I tio år arbetade vi tillsammans och under några av de åren jobbade vi väldigt tätt tillsammans. Jag pratar om Lars Andersson. Han dog i går och det beskedet hade jag gärna varit utan.
Det kan sägas så mycket gott och fint om honom. Jag kände honom bara som yrkesmänniska. Han var en strålande journalist i alla avseenden. Kunde och gjorde alla jobb som krävs på en redaktion. Han hade integritet, stora kunskaper på många områden, ett fantastiskt minne och en stor arbetskapacitet.
Lars var en person som man kunde lita på. Efter det att jag slutade på tidningen hade vi bara sporadisk kontakt, men dock mer kontakt än jag har haft med de flesta andra på tidningen. Beskedet om att han dött drabbade mig. Det känns så oändligt sorgligt. Men förlusten av Lars är förstås störst hos hans anhöriga. Mina tankar går till dem, men de irrar också iväg till en del händelser som vi gemensamt upplevde när vi arbetade nära varandra.
Må du vila i frid, Lars!
I dag var det statsminister och moderatledaren Ulf Kristersson som talade på förmiddagen i Almedalen på Gotland. På kvällen var det den socialdemokratiska ledaren Magdalena Andersson som hade sin stund i talarstolen. Faktiskt har jag inte alls följt med i vad som sades, men jag har förstått av de knapphändiga rapporter jag tagit del av, att båda ser framåt på lite olika sätt.
Jag noterade att Ulf Kristersson markerade att det är han som leder regeringen. Detta efter att Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson tydligen i går sagt att det är han som gör det och att regeringen gör som han vill. Självklart måste Ulf Kristersson markera mot det, även om sanningen nog ligger närmare Åkessons uttalande. Och det tror jag att de allra flesta kan hålla med om.
Att SD och regeringen för en politik som jag inte alls är bekväm med är en annan historia.
Min dag har varit bra.
Ristningar 