I kvällar jag kikat på TV4 och programmet I huvudet på Gunde Svan. Den som han besökte den här gången var den forna höjdhopperskan Kajsa Bergqvist. Jättekul för mig att se hennes höjdpunkter i karriären och särskilt återkomsten efter skadan den årslånga rehabiliteringen.
Men den direkta anledningen till att jag kikade på programmet var i en förhoppning om att henne farsa skulle vara med i bild. Pappen heter Gunnar och han var en i vårt lilla gäng i Örebro. Så vi har tillbringat mycket tid tillsammans. Och jag har en del minnen som jag gärna vidarebefordrar. Allt är ju preskriberat sedan väldigt länge sedan. Det är ju mer än 50 år sedan som vi höll på med våra typiska ungdomsgrejer, som i dagens läge framstår som väldigt oskyldiga.
Gunnar var en duktig idrottare. Om jag inte minns alldeles galet gjorde han 15,3 på 110 meter häck på Eyravallens kolstybbanor. Startblock? Glöm det. Man gjorde gropar i kolstybben på den tiden för att fötterna skulle få bättre fäste. Så hans tid var alls inte dålig.
Men aldrig har jag sett honom springa så fort som när vi busade i vår trappuppgång på Oskarsvägen 3 och han råkade slå sönder en glasruta i trapphuset. Ansvaret kunde han dock inte springa ifrån och vi fick sala för att betala till en ny ruta. Man gjorde så på den tiden. Men hans första reaktion var att dra därifrån och det var han sannerligen inte ensam om. Det var ju lite kymigt för brorsan och mig eftersom det var vi som bodde i fastigheten. Allt ordnade sig dock till det bästa.
Ytterligare ett litet minne. Familjen Gustavsson hyrde en sommarstuga ute i Dylta. Där var vi ofta och där fanns också en motorcykel. Hur den kommit dit och vem som ägde den har jag inte någon minnesbild av. Men vi var angelägna om att köra den. Så vi köpte med oss bensin i en dunk, som vi forslade ut på våra moppar (jag hade en Zündapp). Eftersom vi naturligtvis inte fick köra motorcykeln gjorde vi det oftast kvällstid för att ingen skulle se oss eller kunna se vilka vi var.
En sådan gång var Gunnar mest av alla angelägen att få köra först. Det var han som hade lagt mest slantar till bensinen. Så han startade och drog iväg längs vägen som kallades för Dyltastigen. Vi andra grabbar hörde hur han växlade upp. Sedan brakade det till och det blev tyst. Sedan hörde vi Gunnars röst som ropade på hjälp.
Vi sprang nerför vägen åt det håll som han åkt. Jo,då han hade missat i en kurva och kört i diket. Han hade lyckligtvis inte gjort sig illa och hans hjälp-rop var mest påkallade för att han ville ha hjälp att få upp motorcykeln på vägen igen. Lusten att åka mer den kvällen försvann dock och jag minns inte om eller hur skadad motorcykeln blev. Och ni ska veta att på den tiden var det inte någon som någonsin andades om att man skulle ha hjälm eller andra skyddskläder på sig. Vare sig på motorcykel, moped eller – cykel.
Det här var ju långt före C-G Hammarlund, som ledde radioprogrammet Sveriges bilradio, iklädde sig en pepitarutig hjälm när han satt vid ratten på sin bil. Och innan det fanns säkerhetsbälten i bilarna.
Ja, ja – minnen kommer och går. Det var i alla händelser kul att se Gunnar i tv-rutan i kväll. Som jag minns honom får jag säga att han var sig lik om än han också naturligtvis har blivit äldre. Måhända jag ska leta upp honom och slå en signal till honom. Min bror har ju fortfarande kontakt med vårt gamla gäng. De träffas vartannat år någonstans. Men jag har inte varit med. På något sätt gled jag ur det här härliga gänget när jag inte kom in på något gymnasium i Örebro utan i stället tillbringade tiden i Lindesberg.
Under fyra år – ja, jag fick gå om andra året – var det ju bara på lördagseftermiddagarna och –kvällarna och söndagarna som jag var hemma i Örebro. Allt detta påminner mig om att det snart är dags att ta kontakt med mina gamla skolkamrater för att se om vi kan ses i år igen i Lindesberg. Om det går att ordna så blir jag så glad. De kompisarna betyder mycket för mig än i dag om än vi bara ses en gång om året.
Nog om detta och om minnen. Min dag har varit bra. Såvitt jag minns…
Ristningar 