Det hände på händerna

En liten geting spelade huvudrollen för mig i dag. Jag hade sökt mig ner till Electrolux Home arena, det vill säga Norrvalla, för att titta på när tjejerna i Sunnanå mötte Mallbacken från Värmland. Det var roligt att Sunnanå kunde vinna efter att först ha kvitterat Mallbackens ledning på en straff i första halvlekens sista spelminut. Ledningsmålet gjordes i början av andra halvlek och det resultatet stod sig.

Men åter till getingen. För när jag satt där landade plötsligt en geting på min vänstra hand. Getingen var uppenbart intresserad av min klocka. Och varför inte? Klockan är ju en Omega officer från 1944 och den väcker ett visst intresse då och då.

Där satt getingen och sedan började den vandra runt på min hand. De som satt bredvid mig på båda sidor om mig blev intresserade de också. Inte av klockan utan av getingen. Noga gick den igenom handens ovansida och det var fint att kunna studera den på nära håll.

När jag tyckte att den hade undersökt min vänstra hand tillräckligt mycket så satte jag ett finger från min högra hand nära den och då gick den snällt över till den handen. Till slut fick den väl nog och flög vidare och satte sig i håret på en kvinna snett framför mig.

Där fick den inte sitta länge innan den blev bortschasad och sedan blev det en del viftande av flera personer när getingen ville ha närkontakt med fler i publiken. Dock kom den inte tillbaka till mig. Kanske var det lika bra eftersom han/hon nog blev lite sur och arg efter att inte ha blivit accepterad av de andra.

Jag ska väl säga att jag inte är särskilt förtjust i getingar. Men en insikt började gro när den gick runt på mina händer. Om man låter dem vara är de tämligen fridsamma och faktum är att de är viktiga insekter både som pollinerare och bekämpare av skadeinsekter.

Nåväl, getingens besök – som varade kanske fem minuter (under den tiden missade jag en stor del av den pågående matchen) – blev dagens upplevelse. Vilket kanske talar för att det många gånger är i det lilla som det stora finns och kan upplevas.

Ja, det får bli raderna för i afton. Dagen har varit bra. En ny vecka och en vecka med varmt väder, kanske rent av sommartemperatur, väntar.

Så sågs vi igen

Det är musik och show för hela slanten i SVT 1 i afton. Den stora finalen i musiktävlingen är igång. Sändningen lär hålla på till framåt klockan ett i natt. Vi får väl se om jag håller mig vaken till dess att allt är avgjort. Jag tittade lite i början och jag kommer väl att titta när resultatet av röstningen börjar rapporteras. Det är ju då det kan bli lite spännande.

Och vinnare blir… Ja, det får vi se. Både folk och experter röstar så det blir förhoppningsvis en rättvis seger även om nog en majoritet kommer att tycka att fel låt vann. Det är precis som det brukar vara.

Förmodligen har den här dagen varit den sista dagen för den här säsongen som jag hade vinterjackan på mig. Det blev varmt. Så nu hängs den undan för ett par månader. Nästa vecka ska det ju bli varmt och skönt och träden ska få sina löv och det ska börja komma upp blommor ur marken. En skön och härlig och alltför kort tid väntar.

Så särskilt mycket har inte hänt i dag. Det bästa var när vi träffade våra norska vänner. De kommer regelbundet till Skellefteå ett par gånger varje år och det är alltid lika roligt att sitta ner och uppdatera oss på vad det är som har hänt sedan senast. Vi lärde väl känna varandra för säkert 15 år sedan. Om inte mer.

Tänk vad åren går. Fortare och fortare tycks det som. Säkert finns det någon förklaring till det. Liksom det finns en eller flera förklaringar till varför vi alla som kommit upp i åren känner oss yngre än vi är. Jag läste någon form av analys av det senare i DN.

Men egentligen behöver i alla fall inte jag någon förklaring. Det är väl bara skönt och gott att kunna lura sig själv en stund. För det är ju uppenbart att man inte kan lura andra. Inte om det.

Min dag har varit bra.

Mindre värd personal?

Jag har aldrig varit statligt anställd. Om man nu inte räknar det av statens helägda Systembolaget som något som kvalificerar den anställde till att ses som anställd i rikets tjänst.

