Studie av Björn Häger

Jag ska inte gå in på vedermödorna, som inte var så farliga. Ovanan att baka innebar bara att jag stökade till i köket, vilket enkelt åtgärdades när allt var klart. Pajdegen blev litet för smörig och kanske litet för söt. Men fyllningen var perfekt. Gräddningen kunde ha varat en stund till. Men gott blev det och jag har gjort min första ananaspaj. Till glädje mest för mig själv…

 

Bilden på den blev heller inte så bra, men eftersom min bloggkompis Monica Lindgren lägger ut bilder på allt hon lagar (och äter) vill jag för en gångs skull inte vara sämre. I och med bilden inte visar hur aptitlig pajen är får jag mera för mig själv.

– – –

Det är en månad sedan som journalisten och författaren Björn Häger kom ut med sin studie ”Problempartiet. Mediernas villrådighet inför SD valet 2010”. Studien har han gjort som doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall och studien har givits ut av Sim(o), som är en oberoende allmännyttig stiftelse som har till uppgift att sprida forskning och debatt om journalistik och medier.

Det är en bra studie som Björn Häger har gjort. Genom intervjuer med företrädare för olika medier beskriver han hur valhänt redaktionerna reagerat på Sverigedemokraternas uppdykande på den politiska scenen. Stockholmsmedierna – och därmed medierna över hela landet – ställdes, eller ställde sig, inför problematiken senare än medierna i Skåne där Sverigedemokraterna redan vid valet 2006 kom in i nästan alla kommunfullmäktigeförsamlingar.

Det som orsakat problem och huvudbry för redaktionerna är det faktum att Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti med i stort sett bara en fråga på sitt program – begränsa invandringen och gör det så svårt som möjligt för invandrare som är här. I alla fall var så fallet inför riksdagsvalet för två år sedan. Med sina mandat i riksdagen och i än fler kommunala och landstingskommunala församlingar sedan dess har partiets representanter tvingats att bredda (i alla fall i någon mån) sin politiska frågebas.

Hägers undersökning visar klart att så gott som alla redaktioner hjärtligt avskydde Sverigedemokraterna (och förmodligen gör det fortfarande). Det fanns en klar så kallad beröringsskräck i journalistkåren och det dilemma som man upplevde på snart sagt alla redaktioner var att hur man än bemötte och behandlade Sverigedemokraterna så vann de på det.

Försökte man tiga ihjäl partiet klädde partiet på sig offerkläderna och framställde sig som stackare som inte fick komma till tals därför att de talade om det som ”alla” pratade om. Om redaktionerna däremot försökte behandla Sverigedemokraterna som vilket parti som helst med chans att komma in i riksdagen, så skapades en ruelse hos journalistkåren över att man hjälpte partiet att föra ut sin främlingsfientliga agenda.

Kontentan blev att hur man än vände sig på redaktionerna så fann sig redaktörerna ha ändan bak. Hur de än gjorde ”vann” Sverigedemokraterna på det, vilket var ett helt annan scenario än det som utspelades när Ny demokrati vann insteg i riksdagen – helt tack vare mediernas fullständigt okritiska hållning till och hyllning av ”greven och betjänten” – Ian Wachtmeister och Bert Karlsson.

Jag vet inte om studien kommer att förändra något på redaktionerna inför en situation när ett nytt populistiskt och rasistiskt parti dyker upp på scenen. Varje mediaföretag fattar sina beslut och i slutändan är det den ansvarige utgivaren som bestämmer den linje som tidningen eller kanalen ska inta.

Vad jag med min bakgrund som ansvarig utgivare på tre tidningar och som ansvarig för ledarskrivandet på fem tidningar skulle önska för framtiden är att journalisterna är mycket bättre pålästa innan de går ut och möter politiker och/eller politiska tjänstemän. Inte sällan skickas allmänreportrar ut för att göra en snabb täckning – referat och kort intervju – av en rikspolitikers besök på orten. Dessa reportrar kan i sig ha ett brett samhällsintresse (vilket jag hoppas att alla journalister har), men det betyder dessvärre inte att de för den skull är särskilt insatta i politiska spörsmål. Oftast blir resultatet av det journalistiska arbetet att budskapet okritiskt och utan kloka uppföljningsfrågor förmedlas till läsarna och tittarna.

Tyvärr gör jag mig inte några illusioner om att medierna kommer att bli bättre, det vill säga svårare att manipulera för politiska (och andra) intressen. Mediadirektörernas penningaptit och ambitioner att bli allt större och tyngre bland kollegerna – en hybris som försäljningen av Centertidningarna satte igång – har förstört, för att inte säga ruinerat, de flesta redaktörers vilja och förmåga att bedriva en god journalistik. Redaktioner bantas och allt mera av innehållet i tidningarna utgörs av centralt producerat material.

Det är en bedrövlig utveckling. Men det är en helt annan sak än det som Björn Hägers studie ägnar sig åt…