I Kallhäll

Hela dagen i går tillbringades i bilen på väg söderut. Hustrun har nu landat i USA där barnbarnen väntar. Och som hon har väntat på att träffa dem. Mycket. Dock stannar jag hemma. En stund efter det att hon åkt var jag hos lilla Omar och hans familj. Som alltid jättetrevligt. Familjen flyttade ju i somras till Stockholmstrakten och nu fick jag tillfälle att möta alla igen.

Innan jag styrde kosan norrut igen upp till dottern i Sundsvall så passade jag på att ta en promenad runt om i Kallhäll. Det tycks vara en trevlig förort till Stockholm. För första gången på många, många år såg jag blåsippor i en liten skogsbacke.

DSC09596.JPG

Blåsipporna.

Vi gick runt för att se var Omar har sin förskola och var tjejerna går i sina skolor. Det visade de mig gärna och det blev mycket snack om hur det är i skolorna nuförtiden och hur det var förr.

DSC09599.JPG

Omar tuffar till sig utanför sin förskola.

Jo, jag berättar gärna för dem om tider som sedan länge sedan flytt, men som väl på sätt och vis har präglat mig på gott och ont. En del av det som jag berättar för dem låter säkert som skrönor i deras öron. Samtidigt som jag lite till och från har svårt att förstå hur det fungerar i dag. Gissningsvis har pedagogiken förändrats under alla dessa år som gått sedan jag gick i realskola, vilket väl motsvarar mellan- och högstadiet i dag.

DSC09632.JPG

En hackspett fick vi syn på på en gren i ett träd helt nära Kallhälls IP.

Det var strålande väder i Stockholmstrakten i dag och faktiskt sommartemperatur. En stadig promenad blev det i alla fall i området där höga hus blandades med stora gröna ytor, som folk flitigt utnyttjade i värmen.

På vår lilla vandring passerade vi också Kallhälls 4H-gård där vi bland annat den här geten. Tuppar, får och grisar fanns där också.

DSC09635.JPG

Ja, det får bli allt för i dag. Påskhelgen fortsätter i morgon och då i Sundsvall. vi får väl se vad dottern och jag hittar på. Kanske hittar vi inte på något.

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bra ambassadör

Gissningsvis är 16-åriga Greta Thunberg den internationellt mest kända svensken i dagsläget. Genom sin skolstrejk för klimatet har hon fått ett enormt genomslag och hon har fått elever runt om i världen att göra som hon gör – skolstrejka för klimatet. Hon har även med den äran framträtt i en lång rad sammanhang. Hon har hållit tal på FN:s klimatkonferens i Polen och på det ekonomiska toppmötet i Davos.

Påsklovet utnyttjar hon väl. I tisdags höll hon tal i Europaparlamentet och i dag träffade hon påve Fransiskus. I morgon håller hon ett tal i den italienska senaten. Jag skulle personligen inte bli förvånad om hon också i december begåvas med Nobels fredspris. Nominerad till det priset är hon i alla fall, såvida jag inte är helt felinformerad.

Man må väl tycka vad man vill om hennes budskap. Men det är självklart att hon har fått ungdomar över hela globen att engagera sig för klimatet. Det är ju den generationen som får plikta för de försyndelser som vi lite äldre är skyldiga till. Om det nu blir som många hävdar – att klimatet kommer att fortsätta försämras i takt med att medeltemperaturen ökar här på jorden. Drivande i den frågan är FN:s klimatpanel och den breda allmänheten följer i stort sett den informationen och tror på dess slutsatser. Nämligen att det är bråttom att ställa om.

Personligen har jag nog en mer modifierad syn på den globala uppvärmningen. Kikar man på hur temperaturen har varierat här på jorden, så är det tydligt att jorden har upplevt flera perioder med en global värme som är högre än den vi har nu och som är högre än den som förväntas (om den begränsas till två grader). Varför det har varit så kan forskarna inte förklara. På den tiden – 100.000-tals om inte miljoner år sedan – fanns det så vitt vi vet i dag inte bilar, flygplan eller tunga industrier som svarar för en stor del av utsläppen av så kallade växthusgaser.

