Centrum kan utvecklas

I går var jag för ovanlighetens skull ute på stan under eftermiddagen. Jag strövade runt mellan klockan fyra och fem. I början var det fortfarande gott om folk i rörelse. Men så gick jag in i en affär för att kolla sortimentet under kanske en dryg kvart. När jag kom ut på gatan igen hade det tunnat ut betänkligt och strax före klockan fem såg jag åtminstone en affär som började stänga. Mattan utanför togs in liksom skylten, som ska locka kunder.

Jag blev faktiskt en smula förskräckt. Jag har tidigare förstått, inte minst genom att prata med exempelvis Sten Sture Olander på Olanders café, att centrum ”dör” efter klockan sex. Men att denna död inträffar allt tidigare är alls inte bra.

Och som ett brev på posten fanns det i dag i Norran en debattartikel – som jag inte kan länka till eftersom Norran inte ännu har lagt ut den på nätet (märkligt nog, när chefredaktören på sidan därefter hissar och lovordar den egna sajten) – som skrivits av Anders Hellgren, vd på Destination Skellefteå.

Det är en intressant artikel där han helt riktigt påtalar att det är aktörerna i centrumhandeln som själva har ett ansvar att lyfta centrum i förhållande till handelsområdet på Solbacken. Det ska de göra i samarbete med fastighetsägare och andra aktörer som exempelvis krögare.

I stället för att – som det verkar – lägga sig platt för konkurrensen från Solbacken, borde centrumaktörer anlägga ”moteld” för att få city att leva i första hand till klockan sex och gärna därefter också. Inte ens under den mest intensiva turistsäsongen lever centrum. Tusentals turister finns på campingarna i Skellefteå och Byske och på hotellen i stan. Men väldigt litet görs för dem. Turisterna som kommer från Spanien går omkring helt vilsna och funderar på vart de har hamnat; inte tar de bussen, om det ens går några bussar dit på kvällstid, eller hyrbilen upp till Solbacken för att eventuellt se folk.

För 20 år sedan fick jag möjlighet att följa med på en studieresa till USA. Den arrangerades bland annat av kommunförbundet i Västernorrland vill jag minnas. Duktig reseledare var för övrigt Anders Wangby, som nu framgångsrikt arbetar för att få utländska företag att etablera sig i Skellefteå och Västerbottens län.

Den direkta anledningen till att resan över huvud taget kom till stånd var att centrumhandlarna i Sundsvall, Timrå, Härnösand samt i viss mån även Kramfors och Sollefteå kände av konkurrensen från det växande Birstaområdet med Ikea som dragplåster. Hur skulle den konkurrensen bemötas? I USA fanns då och finns väl fortfarande framgångsrika exempel på hur cityområden kan utvecklas och kundströmmarna i viss mån styras tillbaka från gigantiska gallerior utanför stadskärnorna.

Lösningen på dessa problem var då – och är nu – att på alla tänkbara sätt lyfta attraktionskraften i centrum. Att förbättra servicen från den enskilda arbetstagaren i affären till en bättre skyltning, bra och billiga (helst gratis) parkeringsmöjligheter, handikappvänlighet och lockande jippon. Det räcker inte med sommar-, höst- och vårrealisationer och det är långt ifrån tillräckligt att ställa upp en brandbil och en ambulans någon lördag på torget.

Guidning och service, gratis bärhjälp med kassar till den parkerade bilen eller hem till lägenheten, fler offentliga och gratis spelningar av musikskolans elever eller orkestrar i bygden, en riktig spökkväll för unga och gamla under mörka Halloween och krogkvällar för hela familjer – ja, i princip är det bara kreativiteten som sätter gränser för vad som kan göras av enskilda aktörer och av dem alla i förening.

Självklart kostar det i form av arbete och engagemang. Det kostar också att hålla personal som knappast gör något gratis. Men aktörerna måste se alla insatser som en investering för framtiden. Ett mer lockande centrum under en längre tid av dagen ger fler besökare och därmed fler kunder. Det är i det perspektivet väldigt enkelt.

Både i Sundsvall och här i Skellefteå har jag ivrigt fört fram möjligheten att ge några ungdomar en vettig sysselsättning. Fixa ett par små elbilar, typ golfbilar, ge dem utbildning som innebär att de vet exakt var varje vara finns att köpa och sätt på dem klämmiga uniformer. Då kan de som citypiloter hänvisa alla överallt, de kan skjutsa folk till och från affärer och de kan transportera tunga eller litet skrymmande varor för kundernas räkning. Vem som ska bekosta deras löner? Ja, varför inte aktörerna i centrum i förening kanske med kommunen.

Eller kanske vill kommunen, som vanligt, ta åt sig all ära av en sådan satsning. Då kan kommunen klä om parkeringsvakterna och skola om dem till att bli citypiloter. Skippa p-avgifterna och låt dessa människor i stället arbeta med något som förhöjer temperaturen på fast boende och gäster.