hela yrkeslivet – ja, då blir det mycket statiskt jobb som inverkar menligt på muskler och senor. Det kändes högst påtagligt under massagen i dag.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fin överflygning

Så var det då dags för den traditionella överflygningen av F21. I år var det 13 plan som utgjorde formationen och den här gången kom planen söderifrån. Jag noterade att de var någon minut sena, men vad gjorde väl det. Efter att ha varit över Umeå och Robertsfors kom de farande och på en minut var det hela över.

Här är planen på lite avstånd.

…och här är de över oss.

Jag har en mycket bestämd känsla av att vi bara blir fler och fler för varje år som åker upp på Vitberget för att ha riktig koll på julgransformationen. Det är – och jag hoppas budskapet går fram till F21 – en mycket uppskattad tradition. I år var parkeringen på Vitberget full och vi som var där kände inte av den kalla men svaga vinden i det synnerligen flygvänliga och klara vädret. Några av oss var kanske lite ängsliga för att vi skulle bländas av den nedgående solen, men planen kom från en lite annan riktning så det blev aldrig något bekymmer.

Parkeringen på Vitberget fylldes av personer som var intresserade av att se överflygningen från det bästa stället i stan.

Att flygintresset är stort här i stan dokumenteras ju gång på gång när det drar ihop sig till flygdagar. Det var i och för sig ett antal år sedan det var en sådan vid vår flygplats här i Skellefteå. Men i somras när Flygvapnet hade sin nationella flygdag i Luleå var det många Skelleftebor som tog chansen att åka dit för att njuta av vad våra och andra länders piloter kan göra med sina maskiner i luften.

Vände man på sig så man inte såg ut över stan, var det ett vackert landskap att titta på.

Jag har ju tidigare skrivit lite om det avslöjande som Dagens Nyheter gjorde för en tid sedan om att UD gömde undan nästan 900 sidor som handlade om regeringens arbete för att få in Sverige i FN:s säkerhetsråd. Sidorna registrerades först efter ett år och DN begärde ut dessa för att granska vad som gjorts. Nu har DN fått 202 sidor där i stort sett bara rubrikerna finns med. Övriga 661 sidor lämnas över huvud taget inte ut eftersom varje ord tydligen är hemligstämplat. Skälet att inte lämna ut handlingarna uppges vara att ett offentliggörande skulle ”störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser”.

För de 661 sidor som inte lämnas ut ges förklaringen att det inte finns någon praxis som säger att det behöver lämnas ut helt tomma papper eller papper som bara innehåller sidnumret. Det kan ju UD ha rätt i – att det är meningslöst att lämna ut blanka papper, som kanske bara kan användas till att lägga in i tidningens kopieringsmaskiner. Det blir ju en liten besparing för tidningen, men en kostnad för skattebetalarna.

Skämt åsido – att UD anser hela processen vara så hemlig att ingenting kan lämnas ut om hur det gick till när Sverige skramlade ihop tillräckligt med röster för att komma in i säkerhetsrådet, väcker i alla fall hos mig misstankar om att det kanske inte alla gånger har gått rätt till. Rätt i bemärkelsen att röster samlats in utan att Sverige för den sakens skull har ”betalat” någonting. Jag kan misstänka att det i handlingarna som inte lämnats ut finns uppgifter om att Sverige har utlovat gentjänster av olika slag för att få ett lands röst. Så det är nog synnerligen intressanta uppgifter som finns i de nästan 900 sidorna. Framtida generationer lär få reda på vad som hände, eftersom hemligstämpeln förmodligen gäller i 50 år.

Duktiga journalister på DN och andra media kommer nog inte att ge sig så lätt. I princip är det ju bara att sätta igång och hårdbevaka svenska statliga relationer och affärer med Elfenbenskusten, Komorerna, Kongo-Kinshasa, Kanada, Swaziland, Sydafrika, Somalia, Liberia och Kina – som är exempel på länder som Sverige har haft kontakt med. I sådana framtida kontakter kan det finnas spår som leder tillbaka till de som uppenbarligen står på sidorna som UD nu har hemligstämplat.

