Vagt erinrade jag mig att jag sett programmet tidigare. SVT visade ju i afton en repris på Kronérs sommargäster och i det här programmet dök Uno Svenningsson upp. Att jag mindes det berodde på att de två stod på en liten strand och målade.
En del av programmets tid ägnas åt vad gästen gjorde när hon eller han var femton år. För Uno Svenningssons del var det 1974. Kalle Lind, välkänd för att dra fram händelser från förr, visade i filmklipp vad som hände då samtidigt som han lättsamt berättade om just det året.
Det fick mig att fundera en smula på tidens gång. 1974 arbetade jag i Norrtälje. Som journalist bör jag ju ha varit medveten om vad som hände i den tid där jag verkade. Jo, jag var det helt säkert.
Så satt jag där i soffan och filosoferade över åren som gått. Det har ju hänt otroligt mycket under ens levnad och under den aktiva tiden som lönearbetande journalist. Problemet – har jag börjat inse på sistone – har ju varit att arbetet bestått i att producera för nästa dag och för nästa dag och för nästa dag och så vidare. Hela tiden.
Händelserna blir kortvariga och trängs snabbt ut av andra händelser. Skeendena och den ständigt pågående, om än långsamt pågående, omdaningen av samhället har väl aldrig fått någon egentlig journalistisk bevakning.
Så då blir jag sittande framför tv:n och lyssnar intresserat till Kalle Lind. Jo, jag minns när jag påminns. Och jag jag skulle nog minnas så oändligt mycket mer om jag bara inte hade glömt så mycket. Det är ju först nuförtiden – om och när andan faller på – som jag har tid att tänka bakåt och då blir det ju lite dystert att minnet bara tar upp brottstycken. Att man inte kan minnas allt som man tycker vore värt att minnas.
Å andra sidan – vad skulle det tjäna till? Levnadskonstnärerna säger ju att man ska leva för dagen. Inte blicka bakåt, leva nu och ta morgondagen som den blir. Jo, jo – det är enkelt att ge sådana råd, men som alltid när det gäller goda råd och fina intentioner är det betydligt svårare att följa dem respektive leva upp till dem.
I dag har vi varit och käkat på Stiftsgårdens isbod. Fantastiskt käk och jättetrevlig personal! En mycket positiv upplevelse som vi bockar och tackar för. En liten tur österut blev det också.
Min dag har varit bra, med andra ord.
Ristningar 