Mellan de varmare perioderna har vi också haft kallare perioder och det är vad vi känner som istider. Faktiskt finns det mätningar som visar – om man väljer att tolka statistiken så – att vi faktiskt är på väg mot en nedkylning av jorden.

Min tro är att vi är inne i en naturlig uppvärmning liknande de som tidigare har förekommit på jorden. Det är fullt möjligt att vi människor skyndar på uppvärmningen genom vårt sätt att leva, men att denna senare faktor ändå har en relativt liten betydelse. Jag vet inte vad min tro grundar sig på. Det kan ju naturligtvis vara en tro som tillåter mig att blunda för mina egna försyndelser när det gäller att göra så kallade klimatavtryck. Och då gäller det i första hand bilkörningen.

Den nu uppkomna så kallade flygskammen känner jag inte alls av. Om jag behöver flyga någonstans, så gör jag det. Numera blir det ju inte några charterresor utan resor för att träffa barnbarnen. Så varför skulle jag skämmas för sådana resor?

Nu något annat. Det är härligt när snön börjar smälta undan. Nedanför balkongen ser jag hur små blå blommor – jag har inte en aning om vilken sort det är – har stuckit upp. De små gräsmattorna brukar på vårkanten vara helt blåa av dessa charmiga växter. Skönt att se. De kommer upp så hastigt att man ser skillnad på utbredningen timme för timme. Nästan. För några dagar sedan såg jag årets första koltrast. Det var häftigt.

Under de närmaste dagarna blir det nog inte något skrivet på den här platsen. Det är påsk och gissningsvis blir det en hel del annat att göra än att sitta vid tangentbordet. Till dess att vi hörs igen konstaterar jag att dagen varit ok och så får jag tillönska alla en som det heter Glad Påsk.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Tankar om givmildhet

Det är ungefär ett dygn sedan som världen kunde se hur eldslågor slukade den ikoniska katedralen Notre Dame i Paris. Många befarade att katedralen skulle läggas i ruiner. Nu är branden släckt och skadorna blev svåra. Men stora delar av byggnaden klarade sig tack vare ett gott arbete från alla inkallade och tillgängliga brandkårer. Mer än 400 brandmän var som mest intensivt i arbete med att bära ut värdefulla saker från katedralen och med att begränsa elden.

Redan i går kväll var budskapet – inte minst från landets president Emmanuel Macron att katedralen skulle byggas upp igen. Och i dag, ett dygn senare, har företag och organisationer och myndigheter utlovat inte mindre än sju miljarder kronor till återuppbyggnaden. Siktet är inställt på att katedralen ska vara återinvigd om fem år. Det är ett gigantiskt projekt, men självklart ett projekt som samlar landet till smått heroiska insatser. Och då främst när det gäller att samla in pengar. Om det också kommer att krävas ideella insatser så är stämningen sådan i landet i dag att många frivilliga kommer att anmäla sig till det som behöver och kan göras av amatörer.

Uppslutningen är mäktig och imponerar säkert på många. Men samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över den plötsliga och gigantiska givmildheten. Miljadärer öppnar sina plånböcker och skänker någon eller ett par miljarder. Företag utlovar 100-tals miljoner kronor. Säkerligen kommer också allmänheten att vilja skänka några euro till återuppbyggnaden.

Jag kan inte minnas att så mycket pengar har samlats in så snabbt någon annan gång. Inte vid någon tidigare katastrof. Är jag cynisk om jag säger att då – i andra fall – har det ”bara” handlat om människor och människors liv. Deras förutsättningar att fortsätta livet under drägliga omständigheter. Vi har i världen i dag kriget i Jemen till exempel där 100.000-tals människor och främst barn har förlorat allt. I Syrien bekämpar fortfarande för nionde året i rad president Bashar al Assad sin befolkning. Det kriget har har sedan många år blivit vardag och uppmärksammas i stort sett inte alls.