Nej, jag vet inte vad som räknas som att vara anställd i rikets tjänst. Jag känner inte för att googla fram svaret heller. Inte i den här relativt sena timmen.

Hur som helst så kan en person i statlig tjänst får medalj. Det är en utmärkelse för ”nit och redlighet i rikets tjänst” och den delas ut till de som arbetat i 30 år. Guldhalten i den medaljen har alltid varit 23 karat.

Men så blir det inte i fortsättningen. Det höga guldpriset till följd av all oro i världen har tydligen tvingat fram ett beslut om att sänka karathalten till 18. Då blir medaljen billigare att tillverka och det måste den bli eftersom 15 000 kronor är gränsen för att gåvan från arbetsgivaren ska vara skattefri.

Det är alltså inte tal om att de som väntar på sina medaljer – om de nu väljer att ta emot en medalj (finns det alternativ typ guldklocka?) – anses mindre värda än de som tidigare har fått sina medaljer. Eller jo förresten, den för en tid sedan höga inflationen har väl i just det här sammanhanget bidragit till att arbetsinsatserna under de 30 åren inte längre anses vara så värdefulla. 15 000 kronor för ett antal år sedan var ju mer pengar än vad 15 000 kronor är i dag.

Jag vet inte vem som har fattat det här beslutet, men det måste väl ha varit på någon klok myndighet som värnar om såväl statens pengar som att följa skattelagstiftningens alla paragrafer. För det har säkert inte varit tal om att höja 15 000-kronorsgränsen med någon tusenlapp eller två.

Nej, lägre guldhalt blir det. Och alla vi som inte har haft någon statlig tjänst och som därför inte fått något för den nit och redlighet som vi visat våra arbetsgivare – ja, vi får väl nöja oss med en och annan ”guldtia” som man kan få i växel. Förutsatt att man betalar med kontanter.

Ja, det får blir allt för i dag. Dagen har varit bra och nu väntar vi ivrigt på lite värme. Jag tror på en fullständig explosion av lövsprickning nästa vecka.

Utpräglad show

Jag har suttit och tittat på den andra semifinalen i Eurovisionsschlagertävlingen (heter det fortfarande så?). Jag vet inte hur det gick i den första semifinalen och förmodligen bryr jag mig inte om hur det går i den jag kikat på heller. Det får gå som det går.

Vad jag kan konstatera är att de som tävlar garanterat gör sitt allra bästa. Det är också lätt att få ett intryck av att det mer handlar om kläder, dans, show än om musiken och sångerna. Jag tycker mig känna igen upplägget hos många som är lätta kopior av Loreens bidrag förra året.

Att ligga på golvet har tydligen blivit populärt liksom långa naglar hos sångerskorna. Jo, det gick ju hem förra året så det kanske går hem också i år. Nog har jag i kväll också haft en och annan fundering på vem eller vilka som hittar på scenkläderna och rörelserna på scenen. Ibland tycker jag det är bra, ibland dåligt.

Men jag ska inte döma. Det är ju underhållning det handlar om.

Alla ser det inte så. Utanför lokalerna och i Malmö både har det varit och är stora demonstrationer. De riktar sig mot att Israel får vara med och tävla och är samtidigt demonstrationer för palestinierna i framför allt Gaza. En demonstration ägde också rum som ett stöd för Israels deltagande i melodifestivalen.

Det har ju länge varit en diskussion om Israel skulle få vara med i tävlingen eller inte. I stort sett samtidigt som Ryssland inledde sin invasion i Ukraina åkte Ryssland ur tävlingen. Många, även jag, tycker nog att Israels krig i Gaza väl motiverat att Israel kunde ha uteslutits i år. Så är det nu inte och i skrivande stund är röstningen precis påbörjad och jag vet inte om Israel kvalificerar sig till finalen på lördag.

Vad annat i dag? Jo, jag har tvättat bilen. Själv. För hand. Sedan började det regna.

Min dag har varit bra.

Så fick jag en chock

Precis som alla andra gubbar tycker jag att jag är en försiktig, laglydig och alldeles utmärkt bilförare. Jag gillar att köra bil och tidigare – när morsan levde – var det inte alls ovanligt med körsträckor på runt 120 mil. Jag har haft mitt körkort i 59 år och jag har bara kört i diket en gång. Jag har krockat en gång också, men det sannerligen inte mitt fel. Polisen som kom till platsen kollade inte ens om jag hade körkort. Och det var brorsans bil.

