Det är väl bäst att börja med det som jag ägnat mig åt i dag. Vilket slutade med att jag nog kan konstatera att en del har fog för påståendet att jag är lite knäpp. Ja, det är vi väl alla på sätt och vis. I alla fall är vi tack och lov inte lika.
Det är ju så här att jag alltsedan augusti 2002 har skrivit upp hur mycket jag har tankat bilen. Varje gång har jag nogsamt noterat körsträcka och antal liter bensin som jag köpt. För flera år sedan började jag också notera hur mycket literpriset på bensin är.
Nu har det inte fallit sig bättre än att mitt anteckningsblock är slut. Kära hustrun har dock insett mitt dilemma och införskaffat mig ett sådant block. Därmed kan jag fortsätta med mina noteringar, som inte är till nytta för någon eller till någonting.
I dag fick jag för mig att jag skulle summera hur många liter bensin som jag – eller rättare mina bilar – har konsumerat under åren. Från augusti 2002 till sista maj i år.
Totalt sett har jag tankat 30 116,8 liter bensin under dessa snart 22 år. Det är ju jättemycket när man ser totalsumman så här. Och skulle man räkna på dagspriset på 95-oktanig bensin som är 18.04 kr/l så har jag tankat för över 543 000 kronor.
Så här är det förstås för många. Bilen är ju ett helt nödvändigt transportmedel och för min del har det blivit ungefär 2 000 mil i snitt per år. Jag körde mer när jag var löneanställd och när morsan levde. Hon bodde ju i Kalmar.
Det är väl kanske inte så vanligt att räkna ihop vad man gjort och hur mycket det har kostat. Men nu hände det. När jag hade flygcertifikat hände det väl att någon frågade vad det kostade och vad det kostat mig. Det har jag aldrig vågat räkna på. Men jag kan konstatera att det var värt varje krona.
Nu till lite om EU-valet. Alla åtta etablerade partier klarade fyraprocentsspärren och har nu skickat iväg sina valda kandidater till Bryssel för ett första pass där nere. Vi får väl så småningom se om det är något av toppnamnen som får ge sig mot någon som kryssar sig förbi. Det skulle väl i så fall vara Anna Maria Corazza Bildt som tar sig förbi Karin Karlsbro på Liberalernas lista. Men egentligen tror jag inte att det händer.
Vad jag tämligen omgående kunde konstatera – och så har garanterat många gjort – var att valresultatet här (och ute i Europa) snabbt skapar en diskussion om vad resultatet får för den nationella politiken. Här i Sverige blev det ju så att de röd-gröna partierna fick 56,9 procent av rösterna medan de så kallade Tidöpartierna (som styr landet) bara fick 40,9 procent.
Översätts detta rakt av till ett riksdagsval skulle det innebära att dagens regering fick lämna sitt jobb och ersättas av en regim under Magdalena Andersson. Men så fungerar det inte. EU-valet brukar innebära att väljarna röstar lite ”friare”, det vill säga på partier som de inte röstar på i riksdagsvalet. Dessutom är valdeltagandet i EU-valet mycket lägre. I år gick inte ens 51 procent av väljarna till röstnings- och vallokalerna.
Men helt klart kan man säga att Tidöpartierna ”fick stryk” av väljarna. Detta även om Moderaterna och Liberalerna fick lite bättre resultat än vid förra EU-valet 2019. Kristdemokraterna minskade sitt stöd med 2,9 procentenheter och Sverigedemokraterna minskade med 2,1 procentenheter.
Det senare blev en chock för det partiet, som räknat med att fortsätta vara det näst största partiet efter Socialdemokraterna. Nu blev partiet inte ens det tredje största partiet eftersom Miljöpartiet gjorde ett så starkt val i förhållande till tidigare EU-val. Väldigt starkt gick även Vänsterpartiet med Jonas Sjöstedt i spetsen. Centern minskade mycket men får behålla sina två mandat i Bryssel.
För min egen del tycker jag att valresultatet i Sverige blev bra. Ja, mycket bra. Men jag blir smått orolig över hur det gick i en del andra länder där de högerextrema och högernationella partierna vann framgångar i opinionen. Det kan inte – som jag skrivit tidigare i olika sammanhang – komma något gott ur det.
Ber om ursäkt för att det blev lite långt i dag. Min dag har varit bra.
Ristningar 