Om och när det blir en någorlunda fred där kommer allmänheten att kunna konstatera att landet är totalt förstört. Hela städer är ruinerade. Infrastrukturen förstörd och naturligtvis är många kulturskatter också förstörda. Hur blir det med återuppbyggnaden av det landet? Det är en fråga som jag har ställt mig många gånger. Kommer det att krävas av det internationella samfundet att det ska engagera sig? Eller blir det ur Bashar al Assads privata kassa – han har naturligtvis som andra despoter och diktatorer berikat sig genom att ta hand om landets resurser. Kriget har han ju själv eller den syriska staten knappast bekostat så mycket annat än i början av kriget. Snart kom ju Ryssland och Iran till hjälp med vapen och trupper.

Eller ska Ryssland och Iran tvingas betala för återuppbyggnaden av landet. Miljadärerna i väst kommer naturligtvis inte att betala en dollar eller en euro för sådana ändamål. Sakta, sakta får väl dessa och andra krigsdrabbade länder och folk försöka bygga upp det som raserats såväl när det gäller konkreta byggnader och infrastruktur som egen hälsa och möjligheter till ett drägligt liv.

Det är bra på alla sätt om Notre Dame i Paris kan återuppbyggas. Men nog får jag många och andra tankar i mitt huvud när det gäller vilka behov som finns i världen och som skulle kunna lindras av en annan prioritering av världens samlade resurser. Tänk bara vad mycket som skulle kunna åstadkommas om pengarna för om så bara en månads krig i stället användes till förbättrad hälsa och utbildning. Fred är ju så oändligt mycket mer konstruktivt och givande än någonsin krig kan vara. Det är tämligen förbluffande att makthavare runt om i världen ännu inte har insett det.

Men det handlar om makt. Om makt för att berika sig själva under förespegling att man gör det för folkets bästa.

Nej, nog talat om detta och annat. Min dag har varit bra. Sommardäcken har kommit på bilen och jag har dessutom sett till att den är ren. Motorcyklar och mopeder har kommit fram. Vägarna är torra om än det ligger snö kvar i naturen. Nu är våren och grönskan bara tre-fyra veckor bort. Härligt.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Katastrof i Paris

En historisk tragedi. Kan man säga så? Katedralen Notre Dame i Paris står i lågor. Ena tornet har redan rasat och trots att mer än 400 brandmän slåss mot lågorna och försöker rädda det som räddas kan är det rent av troligt att katedralen kommer att vara i ruiner i morgon bitti.

Katedralen Notre Dame är klassad som ett världshistoriskt monument av FN. Och tacka för det. Katedralen började byggas 1163. Tornen stod klara 1245. Hundra år därefter – 1345 – invigdes katedralen. Den tog  alltså 182 år att bygga. Men så var det också ett byggnadsverk som miljoner och åter miljoner människor har besökt under århundradena.

För Parisborna och för fransmännen är förlusten enorm. Katedralen och allt den innehöll hade ett oersättligt värde. Och katedralen kan rimligen inte byggas upp igen. Hur branden uppstod vet men inte just nu, men franska medier påpekar att det pågick renoveringsarbeten på katedralens vindsvåning och det är högst troligt att branden uppstod i samband med dessa arbeten.

Det är naturligtvis också ett ödets nyck att katedralen som överlevt både första och andra världskriget samt en massa andra dramatiska händelser under seklernas lopp nu blev lågornas rov i den förödande branden.

Det är bara att beklaga och instämma i den sorg och det vemod som förlusten av Notre Dame – som vi kände byggnaden – utgör.