Peppar, peppar. Varje gång som jag sätter mig i bilen kan förstås något hända. Vi vet ju inte något om framtiden. Men jag är oerhört trygg med min förmåga att köra bil. Att jag verkligen hinner reagera och att jag är duktig på att läsa av trafiken runt omkring mig.

Som ni märker har jag inte någon brist på självförtroende och jag tycker att jag har all anledning att lyfta fram min förträfflighet.

Eller hade anledning att göra det. För i dag rubbades min tro på mig själv och jag blev ordentligt skakad.

En bekant till oss håller på att ta körkort. Teorin är ju ett problem för många och den blir inte lättare när man kommer från ett annat land. Tre gånger har den här bekantingen gjort teoriprovet och inte blivit godkänd någon gång.

Det har ju hänt då och då genom åren att jag funderat på om man skulle klara av att ta ett körkort i dag. Uppkörningen tveklöst eftersom jag är så förbaskat duktig på att köra. Men teorin?

Så i dag satte jag mig och letade upp ett teoriprov som låg nätet. 65 frågor att besvara. Jag svarade förstås på alla. Tryckte på den där grejen som skulle ta fram resultatet. Det var då jag fick min chock.

Jag hade bara 44 procent rätt på frågorna. Underkänd med bravur, med andra ord. 29 rätt på de 65 frågorna. Jag har under min skoltid- och studietid lyckats få många dåliga betyg. Men även när jag på en skrivning fick betyget B???? (så nära underkänt kan man väl knappast komma) så var det bättre än dagens första teoriprov. Jag gjorde ytterligare ett prov med samma underkända resultat. Dock hade jag 44 rätt på de 65 frågorna.

Hur är det egentligen med oss lite till åren komna och vana bilförare? Jag vill väldigt gärna tro att jag inte är ensam om att vara så usel i teorin som jag faktiskt och tydligen är. Det ska väl sägas att jag inte har läst någon teoribok eller gått på några lektioner.

Det är ju mycket som hänt under åren. Men frågorna som ställs i teoriprovet är ibland – som jag ser det – helt ovidkommande för att klara körkortet. Som till exempel hur många starköl á 5,6 procent som 14 cl 40-procentig alkohol motsvarar. Skit i det, tänker jag. Man ska ju inte köra om man druckit alkohol.

Jag gillade inte heller de ”negativa” frågorna. De som frågar vad det är som inte gäller vid en situation och där alternativen också kan innehålla ett ”inte”. Det blir problem för mig. Självklart har det under åren också skapats nya bestämmelser som jag inte har en aning om. Och detaljfrågor om mopeder typ I eller II. Vaddå? En moppe är väl en moppe?

Helt nyligen fick jag ett nytt körkort. Eller rättare sagt jag blev ombett att förnya det. Det finns nog alla skäl i världen att vara tacksam för att vi gamlingar inte behöver göra några nya prov. Fast det kanske skulle behövas…

Min dag har varit bra.

Konst och gräv

Jag tror att väldigt många människor har anledning att vara tacksamma för att jag inte blev placeringsrådgivare på någon bank. Faktiskt frågade jag efter min pensionering en del banker om de hade behov av mig som rådgivare. Dock med det mycket klara förbehållet inför varje tänkbar kund att absolut inte göra som jag säger.

En gång i världen blev jag lite inspirerad av en bekant och vän att köpa aktier. Så jag valde ut ett bolag som jag uppfattade hade en lysande framtid och köpte några aktier. Mindre än en vecka efter köpet avgick företagets VD och aktievärdet halverades.

När jag beklagade mig inför den som inspirerat mig fick jag en klapp på axeln med kommentaren att ”det är en konst att göra sådana affärer också”. Jo, jo – i så fall har väl utvecklingen gått därhän att jag en konstnär. Om man säger så.

Med stort intresse tog jag del av TV4:s program Kalla fakta i kväll. Det handlade om att Sverigedemokraterna har en så kallad trollfabrik. En reporter hade infiltrerat partiets kommunikationsavdelning och med dold kamera och mikrofon klarlagt verksamheten.

Programmet är uppdelat i två delar och nästkommande program kommer förmodligen att visa hur partiet med anställda personer skickar ut manipulerade och falska uppgifter på olika sociala medier. Allt för att påverka opinionen mot andra partier och gynna den egna ideologin och politiken.

Det är alltid upplyftande att ta del av väl gjord undersökande journalistik, må jag säga. Under årens lopp har det väl hänt att jag själv snokat rätt på och skrivit om saker som nog de ansvariga helst skulle ha velat behålla för sig själva. Men det börjar bli länge sedan nu som jag var aktiv i yrket.

Dock gillar jag att motionera fingrarna på tangentbordet. Det må vara därför som det nästan alltid dyker upp några rader på den här platsen.

Min dag har varit bra.

Musiken i bakgrunden

Nu har den så kallade Eurovisionsveckan börjat. I morgon är det första semifinalen i den stora musiktävlingen. På torsdag den andra semifinalen och så finalen på lördag. Allt utspelar sig i Malmö eftersom Loreen och Sverige vann förra året. Vinsten innebär ju att det segrande landet får arrangera nästa tävling.

Men mer än om musiken är det en annan fråga som dominerar. Nämligen om något dramatiskt ska hända i Malmö. Tävlingen lockar folk från stora delar av världen – det sägs att turister kommit från 80 länder. När så mycket folk samlas på ett ställe och där det även finns många medieföretag skapas en risk för att våldsamheter.

Sverige har ju fortfarande ett förhöjt terrorhot. Lägg därtill att Israels krig i Gaza har skapat en mycket stark opinion mot Israel på grund av det sätt på vilket oskyldiga palestinier drabbas. Cirka 36 000 personer har dött vid bombanfallen och långt över 70 000 personer har skadats. Långt över en miljon människor har tvingats på flykt från sina hem trots att de ingenstans har att fly.

Israel har en deltagare i musiktävlingen. Många anser att denna artist – och Israel – inte bör få delta i tävlingen med tanke på Israels brott mot mänskligheten som utförs i Gaza. Jag tycker det också. Men inte de som bestämmer.

Så nu kommer det att bli demonstrationer mot Israel. Det är motiverat. Men det är inte motiverat om dessa demonstrationer utvecklas till rena våldsamheter eller om det skriks antisemitiska slagord. Det är den israeliska regeringen med krigshetsaren och premiärministern Benjamin Netanyahu i spetsen som ska kritiseras.

Det har ju länge förts diskussioner om eldupphör eller vapenvila. I dag kom beskedet att Hamas accepterar en lösning som ger en vapenvila i tre omgångar om 42 dagar och där en del av gisslan släpps efter varje omgång. Därefter ska vapenvilan permanentas.

Det går inte Israel med på. Tvärtom. Netanyahu har sagt att de södra delarna med Rafah som uttalat mål ska attackeras för att slutligen eliminera Hamas. Och nu i kväll bombas delar av södra Gaza dit över en miljon människor har tvingats söka sig. En markoffensiv är inte alls utesluten eftersom en sådan har utlovats.

Hur det ytterligare kommer att drabba palestinierna i form av död och skador och hungersnöd kan vi bara göra oss en föreställning om. Självklart kommer det att skapa underlag för nya demonstrationer.

Som jag ser det är det enda sättet att få stopp på Israels övervåld mot palestinierna att framför allt USA stoppar både vapen- och pengaflöde till Israel. Och att även andra länder som levererar vapen till Israel i så fall följer USA:s exempel. I dagsläget ser jag inte Israel som en fullvärdig demokrati. Netanyahu leder en regering som begränsar demokratin och som begränsar yttrandefriheten. Nu senast genom att förbjuda den arabiska nyhetskanalen Aljazeera från att verka i landet.

Min dag har varit bra.

Frågor i debatten

Det är ju inte någon utdelning av tidningar på söndagar längre. Det var en anledning till att jag inte förrän tidigt på kvällen förstod att det skulle äga rum en partiledardebatt i SVT. Kul, tänkte jag och förberedde mig på att få lyssna på en debatt om de politiska frågorna som upplevs som viktigast i EU. Valet till EU-parlamentet äger ju rum om lite drygt en månad.

Men det visade sig bli en högst traditionell partiledardebatt om de mest aktuella frågorna i den inhemska politiken. Mycket var sig likt från tidigare liknande debatter. Jag tror att det var debut för Daniel Helldén, som ju är tämligen färskt som det manliga språkröret i Miljöpartiet. Ännu färskare är förstås Amanda Lind, men hon får väl göra sin debut senare.

Ett par saker fastnade jag för. Och jag skulle vilja ställa några följdfrågor till partiledarna när det gäller deras syn på elektrifieringen av bilflottan. Nog är det så – det kan jag hålla med om – att elbilar eller laddbara bilar minskar utsläppen. Ofta argumenteras det som om detta är den enda vägen framåt och att omställningen skulle ha gått fortare om det inte varit pandemi och inflation och lågkonjunktur och brist på laddplatser. Och om den kraftiga subventionen inte hade tagits bort.

Kanske är det så. Det är självklart att nybilsförsäljningen av laddbara bilar ökar andelen miljövänliga bilar i den så kallade fordonsflottan som rullar på våga vägar. Men samtidigt är det ju så att den inbytta fossilbilen kommer att fortsätta rulla och därmed fortsätta generera utsläpp. För det är ju inte troligt att en person som äger en skrotfärdig bil lägger upp en halv miljon kronor eller mer för att köpa en ny elbil (så att skrotbilen verkligen kan skrotas).

Det är inte heller troligt att den som har en skaplig bil och en bra ekonomi och därför kan byta och verkligen byter till en ny elbil, väljer att skrota sin bil. Självklart används den som inbyte.

Det jag vill ha sagt med detta är att omställningen kommer att ta väldigt lång tid. Och regeringarna kan göra i princip vad de vill, men bilarna kommer ändå att rulla. Helt enkelt därför att bilen är nödvändig i vårt samhälle och det alldeles oavsett om den är laddbar eller drivs av bensin eller diesel.

Så den fråga som jag skulle vilja ställa är om partiledarna har någon uppfattning om hur lång tid som en omställning till kanske 50 procent av bilflottan som utgörs av laddbilar tar. Och hur länge fossildrivna bilar ska få tillåtas. Ytterligare en fråga skulle kunna vara om och hur Sverige skulle kunna vara ett föregångsland (de facto är Norge redan det) i en elektrifierad fordonsflotta. Detta i förhållande till en lång rad länder i Afrika och Asien där många städer har lika många och fler invånare än hela Sverige. Och en biltrafik därefter med en fordonsflotta som består av fossildrivna bilar till säkerligen 99 procent. Den stad som jag främst tänker på är Kairo. Gissningsvis har situationen förbättrats där sedan jag var där senast. Å andra sidan har antalet invånare kraftigt ökat och därmed bilinnehavet.

Den andra saken som jag fastnade för i partiledardebatten var frågan från debattledarna till Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Han fick frågan om det var han som bestämde trots att hans parti inte sitter med i regeringen. Jo, svarade han. Han bestämmer och han bestämmer allt i det som regeringen beslutar.

Det var ett klart svar på en närmast retorisk fråga. Alla som följer svensk politik vet sedan länge att det är Sverigedemokraterna som har både det första och sista ordet i den politik som regeringen säger sig föra. Det är med andra ord det så kallade samarbetspartiet som styr. Eller som man kanske också kan uttrycka det – det är svansen som viftar hunden.

Min dag har varit bra.

Laddar för valet

På måndag ska jag gå den obligatoriska utbildningen som ges till de som ska arbeta med förtidsröstningen i det så kallade EU-valet. 9 juni är ju själva valdagen här i Sverige och det vi som medborgare ska göra är att utse 21 ledamöter. Dessa får sedan sin arbetsplats i Bryssel och Strasbourg de närmaste fem åren.

Jag har ju jobbat som röstmottagare många gånger nu. Men nu blir det nog sista gången som jag gör det. Jag märkte under arbetet för två år sedan när det var val till riksdag, region och kommun, att jag blev fort trött när jag skulle skriva på kuverten som valkuverten med valsedlarna stoppas ned i. Och första gången som jag skulle hjälpa en röstande att ta upp en grej som hen tappat på golvet, så behövde jag ju nästan själv ha hjälp för att komma i upprätt ställning igen.

Nu ser jag på arbetsschemat som vi fått att öppettiderna för förtidsröstningen inte blir så generösa. Tre timmar på måndagar och tisdagar samt tre timmar på lördagar under två veckor före valet är allt. Detta gäller i alla fall för den lilla grupp som ska arbeta på Morö Backe. Det är kanske tillräckligt med tanke på att det brukar vara färre som röstar i EU-valet än i valet till riksdagen.

Än så länge märks det väldigt lite av det som väl ska vara eller bli en valrörelse. En stor majoritet av den svenska befolkningen tycker ju att vårt medlemskap i EU är bra. Och att vi ska vara kvar. Men det är snudd på en majoritet som också tycks tycka att det inte spelar så stor roll vilka politiker som vi skickar dit.

Vi norrlänningar har ju inte mycket att hoppas på. Inga av partiernas kandidater som har en rimlig chans att bli en av de 21 är ju från Norrland. Och med Norrland menar jag halva Sverige. Personligen har jag ännu inte bestämt mig för vilket parti som ska få min röst. När jag bestämt det kommer jag att granska listan för att utnyttja min rätt till att rösta på en person. Vad det nu kan ha eller få för betydelse.

22 maj börjar i alla fall förtidsröstningen. Om jag nu är rätt informerad.

I dag tog kära hustrun och jag en promenad. Vi hade tänkt gå längs älven och västerut från Lejonströmsbron. Men tji fick vi. Det var ju mycket snö kvar på gångvägen. Så vi pallrade oss iväg österut på den södra sidan i stället. Där var det fint att gå. Några björkar har fått hängen och det är duktigt strömt i älven, även om inte den så kallade vårfloden ännu har satt igång på riktigt.

Min dag har varit bra.

Älska löven – i skogen

Det finns nog en hel del genom åren som har tyckt att jag inte vet vad jag skrivit om. Jo, visst sjutton har jag varit ute på, som det heter, tunn is då och då. Vem är inte det och vem har inte varit det?

Nåväl, nu ger jag mig in på något som jag sannerligen inte är fullt insatt i. Jag vet att det förs en debatt om det och jag känner väl till huvuddragen i debatten. Ett argument som är det förhärskande är att vår skogsindustri bäst vet hur skog ska förvaltas och skötas. Motargumentet är förstås att industrin arbetar fram en monokultur som sannerligen inte är bra själva naturen. Men bra för industrins lönsamhet.

Vi behöver självklart industrin. Den skapar jobb och den skapar inkomster. Produkterna som kommer från vår skog är många och det är väl inte någon tvekan om att de är som det heter miljövänliga.

Men vad vi också i allra högsta grad behöver är en skog som är mer varierad än den som vi har. Jag är förvisso nästan aldrig i skogen. Men jag ser den från vägarna och jag ser den på bilder. Just nu genom att tämligen intensivt följa SVT:s slow tv Den stora älgvandringen.

Det finns väldigt mycket tall och gran i skogarna. Framför allt tall. Lövträd lyser i stort sett med sin frånvaro. Skälet är uppenbart. Det är barrträden som ger industrin guld. Eftersom Den stora älgvandringen sänds nu, så aktualiseras kanske också debatten om älgjakten.

Industrin tycker att älgarna äter för mycket tallplantor och industrin hävdar att älgarna förstör för miljarder kronor. Industrin ligger därför på för att minska älgstammen. Så har också skett. Men betesskadorna har inte nämnvärt minskat.

Man frågar sig varför. Jo, därför att tallarna utgör så gott som den enda födan för älgarna när det inte finns några lövträd att kalasa på. Lösningen – den är enkel för mig med mina bristande kunskaper – är att låta lövträd i större utsträckning ta plats i våra skogar. Så att tallplantagerna förvandlas till en blandskog som också bidrar till att bredda djurlivet i alla dess varianter.

När jag tittar på Den stora älgvandringen så är det ganska tydligt att älgarna föredrar att ta sin föda från lövväxter som erbjuds i form av strandnära sly.

Så – mer löv i skogarna, tack. Då kanske det också så småningom blir mer älg i skogarna, vilket säkerligen jägarna uppskattar. Älgstammen har ju blivit så liten att det är snudd på sällsynt att en icke skogsmänniska får syn på en älg.

Min dag har varit bra.