Slutligen är jag glad att kunna tillkännage att min dag har varit bra. Träning som belönades med skumtomtar på morgonkulan och F21:s julgransflygning var väl det som lyfte dagen.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En man var först

I morgon är det Luciadagen. Runt om i landet kommer Lucior att lysa upp tillvaron för alla dem som gillar dagen. Och visst är det något speciellt med denna ljusspridare med tärnor och stjärngossar. Men traditionen är kanske på väg att försvinna. Åtminstone är det så på vissa platser. När jag körde söderut för att hälsa på brorsan lyssnade jag på radio och vid någon P4-station beklagade sig den som under många år anordnat Luciadagen: det fanns inte tillräckligt med flickor som hade sångröst och som ville ställa upp.

Det är ju ett ganska tufft uppdrag att från tidig morgon till sen kväll skjutsas runt för att på olika ställen – butiker, hotell, äldreboende och i kyrkor – sjunga de välkända sångerna. Lyckligtvis har valet av Lucia nu frångått den tidigare traditionen att Lucia ska vara den flicka som de flesta tycker är vackrast. Nu för tiden hänger det mest på vem som möjligen sjunger bäst – om jag förstått det hela rätt.

Också i år har det talats om pojkar som vill vara Lucia. På en skola – jag tror det var i Umeå – var det en grabb som ställde upp i valet till skolans Lucia. Jag tror inte att han blev vald, för jag har inte hört något mer om det. Men när det blev bekant utanför skolan att han kandiderade blev det uppmärksamhet i medierna. Likadant har det varit under några år.

Det är nu inte så märkligt om en grabb blir Lucia. Också på radio hörde jag för en tid sedan en expert förklara varifrån traditionen kommer. Säkerligen finns det olika teorier om det, men jag fastnade för den som jag fick höra. Nämligen att för länge sedan ordnades mer eller mindre organiserat ljusfester nu när det är som mörkast. Då klädde man ut sig och bar ljus. Enligt denna förklaring var det en ung manlig lantarbetare – dräng, skulle man kanske kunna säga – som var den första Lucian som bar ljus i en krona på huvudet.

402187_263105213759522_100001801377136_597855_1685420296_n.jpg

Här är vi från vänster Lisbet, Ursula, Rolf, Irene och Marika. Monica sticker upp huvudet längst ner och jag står bakom alla. Jag tror jag hade en nattskjorta av flanell på mig…

Om detta hade jag förstås inte en aning när jag var Lucia en gång i världen. Det var i Lindesberg när jag gick i den underbara klassen som läste latin. Vi har ju under de senaste åren träffats två gånger och har stort utbyte av att ses. Jag skulle gärna se att vi kunde träffas varje år eftersom åren går så fort och det är så roligt att träffas.

Nåväl, vi skulle lussa för våra lärare och som jag minns det var det inte någon stor sak att jag fick bära kronan med ljus. De övriga i det improviserade lussetåget bar – förmodligen – lakan som skulle föreställa romerska togor. Det var roligt. Och det måste väl ha varit 1964, tror jag.

Luciatraditionerna till trots blir det nog inte så att jag i morgon beger mig ut för att se kröningen av Skellefteås lucia. Jag har ju själv ett antal gånger varit den som tänt ljusen i kronan och det var i sig en upplevelse varje gång. Men i morgon avstår jag från luciafirandet – såvida jag inte händelsevis stöter på henne och tärnorna någonstans.

Ett grattis vill jag framföra till tjejerna i det svenska damlandslaget i handboll som genom att slå Danmark i dag gick vidare till semifinal i VM. Det var verkligen bra gjort och med den glöd som laget visar upp är det väl inte uteslutet att laget till och med går vidare till final. Att komma till semifinal är dock toppenbra och aldrig har tjejerna varit så högt upp i en mästerskapsturnering tidigare.

Bästa kompisen kom och hälsade på under några timmar i förmiddags. Det var kul och givande. Nu på kvällen har bostadsrättsföreningen haft årsmöte och det gick både fort och smidigt. Vår bostadsrättsförening är välskött och står på en väldigt stabil ekonomisk grund. Det känns tryggt. Jag mötte då också Lars-Anders Burman, som var ordförande i Sunnanå SK:s styrelse första året jag var med där. Det var kul att växla några ord med honom. Trevligt också att ”gaffla” med grannar som man inte möter så ofta.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fälldin väckte minnen

En god stund med träning i morse blev starten på dagen, som blev en bra dag. Vi hade ett informellt möte med styrelsen i Sunnanå SK och därefter hann jag med en del ärenden på stan. Det var bra. Grannen ringde från Kanarieöarna och sa att det var molnigt i dag, men varmt och skönt. Det kändes gott att höra. Jag vet att de njuter av värmen och solen och de långa promenaderna som de kan ta utan att ha dubbade skor på sig.

I kväll säg jag första programmet av två som skildrar den tidigare centerledaren och statsministern Thorbjörn Fälldins liv som politiker. Det tyckte jag var intressant. Programmet sträckte sig fram till och med valvinsten 1976. Mycket kände jag igen och många gånger under programmet kunde jag le åt de minnen som programmet framkallade hos mig.

I och för sig tycker jag att andra hälften av programmet ska bli än mer intressant eftersom jag från 1976 bossade på tidningar som ägdes av Centerpartiet. Mellan 1976 och 1979 var jag på Nynäshamns-Posten. Den hade inte någon ledarsida när jag kom dit, men redan från start lät jag införa en sådan. Jag skrev naturligtvis ledarna själv. Nynäshamns-Posten var – och är – en liten tidning som kom ut två gånger i veckan. Den var på min tid strikt lokal och det som hände utanför kommunen var inte värt att skriva om. Så alla mina ledare där handlade enbart om lokala ämnen och förstås om den sjuk- och hälsovård som bedrevs i kommunen. Dock följde jag med i vad som hände på riksplanet.

När jag 1979 kom till Hudiksvalls-Tidningen ägnade jag mig mycket – mer eller mindre varje dag – åt att kommentera det som hände i de sex kommuner som tidningen kom ut i. Men jag var också flitig när det gällde att kommentera rikspolitiken och det kan väl utan tvekan slås fast att jag inte alla gånger var särskilt snäll mot Centern. Trots att tidningen ägdes av Centern i Hälsingland. Glatt kritiserade jag det som jag tyckte att Centern gjorde fel, vilket självklart inte var så populärt hos ägarna. Självklart granskade jag och kommenterade också vad andra partier gjorde – både lokalt och på riksplanet.

Det var en fantastiskt rolig tid både i Nynäshamn och i Hudiksvall. I Nynäshamn ökade upplagan, vilket den gjorde även i Hudik. Jag hoppas och vill tro att jag bidrog till det. En sak måste jag berätta. Jag kom till Hudik 1 april 1979 och efter Första maj-demonstrationen och bevakningen av den och talen som hölls blev jag uppsökt av en ledande lokal socialdemokrat (Socialdemokraterna styrde då kommunen). Han konstaterade att HT, som tidningen förkortades till i dagligt tal, av belackarna kallats för Hudiksvalls Tystnad. På bara en månad hade förkortningen fått en ny tolkning – Hudiksvalls-Trumpeten. Det tyckte jag var roligt.

1986 fick jag min tredje varning i styrelsen för att jag varit centerfientlig och jag förbjöds att skriva att centern haft en nedåtgående trend i opinionen alltsedan 1973.

Det tycker jag fortfarande säger mer om de dåvarande ägarnas inställning till mina skriverier än till om min kritik mot partiet var rättvis eller inte. Jag sökte mig vidare innan jag fick sparken och hamnade i fri luft i Umeå på Västerbottens-Kuriren. Så med den bakgrunden tycker jag det ska bli intressant att kolla det andra avsnittet; ett avsnitt som förmodligen kommer att handla om en hel del som jag bättre känner till än det som visades i kväll.

Med dessa kort beskrivna minnen slutar jag för i dag och ser fram mot morgondagen med tillförsikt och förväntan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tärande motsättningar

Attacken mot synagogan i Göteborg i går kväll är fullständigt oacceptabel. Tre personer är gripna men enligt uppgift var det betydligt fler unga människor som kastade molotovcocktails in mot synagogan där det hölls en fest. Lyckligtvis tog sig aldrig elden. I Malmö hördes under en demonstration till förmån för palestinierna rop om att ”skjuta judar”. Det senare hände under fredagen.

Det är inte någon tvekan om att personer med judisk tro hotas från flera håll både i Sverige och ute i Europa. Hotet kommer både från nazister – som i Sverige samlas i Nordiska motståndsrörelsen (som tydligen har medlemmar även i Skellefteå eftersom det hamnar pamfletter i brevlådorna då och då) – och muslimska extremister. Dessa hot är förstås mycket allvarliga. Men väl så allvarlig är den vardagliga antisemitismen som visar sig i form av glåpord och förbannelser mot personer som har gjort känt för att de är troende.

Det är inte så lätt att skriva om detta. Under mina år som löneanställd var jag ytterligt kritisk till den politik som Israels regering förde och krigen som den förde. Ibland beskylldes även jag för att vara antisemit eftersom jag var kritisk till Israels regering. Jag var emellertid ytterst noga med hur den kritiken formulerades, även om den tidvis kunde vara hård.

Om man försöker bredda diskussionen så tycker jag att det ytterligt dystert i vårt samhälle i dag att det har utvecklats så mycket misstänksamhet och hat. Vi har det som jag nyligen beskrivit – hoten mot judar. Men vi har också misstänksamheten och hot mot muslimer. Vi har fått en allmän misstänksamhet och skepsis mot personer som kommer från utomeuropeiska länder och vi har den traditionella och farliga rasismen som visar sig mot personer som råkar ha en mörkare hudfärg än den vita som dominerar i Norden.

Misstänksamheten och hatet mot olika grupper från olika grupper är förödande för utvecklingen i samhället. Den hotar demokratin utifrån många aspekter. Och det är precis lika i andra länder om det inte är så att pendeln har slagit längre där. Men vi är sannerligen inte vaccinerade mot den ondska som finns och kan utvecklas – kanske hos oss alla.

Varje gång jag tänker på detta blir jag djupt tacksam över att ha fått uppleva just den tid som varit efter kriget och under de många goda och solidariska åren under vilka inte bara Sverige utan hela Europa har utvecklats.

Detta om detta. Nu till något annat. Ni får inte ta det som någon demonstration mot någonting och absolut inte mot utdelningen av Nobelprisen och mot den fest som just nu äger rum i Blå hallen i Stockholms stadshus. Men jag har faktiskt ännu inte kommit ur min pyjamas. Ett tag funderade jag på att klä upp mig och dra på mig en av mina kostymer. Jag har flera sådana, men i år har det bara hänt en gång att det funnits anledning att bära en sådan. Så de hänger mestadels i garderoben. Kanske Nobelfesten i kväll hade varit ett nytt tillfälle att stila upp sig? Men nej – det blev inte något av det.

Dagen har varit bra ändå med mycket tidningsläsning, mycket skidor på tv och en del annat som – i lugnt och stillsamt tempo – måste fixas så här inför den kommande helgen, men mer ändå sådant som måste ordnas innan vi drar iväg västerut till tvillingarna och deras föräldrar.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sänk inte kraven

Det är inte särskilt ofta som jag går in på min egen sida – den här sidan. Jag vet ju vad jag har skrivit och har inte något behov av att läsa det igen. I regel har jag inte det i alla fall. Nu har jag sett att det finns några annonser under inläggen. Det är annonser som WordPress.com tydligen köpt och lägger ut på bloggar som min. Jag får inte en krona för det. Så jag gick in och läste lite mer. Man kan slippa dessa annonser som tydligen skickas ut centralt om man betalar för olika slags paket. Då får man också möjlighet att tjäna pengar på min webbplats. Jo, jo – det skulle vara något. Undrar vem som skulle vara intresserad av annonsera här eller betala för det jag skriver. Min gissning är – ingen. Så det får väl vara som det är.

I och för sig har jag hört talas om ungdomar och äldre som kan tjäna grova slantar på sina bloggar. Men då är det inte textbloggar som den här utan videobloggar om det heter så, som man kan hitta på YouTube. Riktigt hur det går till vet jag inte. Det är kul för dem som lyckas, men jag tror inte att det skulle vara något för mig. Såvida jag inte ändrar inriktning och börjar ironisera grovt med samhällsfenomen och politiker. Av typ ståupp-karaktär. Nja, det blir nog inte något av det heller om jag känner mig själv rätt.

På olika håll i Gaza, på Västbanken och i flera andra länder – även i Sverige – har det protesterats mot president Donald Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta den amerikanska ambassaden dit. Jag har full förståelse för dessa protester och jag hoppas verkligen att de i huvudsak kan förbli protester utan inslag av våld. Men jag befarar att så inte kan vara i längden.

Jag noterade på SVT:s nyheter i afton att det tydligen finns förslag som går ut på att man ska sänka kraven, de fysiska kraven, på dem som söker till Polishögskolan. Detta för att kunna fylla studieplatserna. Tanken är tydligen att de som vid intagningstillfället inte klarar de fysiska kraven under utbildningen ska träna upp sig så att de klarar dem i slutet av utbildningen. Tanken kan verka god, men jag tror att det blir fel. Det finns säkert personer som inte har de fysiska förutsättningarna att jobba som poliser på fältet och inte heller kommer att ha dessa förutsättningar när utbildningen är klar. Bättre är det då, som det tydligen är nu, att de sökande som inte godkänns fysiskt får träna upp sig och söka igen efter ett halvår.

Fysiken är förvisso viktig, men viktigare tror jag att det är att blivande poliser har de rätta psykologiska förutsättningarna för att klara det tuffa jobbet. Hur många som faller för de kraven har jag inte en aning om, men det är – tror jag – viktigare för poliser att rätt kunna bedöma olika situationer i stället för att så smidigt och enkelt som möjligt brotta ner personer som av olika anledningar måste tas om hand.

I kväll såg jag programmet Så mycket bättre. Det var en minneskavalkad av Sven-Erik Magnussons mer än 60-åriga musicerande. Det var ett mycket bra program enligt min åsikt med suveräna tolkningar av hans musik. Gripande var det också stundtals. Jag hade mycket nöje av de två timmarna och är tämligen övertygad om att en del av den musik som framfördes i nya tolkningar kommer att hamna på topplistor och/eller spelas ofta i olika program.

Min dag har lyckligtvis varit bra. Och då har jag inte något att klaga på.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Går mot bakslag?

Jag hävdar fortfarande att #metoo-rörelsen är bra. Förhoppningsvis kommer den att leda till att män generellt lär sig att ta ett nej för ett nej och att de börjar uppföra sig respektfullt mot kvinnor.

Men jag har en del synpunkter på rapporteringen i massmedia. Kulturprofilen har ju länge figurerat och är tydligen aktuell nu också genom misstankarna och påståendena om att han betalat svarta löner till dem som jobbat på hans klubb. Nu ser jag att det finns en krogprofil också och så har vi en hög mediechef som slutat sin anställning efter anklagelser om trakasserier och våldtäkt. Fast mediechefen säger att han slutat för att göra något annat.

Jo, jo – har man hamnat i medierna som någon sorts profil i det här sammanhanget så vill man säkert försöka vara anonym i framtiden – också. Det har ju diskuterats en hel del om hur medierna ibland namnger personer som misstänks för att ha trakasserat kvinnor och ibland helt låtit bli. I de senare fallen blir det ”profiler” och ”höga chefer” som hängs ut i fullständig anonymitet för den breda allmänheten.

Jag vet av egen och lång erfarenhet som ansvarig utgivare – totalt cirka 15 år på tre tidningar – att avgöranden om när en namnpublicering ska ske inte är lätta alla gånger. Varje ansvarig utgivare har sitt skäl till att antingen namnge eller inte namnge och konsekvenserna av besluten för den ansvarige utgivaren ensam ta. Men nu, när jag sitter som pensionär och inte har någon som helst anknytning till någon tidning, blir jag ändå en smula förbryllad över inkonsekvensen som uppvisas. Och för den breda allmänheten måste det vara ytterligt förvirrande med stora rubriker i rapporteringen av ständigt nya fall där kvinnor våldtagits och trakasserats av män som anonymiseras.

Jag är rädd för att den massiva rapporteringen av övergrepp och trakasserier som gjorts av anonyma män tar udden av #metoo-rörelsen. Jag tror att det finns en risk för bakslag, som innebär att kvinnornas berättelser förlorar både intresse och trovärdighet.

Av de icke anonyma misstänkta förövarna är riksdagens talman Urban Ahlin (S) den senaste. Nu ska det göras en utredning om uppgifterna stämmer eller inte. Ahlin förnekar förstås att han skulle ha trakasserat någon och han förnekar att hans ledarstil – som man också kommit in på – är den som påstås. Vi får väl se vad den utredningen kommer fram till.

Jag noterar också, för att tala om något annat, att finansminister Magdalena Andersson (S) tycker att det borde finnas någon form av övervakning på lastbilar och långtradare. En transponder eller något liknande. Finansminister Andersson har tröttnat på det skattefusk som pågår inom åkeribranschen där utländska åkare kör nationellt i Sverige men hävdar att det är internationella transporter genom att åka in och vända i Norge. Åkeribranschen har ju under många år varit föremål för en stentuff konkurrens och den konkurrensen sker inte alltid med justa medel. Bra om det kan styras upp.

En bieffekt av det skulle kanske också bli att många av de utländska chaufförerna får rimliga arbetsförhållanden.

Min dag har varit bra. Träning och sedvanliga fredagsgöromål. Inget att klaga på.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar