Över folks huvuden

I min tidigare professionella roll följde jag intensivt den politiska debatten. Under åren efter de månatliga löneutbetalningarna känner jag att mitt perspektiv har skiftat en smula. Inte politiskt om ni tror det. Utan mer utifrån hur jag ser på politikerna och på hur de agerar.

Det första jag lade märke till i kvällens debatt, som jag naturligtvis följde, var att statsminister Fredrik Reinfeldt hade en färg på sin slips som i stort sett var identisk i kulören med den slips som statsministern in spe, Stefan Löfven, hade. Någon form av lila är det som utmärker den svenska politikens giganter. Om detta talades förstås ingenting.

Men nu till vad som sades. Jag förstår vad partiledarna talar om. Jag har följt med – grovt, men ändå – i vad regeringen vill satsa på och vad oppositionspartierna vill göra med samma summa pengar. Det finns stora skillnader. Det är inte tal om annat.

Det som bekymrar mig storligen inför nästa års val är hur partiledarna talar och debatterar. De är helt inne i sin värld och när de säger något så vet de exakt vad de talar om. Ibland kommer de med vassa argument.

Men allt försvinner för den vanlige väljaren – tror jag. Det är faktiskt omöjligt för gemene man att hålla isär argumenten när partiledarna grälar om vad som gjorts och vad som satsats på olika områden. Sjukvården har sedan 2006 fått 67 miljarder mer i reda pengar och välfärden har ökat med 35 miljarder sedan – ja, inte ens jag fick det klart för mig. Var det sedan 2010? Socialdemokraterna vill lägga två miljarder mer på vad det nu var och Vänsterpartiet vill lägga si och så många miljarder både här och där medan Miljöpartiet lägger sina miljarder där och här alltmedan regeringen, som det låter, lägger alla sina miljarder överallt.

Det är dags för en skärpning. En debatt är alltid en debatt och det gäller att försöka vinna den på ett sätt som också väljaren förstår. Jag är säker på att alla partiledarna åker hem och är nöjda med sin insats; de fick minsann in en och annan stöt på sina motståndare. Väljaren sitter väl fortfarande kvar i soffan och undrar vad som hände. Hon och han missade till stor del dessa träffar och – missar. Samtidigt som väljaren i soffan kanske överväger att sitta kvar där över valdagen om nästan ett år. Ingen blir klokare av att åtta personer grälar om saker och gör det på ett sätt som sker långt över huvudet på alla de väljare som annars är fullt upptagna med allt vad vardagarna bjuder i form av stress i jobb eller för att man inte har jobb, ungar som ska till skolan eller som skolkar från skolan, besvärliga chefer eller vad som helst som roar eller oroar.

Det är sannerligen inte konstigt att populisterna – Vänsterpartiet på ena kanten och Sverigedemokraterna på den andra – har lättare att bli förstådda i sina argument. En enkel retorik som presenterar enkla lösningar låter bättre än sakargument som kryddas av diskutabla fakta. Diskutabla eftersom det inte alltid är klart om det är äpplen som man talar om hela tiden eller om det är ett eller annat päron med också. Eller tvärtom.

För mig framstår det som absolut nödvändigt att partiledarna i gemen får skärpa sig ordentligt för att kunna mobilisera väljarna till just sig och sina partier. Och kvällens debatt? Ja, jag tycker inte att någon sida vann debatten, medan jag är tämligen säker på att de som förlorade var väljarna som ägnade två timmar åt att försöka förstå varför de egentligen tittade på den i förhand så upphaussade debatten.

Men allt detta – ja, det är bara som jag tycker. Andra tycker annat. Jag kan också tycka att två personer höll en väldigt låg profil – Göran Hägglund (KD, som nästan aldrig kom till tals, och SVT:s Mats Knutsson.