Intressant utspel

I en intervju i Dagens Nyheter öppnar statsminister Fredrik Reinfeldt nya perspektiv. Han säger att människor som vill och kan jobba ska kunna jobba upp till 75 års ålder innan de går i pension. Sakligt sett, med utgångspunkt från de prognoser som finns, har han rätt – om vi som äldre vill behålla den standard vi har krävs det att fler jobbar längre. Det krävs också att vi jobbar längre för att samhällets välfärdssystem ska fungera.

Det här är förstås kontroversiellt på många sätt. Inte minst därför att det redan i dag finns en lång rad människor som inte orkar eller kan jobba ens till dess att de är 65 år. De har helt enkelt blivit utslitna till följd av tunga och/eller monotona jobb. När de läser statsministerns ord blir de naturligtvis upprörda i all synnerhet eftersom det redan i dag för många blir en ekonomisk chock när pensionen börjar betalas ut. Tanken bakom pensionssystemet har ju varit att pensionären ska få ut ungefär 80 procent av sin slutlön. I realiteten ligger den på 55–60 procent inklusive tjänstepensionen som arbetsgivaren har betalat in till systemet. Och mindre lär det bli i framtiden om inga förändringar införs.

Rent matematiskt går det att förstå. Men det krävs så mycket mer än vad statsminister Reinfeldt föreslår i form av möjligheter att få studielån och andra åtgärder när man börjat komma upp i åren. Det som framför allt krävs, enligt mitt enkla förmenande, är en attitydförändring hos arbetsgivare som innebär att äldre inte ses som en belastning. En attityd som formats i den stereotypa föreställningen att äldre personer inte kan tänka nytt eller i det faktiska förhållandet att äldre anställda oftast kostar mer i form av lön och arbetsgivaravgifter. Lojalitet mot arbetsgivare och arbetsuppgiften, erfarenhet och väl uppbyggda nätverk väger lätt mot ekonomi och stereotypiskt tänkande.

Men det finns också andra saker som måste förändras för att Reinfeldts tankar ska bli verklighet. Det måste finnas jobb som räcker till. Äldre medarbetare kastas ut i många gånger ofrivillig ledighet för att ge plats för unga. Ändå räcker inte jobben till för den yngre generationen; ungdomsarbetslösheten i Sverige i dag ligger på drygt 20 procent. Det vill säga mer än var femte ungdom under 24 år är utan jobb.

I det perspektivet blir debatten annorlunda. Då kan frågan ställas vad som är viktigast – att yngre människor ges en chans att komma in på arbetsmarknaden eller att äldre som vill och kan jobba efter 65, eller 67, får utlopp för sin egen vilja? Vad är bäst samhällsekonomiskt och på sikt? Jag lutar åt det förstnämnda förstås eftersom arbetslöshet och växande utanförskap i yngre år är mer förödande än att parkbänkarna fylls av 65-åringar som matar duvor eller ljuger om sina stordåd under den aktiva tiden.

Men den ena generationen ska inte ställas mot den andra. Det bör – i ett friskt och sunt samhälle – finnas utrymme och möjligheter för alla. Så är det inte i dag i Sverige och på många andra håll i världen. Jag vet inte varför, men så har det utvecklat sig. Kanske är det en följd av tidsandan och globaliseringen? Kanske är det en följd av välståndet? Kanske är det en konsekvens av utbildningssystemens och den medicinska vetenskapens utveckling? Mest troligt att det är resultatet av en komplicerad mix av alla möjliga och till synes omöjliga faktorer.

När pensionsåldern fastställdes till 65 år och pensioner började utbetalas var den genomsnittliga livslängden litet drygt 67 år. I dag är pensionsåldern fortfarande 65 år – även om en arbetsgivare enligt lag måste tillåta en arbetstagare att jobba fram till han eller hon blir 67 år – medan medellivslängden för män har ökat till nästan 80 år. Detta ställer stora krav på pensionssystemet, som helt enkelt inte orkar med den ökade påfrestningen.

Det är bra att Reinfeldt lyft frågan. Men det kommer att ta tid innan något händer. För egen del går jag in i ålderspensionskollektivet om några månader och jag vet inte till mig för hur jag ska bete mig för att få jobba mer.