En sak till när det gäller Notre Dame. En gång för säkert 45 år sedan eller mer har även jag besökt Notre Dame. Ett veckolångt besök i Paris på den tiden innebar besök i katedralen naturligtvis, en koll på Eiffeltornet, samt många besök på olika museer och andra sevärdheter. Mina minnen av Notre Dame var att det var en mäktig byggnad, men mer än så minns jag inte.

Och nu över till något helt annat, som det brukar heta i nyheterna. Luleå förlorade femte matchen i semifinalen i hockey mot Frölunda. Så nu får även norrbottningarna semester. Återstår att se vilket lag som blir finalmotståndare. Jag vet i alla fall en person som ivrigt hoppas på att det blir Färjestad. För mig personligen spelar det inte någon roll vilket lag som blir svenska mästare i hockey. Fotboll är en så mycket trevligare sport.

Men apropå hockey så blev det en mycket märklig final i dam-VM. Finland gjorde det avgörande målet i förlängningen, men efter en lång stund underkändes det samtidigt som den amerikanska målvakten blev utvisad. Något så märkligt domslut har väl aldrig utdelats i hockey och det är väl med visst fog som de finska tjejerna bestals på segern.

För egen del kan jag konstatera att dagen har varit bra. Sedvanlig träning och mycket snack på Friskvårdskompaniet i morse, även om det verkade vara lite lugnare än vanligt. Sedan var jag i praktiskt arbete – tro det eller inte – i nästan fyra timmar. Inte för att jag fick mycket gjort men för att jag såg till att ha något att göra under den tiden. I morgon får bilen sommarsulor. Härligt!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ta hem barnen

Hur ska Sverige göra när det gäller barn till svenska föräldrar som fötts och/eller levt i det som terrororganisationen IS kallade för sitt kalifat? Den frågan har blivit allt större och det har hittills verkat som att regeringen både vill och inte vill att barnen ska tas hem till Sverige. Med tonvikt på att regeringen inte vill det. En rad byråkratiska skäl radas upp för att visa hur svårt, nästan omöjligt, det är för regeringen att faktiskt agera.

Efter att ha hört den tidigare chefredaktören på Svenska Dagbladet och landshövdingen Mats Svegfors i SVT:s Agenda är i alla fall min åsikt klar. Barnen ska tas hem till Sverige. Det gäller först och främst paret Skråmos sju barn. Båda föräldrarna har dött under striderna och barnen befinner sig nu i ett läger. Det Mats Svegfors talade om var att han var utredare till den lag som började gälla 2010 och som säger att Sverige har en skyldighet att agera när svenska medborgare hamnar i nödsituationer i andra länder. Barnen Skråmo är totalt oskyldiga och de kan verkligen inte lastas för att deras föräldrar var aktiva i IS.

Barnens morfar har varit nere i Syrien i lägret där barnen finns och han vill inget hellre än att barnen kommer hem. Dagens Nyheter hade i dag ett långt och lysande reportage från lägret. Det råder inte någon tvekan om att barnens situation i dag är så svår att barnen faktiskt riskerar att dö. Och detta i brist på aktion från regeringen. Att det är möjligt att ta hem barn till IS-terrorister har flera länder visat. Finns viljan är det möjligt. Så nu gäller det den svenska regeringen att faktiskt agera. Då kan barnen förhoppningsvis vara hemma till påsk. Därefter börjar förstås ett intensivt arbete att få barnen tillbaka till en god hälsa och en trygghet.

Agenda bjöd också på en intervju med Nyamko Sabuni, som kandiderar till att bli Liberalernas nästa partiledare. Jag gillar henne och tror att hon skulle kunna bli bra för Liberalerna. Det som gladde mig i dagens intervju var att hon visade på en vision av vad hon vill. Och därmed också kritiserade sitt parti och andra partier för att de är visionslösa. Det som hon lyfte fram är visionen om att minska klyftorna i landet och att rikta in arbetet på att begränsa problemen i de så kallade utanförskapsområdena.

Det gladde mig utifrån det faktum att det bara var det dåvarande Folkpartiet som år efter år under åren innan 2006 lyfte fram utanförskapsområdena och det växande behovet  att göra något åt de växande problemen. Sedan bildades den borgerliga alliansregeringen 2006 med Fredrik Reinfeldt som statsminister och politiken fick andra prioriteringar. Nyamkom Sabuni var under den första Reinfeldtregeringen integrations-, jämställdhets-, demokrati-, ungdoms- och konsumentminister. Hon märktes i debatten, men särskilt mycket handlingsutrymme fick hon inte för sina frågor.

Sedan 2006 har antalet så kallade utanförskapsområden blivit fler och problemen har blivit mycket större. Att Sabuni nu tar fram sin vision och vill göra den till Liberalernas är väldigt positivt, som jag ser det.

Min dag har varit bra utan att jag fått något särskilt gjort. Men i veckan som kommer kan jag tänka mig att mer blir gjort eftersom det börjar dra ihop sig till att en massa saker måste göras. Vi får väl se hur det går med det.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nästan bara fotboll i dag

Som några av er noterade så blev det inte något inlägg här i går. Lusten att skriva var borta. Jag gissar att sådant händer även om jag har en tämligen hög ambition att varje dag försöka skriva något vettigt eller ovettigt. Att skriva är ju som att andas för mig. Det är som jag upplever det i alla fall och i går var det väl si och så med andningen kan jag tro.

I dag är en annan dag, som varje dag är. Det blev mycket fotboll för min del. Först kollade jag in Sunnanådamernas sista träningsmatch inför seriestarten annandag påsk. Det var sagt att matchen skulle spelas på Sörvalla och när jag släppt av hustrun i stan begav mig dit. Där fanns inte en själ. Så jag tänkte att lagen väl så spelar på Electrolux Home Arena och åkte dit. Där var det killar som spelade. Morön var ett av lagen och jag hann se hur Morön brände en straff och släppte in ett mål i motståndarens första anfall därefter.

Till slut fick jag reda på att Sunnanås match hade flyttats till Skogsvallen – Morödamernas hemmaplan. Väl på plats kunde jag med en viss tillfredsställelse notera att Sunnanå vann med 3–0. Men visst har laget en del att träna på. Framför allt att komma till avslut när spelövertaget är så stort.

Bara några timmar därefter blev det till att ta sig ner till Skogsvallen igen för då var det dags för Morödamernas första match i Elitettan. Motståndet stod Kalmar för. Det var en match som ingen i förväg visste hur den skulle sluta. Kalmar blev ju nedflyttat från damallsvenskan förra säsongen och på det sättet nykomlingar i ligan. Morön är också det – fast från andra hållet.

Det gick bra för Morön, som höll undan en stark Kalmarpress mot slutet av matchen och vann med 3–2. Det var kul.

Men naturligtvis inte så roligt för Kalmarlaget som fick åka hem utan poäng och med besvikelse i sinnet. Besvikelse var nog också vad många kände häromdagen när den israeliska apparaten som skulle landa på månen för att göra en massa mätningar kraschade på månens yta. Där gick en satsning på en miljard kronor eller något sådant fel. Det kan inte ha varit roligt. Svenska Esrange var ju inblandad i den historien. På något sätt – jag har inte satt mig in i några detaljer eftersom jaginte förstår hur det fungerar – skulle Esrangefolket sköta kommunikationen mellan månlandaren och Israel. Allt fungerade tydligen väl intill dess att något gick fel.

Jag hann också med en liten sväng på stan. Där träffade jag en bekant. Vi ses då och då och pratar vid dessa tillfällen om olika saker. Det visade sig att han var oerhört besviken på Norran och då framför allt för en händelse som inträffade för länge sedan. Han ansåg sig ha blivit duktigt misshandlad av tidningen genom att den drog upp osanna påståenden om honom. Saken gick till tingsrätt och hovrätt och den som påstått saker om honom blev dömd för förtal. Men inte en rad om detta domslut i tidningen. Så i allmänhetens ögon låg osanningarna kvar som fakta.

Jag påpekade för honom att detta skedde under min tid som ansvarig utgivare. Men jag har inget som helst minne av händelsen, vilket får mig att tvivla på att jag fick kännedom om hans protester. Han borde ha anmält tidningen till Allmänhetens pressombudsman. Men nu så här mer än 15 år senare bad jag honom ursäkt å tidningens vägnar för det sätt på vilket han blivit behandlad.

Lite besviken över att jag medverkat till den här personens känsla av att ha blivit orättvist utsatt för falska påståenden kan jag ändå konstatera att dagen har varit bra. Och den blev än bättre när jag så här på kvällskvisten har kunnat ägna en stund åt att sitta vid tangentbordet.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Assange och Sabuni

Att EU-ledarna sent under natten förlängde tiden för britterna att komma överens om ett avtal när de lämnar EU kom helt i skymundan för en annan nyhet från London i dag. Wikileaksgrundaren Julian Assange greps på Ecuadors ambassad i dag. Detta på begäran av USA, men också för att han begått brott i England. Bara några få timmar efter det att han förts bort från ambassaden ställdes han inför rätta och dömdes för att ha brutit mot villkoren i en borgen.

Julian Assange har suttit sju år på ambassaden. Men landets nya president, Lenin Moreno, ansåg nu att måttet var rågat. Bland annat hänvisar Moreno till att Assange har uppträtt dåligt på ambassaden samt att han har brutit mot internationella konventioner. Dock utan att precisera sig vare sig det gäller det första eller det andra. Dock har det tidigare kommit ut uppgifter om att Assange har misskött sig och ställt stora krav på ambassadpersonalen samt varit minst sagt ohövlig när han inte har fått som han velat.

Så från det frivilliga fängelset på ambassaden sitter han nu i fängsligt förvar i London. USA har ju bett att få honom utlämnad och nu har USA tid på sig till 12 juni att precisera sina krav på varför britterna ska utlämna honom. En utlämning till USA, där enligt uppgift ett hittills hemligstämplat åtal väntar honom, är något som Assange hela tiden har fruktat. Blir han utlämnad kommer han med alls säkerhet att bli dömd till många års fängelse. Något dödsstraff, som Assange har fruktat, lär det inte bli tal om.

Det var den ena stora händelsen i dag. Den skedde på det internationella planet. På det nationella planet var den lite större nyheten att den tidigare integrations- och jämställdhetsministern i den första Reinfeldtregeringen, Nyamko Sabuni, ställer upp som kandidat till partiledarposten i Liberalerna.

Nyamko Sabuni är väl skickad att leda det sargade partiet. Hon är gott meriterad har arbetat som hållbarhetschef på det börsnoterade bolaget ÅF sedan hon lämnade politiken. Under sin tid som politiker var hon många gånger ute tidigare än andra i politiska frågor. Hon var rak och tydlig och väckte därmed starka känslor för och emot henne.

Hittills är hon den ende som klart förklarat att hon vill bli partiledare. Den andre förhandsfavoriten, Erik Ullenhag, är för närvarande ambassadör i Jordanien. Han har inte sagt något om han vill återgå till den svenska politiken. Ytterligare kandidater finns säkert, men ingen har klargjort offentligt om de vill kandidera. Det får bli en senare fråga.

I dag har jag fått en hel del gjort. Jag har faktiskt ägnat mig åt en grövre städning och sedan lite andra sysslor. I nästan fyra timmar. Min kropp är inte längre vad den var för 35 år sedan. Det står helt klart i dag och jag får betala för mitt lilla aktiva ”ryck” i morgon. Men det är då det. Min dag har varit bra.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar